Att skratta åt en patient

I Åsa Larssons bok Svart Stig binder mördaren sitt offer Inna Wattrang vid en stol i ett uppvärmt fritidshus i Abisko. Det är mitt i vintern och mördaren gör sig ingen brådska. Det är också hans uppgift att förhöra offret innan han dödar henne. Men precis när han skall börja fråga ut henne så halkar han. Det är snön som de har dragit in som gjort golvet halt. Han drattar på ända och benen far upp i luften. Han sprattlar som en fisk när han försöker komma upp. Och den bakbundna Inna som snart skall dödas börjar skratta hejdlöst och hon skrattar så tårarna trillar.

En gång hände det mig något liknande men jag överlevde. En nyårsafton då jag bodde i Ängelholm ringde en kvinna som jag kände från Örkelljunga. Hej, Jan, du måste komma. Holger håller på att slå sönder hela huset. Jag gav mig i väg, det var 4 mil att köra, klockan var nästan 12 på natten och allt var mörkt på vägen. Ibland såg jag skenet från fyrverkerier långt borta. Familjen bodde långt ut på landet men jag hade varit där förut när barnen var sjuka.

Frun satt vid köksbordet och barnen hade gömt sig under bordet. Han är däruppe, viskade hon, barnen var tysta som möss. Jag klev uppför trappan och där stod han mitt framför fönstret. Allt i rummet var sönderslaget, leksaker, möbler, grammofonskivor, den dyra nyinköpta radion låg utspridd i fragment. Böcker sönderrivna liksom barnens teckningar. Holger var inte lång men han var kraftig. Han höll händerna i sidan och såg ut som Napoleon efter slaget vid Austerlitz.

Nu du Carlestam skall jag kasta ut dig genom fönstret! Och jag började skratta. Precis som Inna Wattrang kunde jag inte hejda mig. Men Holger var ingen lejd mördare utan började slappna av och skratta han också. Vi gick ner till köket och satte oss vid bordet och strax därefter kom hans bästa vän och vi diskuterade alla lugnt och sansat om att det bästa var att Holger fick komma in på psyket i Ängelholm. Jag ringde dit och Holger gav sig av med sin vän. Jag satt kvar och talade med frun och barnen om vad som hänt. Familjen hade varit med om en mardröm och nu var de lätttade och barnen började skratta hejdlöst, särskilt komiskt var det att doktorn hade skrattat åt pappa.

Klockan var halv tre på morgonen när jag körde tillbaka hem. Jag bodde strax bredvid psykiatriska kliniken och tänkte att jag måste ta reda på vad som hänt. På gårdsplanen utanför stod det åtminstone fem polisbilar. När jag kom in på kliniken såg jag Holger sittande på golvet med både hand- och fotbojor. Det var första och sista gången i mitt liv som jag sett fotbojor användas. Hela inredningen var förstörd. Han hade lyft upp frysboxen i köket och kastat den mot spisen. Allt innehåll låg spritt runt omkring på golvet som var halt av smält vatten. Dörren på frysen hade lossnat och spisen var tillbucklad. När jag såg frysboxen tänkte jag att det var nog tur att jag skrattat.