Sjukhemmet

När jag började i Örkelljunga 1970 fick jag ansvaret för sjukhemmet men det ändrades snabbt och ansvaret gick till en geriatiker i Ängelholm och det var ju absolut som det skulle vara. Men i slutet av 80 talet blåste det nya politiska vindar och ansvaret gick tillbaka till vårdcentralen. Det ansvaret tog vi gärna emot och jag och min kollega gick rond två gånger i veckan, vi hade ungefär 42 patienter, få som låg på enkelrum, de flesta delade rum med en annan patient och så hade vi rum för fyra. Jag kan inte dela den uppfattning som råder nu att alla skall ha enskilda rum. Det ger social kontakt att dela rum och man får fler besök av personalen.

Det som imponerade mest var att personalen nu i slutet av 80-talet var så positiva till sitt arbete och att sköterskorna arbetade så självständigt. Så hade det inte varit i början av 70-talet, doktorn skulle tillfrågas om allt och bestämma allt. De kom från köket med kött och frågade om det var tjänligt att äta men jag visste ju ingenting om mat.

Det mest imponerande var terapin. Patienterna var mycket dåliga och det var få som kunde virka och pyssla, som brukar höra till terapin, så här hörde man på musik, spelade kort, berättade fräcka historier och inte minst gjorde utflykter. H, glädjens budbärare, som ledde verksamheten fick sluta när kommunen tog över.

Att vi på vårdcentralen fick överta sjukhemmet ökade flexibiliteten i vår verksamhet. En patient som försämrade hemma kunde vi lägga in på sjukhemmet utan att fråga någon om lov. Jag gjorde ibland besök på ålderdomshemmet och var det någon dålig och svårskött patient så fördes han över till oss. En man hade magrat så att han inte vägde mer än 45 kilo sedan hans fru dog, han hade bara några år tidigare vägt över 80.

Efter att han varit på sjukhemmet några veckor upptäckte jag att han stod på sträng diabeteskost och att blodsockret kontrollerades två ggr dagligen. Jag läste nu hans journal ordentligt, som jag slarvat med tidigare. För 8 år sedan hade han kommit in på sjukhuset med höga blodsockervärden, han vägde då omkring 70 kilo och sattes på insulin och vikten steg till 80 kilo, som han behållit till frun dog. Med tanke på att han nu var så extremt mager och inte hade några tecken på diabetes tyckte jag att det var dags att han fick äta vad han ville.

När jag kom tillbaka efter en vecka berättade personalen att han hade varit jättelycklig över att få äta vad som helst och bokstavligen slukat maten.

Precis när jag skulle gå kom ett biträde springande. Patienten hade satt i halsen och höll på att kvävas. Vi rusade dit och försökte alla manövrar i läroboken men kunde inte rädda hans liv.
Vi kunde inte trösta oss med att han åtminstone fått en lycklig vecka.

Tröttheten som superexperten missade

Jag var på ett stort läkarmöte där Bertil Berg, klinisk kemist från Kristianstad, höll föredrag. Kommer ni ingenstans med era blodundersökningar, säger han, så skicka patienten till mig och inom 48 timmar kommer ni få svar på orsaken till blodbristen.
Det var ju ett fantastiskt löfte, något liknande hade jag aldrig tidigare hört talas om. Alla problem med avvikande blodvärden lösta inom 48 timmar!

En tidigare frisk och stark snickare söker för trötthet. Han ser inte sjuk ut men jag tror honom när han säger att han blir fort trött när han jobbar hårt. Han skrattar mycket och är glad att träffa en läkare som han har förtroende för. Så han är inte deprimerad. Hjärta och lunga förefaller normala liksom allt annat som jag lätt kan undersöka.

