Sjukhemmet

När jag började i Örkelljunga 1970 fick jag ansvaret för sjukhemmet men det ändrades snabbt och ansvaret gick till en geriatiker i Ängelholm och det var ju absolut som det skulle vara. Men i slutet av 80 talet blåste det nya politiska vindar och ansvaret gick tillbaka till vårdcentralen. Det ansvaret tog vi gärna emot och jag och min kollega gick rond två gånger i veckan, vi hade ungefär 42 patienter, få som låg på enkelrum, de flesta delade rum med en annan patient och så hade vi rum för fyra. Jag kan inte dela den uppfattning som råder nu att alla skall ha enskilda rum. Det ger social kontakt att dela rum och man får fler besök av personalen.

Det som imponerade mest var att personalen nu i slutet av 80-talet var så positiva till sitt arbete och att sköterskorna arbetade så självständigt. Så hade det inte varit i början av 70-talet, doktorn skulle tillfrågas om allt och bestämma allt. De kom från köket med kött och frågade om det var tjänligt att äta men jag visste ju ingenting om mat.

Det mest imponerande var terapin. Patienterna var mycket dåliga och det var få som kunde virka och pyssla, som brukar höra till terapin, så här hörde man på musik, spelade kort, berättade fräcka historier och inte minst gjorde utflykter. H, glädjens budbärare, som ledde verksamheten fick sluta när kommunen tog över.

Att vi på vårdcentralen fick överta sjukhemmet ökade flexibiliteten i vår verksamhet. En patient som försämrade hemma kunde vi lägga in på sjukhemmet utan att fråga någon om lov. Jag gjorde ibland besök på ålderdomshemmet och var det någon dålig och svårskött patient så fördes han över till oss. En man hade magrat så att han inte vägde mer än 45 kilo sedan hans fru dog, han hade bara några år tidigare vägt över 80.

Efter att han varit på sjukhemmet några veckor upptäckte jag att han stod på sträng diabeteskost och att blodsockret kontrollerades två ggr dagligen. Jag läste nu hans journal ordentligt, som jag slarvat med tidigare. För 8 år sedan hade han kommit in på sjukhuset med höga blodsockervärden, han vägde då omkring 70 kilo och sattes på insulin och vikten steg till 80 kilo, som han behållit till frun dog. Med tanke på att han nu var så extremt mager och inte hade några tecken på diabetes tyckte jag att det var dags att han fick äta vad han ville.

När jag kom tillbaka efter en vecka berättade personalen att han hade varit jättelycklig över att få äta vad som helst och bokstavligen slukat maten.

Precis när jag skulle gå kom ett biträde springande. Patienten hade satt i halsen och höll på att kvävas. Vi rusade dit och försökte alla manövrar i läroboken men kunde inte rädda hans liv.
Vi kunde inte trösta oss med att han åtminstone fått en lycklig vecka.