Han har ett ganska lågt blodvärde 135 g/liter. En gång tidigare före min tid var han på vårdcentralen och i journalanteckningen står det att Hb var 100%. 100% då motsvarar 160 g nu, men på 60 talet använde provinsialläkarna en mycket primitiv metod att mäta Hb. Det är emellertid min bästa idé att nysta vidare på. Jag tar alla prov jag känner till och skickar till laboratoriet i Ängelholm men allt utfaller normalt.

Då minns jag Bertil Bergs löfte: varför har en stor och stark man bara 135 i HB när han borde ha omkring 160? Jag skickar i väg honom till Kristanstad och svaret kommer snabbt som utlovat. Patienten är helt frisk. 135 är hans normala HB.
Så nu kunde jag inte göra mer.

Ett år senare återvänder han till mottagningen och nu ser han inte längre frisk ut. Han rör sig långsamt, ansiktet är plufsigt. Han är hes när han talar. En svårt sjuk man. Jag tror jag vet vad som fattas honom. Hans sköldkörtel har i det närmaste slutat att fungera. Proverna som kommer ett par dagar senare bekräftar diagnosen, jag har egentligen aldrig tidigare mött så dåliga värden. Men han är en man som inte gärna går till doktor, dessutom har han ju litat på mig.

Jag börjar behandlingen och omvandlingen är som ett mirakel. Efter några veckor mår han som vanligt och ser åter helt frisk ut. HB stiger till 160 g/liter.

Hans vänner, som inte känner till att han sökt tidigare, gratulerar mig till miraklet och tycker att jag är som en trollkarl. Men själv tänker jag på att jag missat diagnosen under så lång tid.

Jag ringer till Bertil Berg och berättar vad som hänt. Han är helt förkrossad och lovar att hädanefter skall alla patienter med blodbrist undersöktas för eventuell underskott av sköldkörtelhormon.

Om ryggforsking

Sjukkassan lurar svenska folket
Ryggforskningen har inte stått stilla. Tyvärr har det inte kommit någon ny lika revolutionerande behandlingsmetod som autotraktion sedan 1973.

Forskarna är eniga om att den sköraste delen i ländryggen är disken. Man har nu en bra förståelse hur disken fungerar och hur den kan skadas och därför också hur diskskador skall kunna undvikas. Man vet också att åldersförändringar aldrig kan skada disken på det sätt som vi ser hos våra ryggpatienter. Tvärtemot vad sjukkassan och dess okunniga supportrar hävdar. Man bryr sig helt inte om vetenskap.
Se:
Nicolai Bogduk Clinical Anatomy of the Lumbar Spine and Sacrum
Fjärde utgivningen 2005 En översikt över 50 års ryggforskning.
ISBN 13 278-0-443-10119-9

1. Diskens anatomi

Disken som ligger mellan två kotor består av en vätskekärna omgiven av hopklistrade bindvävsfibrer (annulus fibrosus) som ligger i olika lager med motsatt fiberriktning. Ovanför och nedanför avgränsas diskarna av ändplattor som är tunna broskplattor som egentligen hör till kotorna.
Åldersförändringar leder inte till att diskarna blir tunnare som man tidigare trott. Tunnare diskar som man lätt kan ses på rtg visar att disken blivit skadad.

2. Diskskador
Diskskador uppkommer på två olika sätt och ger upphov till tre olika skadetyper
A. Disken kan skadas genom kompression t. ex om någon faller ner på ändan från hög höjd. Man får då en ändplattefraktur. Den kan läka men också ge upphov till att diskkärnan så småningom löses upp eller skjuts upp i kotan ovanför. Slutresultatet bli en kärnlös disk (se nedan)
B. Disken kan nötas sönder genom att den belastas upprepade gånger när patienten böjer sig framåt eller att en ögonblicklig mycket stor belastning sker i framåtböjt läge. Den vätskefyllda kärnan tvingas bakåt av belastningen och river sönder fibrerna antingen långsamt eller mycket snabbt.

3. Slutresultat blir olika beroende på hur disken skadas.
Upplöst tunn disk som saknar kärna. Uppkommer vid fall.

Inre skada utan diskbråck. Vid söndernötning, ibland akut

Diskbråck. Vid söndernötning, ofta akut

Det är inte alltid att MR kan avgöra vilken skada som föreligger. Finns det neurologiska tecken i form av känselbortfall eller svaghet talar det för diskbråck.

Det är viktigt att förstå att ischias i betydelsen utstrålande smärtor i benet kan föreligga vid alla dessa tre tillstånd.

4. Slutsatsen av forskarnas arbete med ryggar är att ryggvärk som inte beror på sjukdom uppkommer genom akuta skador eller långvarig felaktig belastning. Sjukkassans insisterande på att ryggvärk aldrig eller nästa aldrig beror på arbetsskador saknar vetenskapligt stöd. Det är ganska självklart att om diskarna är låga som de är i alla dessa tre fallen så blir ryggen instabil på den nivån. Vad jag inte beskrivit är de två bakre lederna mellan två kotor, de så kallade facettlederna.

Dessa leder blir också skadade när diskarna blir tunnare och kotorna därför kan röra sig onormalt mycket i olika riktningar. Skadorna yttrar sig bland annat i att det bildas benutskott runt ledernas kanter vilket senare i livet kan ge upphov till spinal stenos som uppstår genom att det blir för trångt för nerverna när det finns för mycket ben.

Det finns mer att säga om ryggdiagnostik
All smärta har ett ursprung. Normalt är att ursprunget inte en skadad nerv utan något annat, diskar, leder, muskler och ledband. Smärtan uppstår genom att smärtnervernas ändar stimuleras kemiskt eller mekaniskt, sådan smärta kallas nociceptiv.

Smärtor som uppstår djupt i mjukdelarna upplevs ofta på fel ställe, fellokaliserad smärta.

Sålunda om du har ishias dvs ryggsmärtor som känns ner i benet kan det vara smärtor som uppstått på normalt (nociceptivt) sätt genom att t.ex disken är skadad men hjärnan förlägger felaktigt en del av ursprunget till benet. Alltså fellokaliserad nociceptiv smärta.

Men du kan också har rotsmärta genom att ett diskbråck har skadat en nerv oftast på kemisk väg. Smärtan uppstår genom att själva nerven är skadad. Det är dock vanskligt att prata om rotsmärta om benet inte uppvisar känslobortfall eller svaghet. Även rotsmärtan upplevs felaktigt komma från benet.

Ishias kan alltså vara nociceptiv smärta fellokaliserad till benet eller nervsmärta också fellokaliserad tlll benet eller naturligtvis båda smärtsorterna på en gång.

Slutsats:
Men till sist hur skall man behandla ryggvärk? Hjälper kiropraktik?
Om jag svarar först på sista frågan: Anekdoter styrker att kiropraktik kan hjälpa vid akuta fall. Efter några veckor tycks det enligt flera källor inte finnas någon skillnad mot att bara avvakta.
Det logiska borde ju vara att reparera diskarna och återställa volymen så att instabiliteten försvinner. Jag känner inte till några sådana försök.

En komplikation som ganska nyligen beskrivits är att långvariga skador kan ge förändringar i nervsystemet.
Jan Lidbeck, smärtforskare i Helsingborg har nyligen skrivit om detta:
Centralt störd smärtmodulering
vid muskuloskeletal smärta Läkartidningen

Läkartidningen 2007 nr 41 sid 2959-64

Ryggvärk

Patienten som inte vågade berätta att han blivit botad
Tidigt i mitt arbete upptäckte jag att nästan inga läkare var intresserade av ryggar. Det var tråkiga fall utom de med dramatiska symtom som kunde opereras för diskbråck.

Men det fanns undantag. En vän till mig, läkare i Markaryd ägnade sig åt manipulation av ryggar. Han var utbildad i Ryssland, Österrike och Italien under andra världsriket och hade lärt sig mycket ute på kontinenten. Han började också tidigt med akupuktur som under flera år var tillåtit för alla utom läkare att utöva. Jag kände också en svenskamerikansk kiropraktiker i Helsingborg som hade sommarstuga i kommunen. När en konstnärsvän som älskade allt som var annorlunda och spännande ringde till mig och berättade om sin eländiga rygg beslöt jag att göra ett experiment. Jag bjöd in patienten och de två manipulerande doktorerna till vårdcentralen och sa att nu skulle dom tillsammans göra sitt bästa att bota patienten och så skulle vi jämföra metoderna. Vi var tillsammans flera timmar. Jag avbröt en halvtimma för förfriskningar men så fortsatte vi igen. Dvs jag gjorde inget annat än att titta på.
Patienten var helt lycklig över att bli så uppmärksammad och blev helt återställd från värken. Hela besöket var gratis och det hjälpte väl till en del.

Mitt experiment var inte särskilt vetenskapligt så när jag fick höra talas om att ortopedläkaren, Gertrud Lind, hade konstruerat en behandlingsbänk byggd på en ny förståelse av ryggar beslöt jag genast att bege mig till Stockholm och bese underverket på riksstämman.
Men uppståndelsen där var så stor att jag knappt kom i närheten av underverket än mindre kunde lära mig hur det fungerade.

Om Getrud Lind och hennes hängivenhet berättas det fantastiska historier. En vän till mig, Å, som var neurokirurg i Lund insjuknade med ett svårt diskbråck, som han inte vågade låta kollegorna operera. Han hade hörts talas om Gertrud Lind och ringde upp henne. Ta tåget meddetsamma och kom upp. Han kom fram klockan tolv på natten till Karolinska. Getrud Lind väntade på honom, hälsade kort och körde honom på bår in till röntgen. Ingen annan än Gertrud Lind vågade begära en akut ryggröntgen mitt i natten men hon krävde röntgen av alla hon skulle behandla. Halv två började behandlingen och klockan två var patienten smärtfri. För första gången på tre veckor kunde jag sova en hel natt, sa Å till mig några år senare. Tyvärr dog Gertrud Lind av bröstcancer ganska ung, men hennes metod lever kvar.

En bonde, som vi kan kalla Oskar Nilsson, fick akut diskbråck under höskörden och sökte mig senare i juli för att han inte blev bättre. Han hade väntat ganska länge för han var rädd för all sjukvård. Jag förklarade för honom att det fanns en behandling som var effektiv, alltså autotraktion, men tyvärr var mottagningen stängd under augusti så han skulle få vänta till september. Oskar verkade obekymrad över väntetiden utan undrade mest om autotraktion var något farligt. Nej inte alls man drar sig frisk och man bestämmer själv hur mycket man skall dra och hur det känns skönt. Han tyckte fortfarande att det lät skrämmande,

Sex veckor senare ringde en upprörd sköterska från ortopedkliniken i Ängelholm och frågade om det var jag som skickat Oskar Nilsson till ortopedavdelningen och vad jag hade tänkt att dom skulle göra med honom. Jag svarade att jag inte hade remitterat honom till ortopeden men om han nu ändå hamnat där så var det väl inte helt fel eftersom han hade svåra rggsmärtor. Om det inte gick att klara honom så fick dom gärna skicka tillbaka honom till mig.

Det var ett förbryllande samtal och först två mänader senare fick jag förklaringen. Patienten kom då för årlig hjärtkontroll. Han berättade att han tagit taxi till Ängelholm den dagen han skulle behandlas. Han hade ont förstås men framförallt var han så nervös att han nästan inte kunde tala. Taxichauffören upplevde patienten som myket dålig såg till att patienten kom in till behandlingen i rullstol.

Sjukgymnasten hälsade knappt utan bad mig ligga på britsen, berättade patienten vidare. Hon spände fast mig och gav mig handtag att dra i. Så skrek hon dra och jag drog allt vad jag kunde och jag är stark, doktorn. Men hon sa aldrig att jag skulle sluta så jag drog och drog till jag inte orkade mer. Jag hade blivit alldeles svett men vet doktorn det var ett underverk, ryggvärken försvann helt och hållet. För första gången på tre månader hade jag ingen värk, men jag var fortfarande rädd för vad man nu skulle hitta på. Sjukgymnasten bad mig att försiktigt gå ner från britsen och lägga upp mig på en bår. Sen kom en vaktmästare och tog in mig i hissen och körde mig upp till avdelningen. Skall jag opereras nu? tänkte jag.

Det var en förfärlig röra på avdelningen, ingen visste varför jag hade kommit dit och det ringdes och pratades i telefon. Till slut skickades jag ner till akuten där jag blev undersökt av två ortopedläkare och dom undersökte mig försiktigt och skrev ut en massa mediciner. Men sa du aldrig att du hade blivit botad? Nej jag var alldeles för nervös för att tala och det var inte heller någon som frågade mig hur jag mådde.

Att konstatera dödsfall

Det är en viktig och ofta svår uppgift att "konstatera dödsfall" medan att konstatera att någon är död nästan alltid är lätt.

Men är det så lätt egentligen att veta att någon är död?
När jag först kom till Örkelljunga 1970 var det mer än en patient som bad mig att jag skulle skära upp en åder om jag fann honom död. Det var minnen från koleran på 1800-talet som levde kvar, för en kolerasjuk kunde förlora vätska så hastigt att man svimmade och togs för död, skendöd. På 1900 talet har det hänt att någon som tagit stora doser av lugnande mediciner och lagt sig att sova utomhus kommit in nedkyld till sjukhus och dödförklarats men sen tinat upp strax före obduktionen. Men extrema undantag hindrar inte att vem som helst efter någon tid kan se att någon är död.

Att konstaterat ett dödsfall är namnet på en mycket viktig och svår uppgift, som bara kan utföras av läkare. Eller kanske mer exakt ingen är juridiskt död förrän en läkare skrivit dödsbevis. För numera är det vanligt att man kan delegera konstaterandet vid förväntade dödsfall till en sjuksköterska men fortfarande är det bara en läkare som kan fylla i dödsbeviset. Vid förväntade dödsfall behöver doktorn inte själv undersöka den döda kroppen, det är skillnaden.

I samband med konstaterandet skall den döde märkas med namnlapp vilket kan göras av sköterska vid förväntade dödsfall. Explosiva inplantat (pacemaker, defibrillatorer, insulininfusionspumpar, nervstimulatorer) skall tas bort, också läkarens ansvar. Doktorn skall ta ställning till om han skall kontakta polis. Han måste alltså vid ej förväntat dödsfall prata med de närvarande anhöriga om vad de vet om dödsfallet och göra en tillräckligt noggrann undersökning för att utesluta brott. Men även om det framkommer av de anhöriga att vården inte gått rätt till, att dödsfallet egentligen inte kan förklaras av sjukhistorien eller om det oklart vem den döde är skall dödsbeviset lämnas till polis med de uppgifter som läkaren känt till.

Om den konstaterande doktorn inte själv vårdat den döde före döden, är det hans uppgift att hitta behandlande läkare som skall skriva dödsorsaksintyg. Han skall meddela denne dödsfallet och alla viktiga upplysningar från den första undersökningen. Akutläkare tar ofta inte sitt ansvar här utan litar på att sekreterare och annan hjälppersonal skall hitta rätt doktor. Man tror kanske att det man dikterat i en akutjournal på något magiskt sätt kommer vidare till rätt doktor.

Till sist tog han sina tabletter

Polisen ringer och vill att jag skall följa med till Skånes Fagerhult som ligger ett par mil norr om tätorten. Det är ett misstänkt självmord.
Patienten sitter nersjunken framför sitt skrivbord och har skrivit på en lapp:
Jag har dött av hjärtinfarkt för mina barns skull.
Så då vet vi att så inte är fallet.

Jag undersöker köket och finner massor av oöppnade medicinförpackningar med lugnande läkemedel och sömnmedicin. Uppskattningsvis mer än 100 burkar med 100 tabletter i varje. Han har gått regelbundet i tio år fyra gånger om året till min privata kollega i Örkelljunga och fått nya mediciner varje gång,
3 burkar på 100 4 ggr om året, 12 per år.

Jag kommer att tänka på en gammal historia.
Först gick jag till doktorn och betalade honom för han måste ju leva.
Sedan gick jag till apotekaren och betalade för medicinen för han måste ju leva.
Till sist gick jag hem och hällde ut medicinerna i toaletten för jag måste ju också leva.

Anmäld av en präst för oförskämdhet

Jag är jourhavande på jourläkarkliniken i Ängelholm. En man i Klippan ringer och berättar att hans syster som bor med honom och en annan bror har avlidit. Sjuksystern talar med mig och jag får adressen och lovar att komma så fort jag kan.
Men skall inte doktorn ringa till polisen först? säger syster. Jag svarar förvånad: nej varför det?

Kvinnan i 75 års åldern hade varit sjuk i decennier i en kronisk lungsjukdom och blivit sämre för en vecka sedan med feber och hosta men ville inte att bröderna skulle ringa till doktorn. Det var ganska mycket ett rutinärende men jag hade haft så bråttom i väg att jag glömt min penna och fick låna en blyertspenna för att anteckna alla detaljer. Däremot hade jag med hennes journal och allt stämde med brödernas beskrivning av förloppet.

När jag kom tillbaka till akutmottagningen blev jag uppringd av en präst i Klippans församling.
Har doktorn varit på hembesök hos avlidna NN, frågar han
Ja det stämmer
Vet inte doktorn att man måste ringa till polis när någon dör i hemmet?
Nej, det vet jag inte.
Jag tycker det är märkligt att han säger samma sak som sjuksystern. Har de haft någon sorts kontakt?
Och doktorn fick låna en penna av de anhöriga?
Ja, det stämmer.
Jag undrar vart samtalet är på väg men så lägger han på.

Ett par dagar senare får jag ett brev från distriktsnämnden. Jag har blivit anmäld av prästen. Nu går kritiken ut på att jag varit oförskämd. Senare kommer ett långt brev från distriktsöverläkaren som på 4 A4 sidor är mycket upprörd över mitt beteende.
Är detta en komplott eller håller jag på att bli paranoid? Jag grubblar på vad jag skall göra.

Så kommer jag på att alla samtal till akutmottagningen spelas in sedan 1975. Jag vänder mig till akutmottagningens chef, Francis Benson, och ber honom lyssna på inspelningen. Jag berättar också att det utvecklats en praxis inom Ängelholmsområdet att alla dödsfall i hemmet skall leda till polisundersökning. Jag tycker inte att det stämmer med socialstyrelsens anvisningar.

6 veckor senare berättar Francis Benson vid ett gemensamt läkarmöte med alla distriktsläkare att han på min begäran lyssnat på samtalet från prästen i Klippan.
Han tycker att han sällan hört en läkare som kan svara så lugnt och behärskat när man överöses med så provocerande frågor som jag hade fått. Han har också diskuterat med socialstyrelsen och polisen i Ängelholm och den felaktiga praxis som utvecklats att polisen alltid skall göra hembesök vid dödsfall i hemmet skall upphöra och socialstyrelsen skall utfärda nya klarare riktlinjer. Distriktsöverläkaren ber mig om ursäkt.

Polisen sitter barnvakt

En lördagkväll är jag barnvakt för mina två döttrar, två och fyra år. Min fru är bortbjuden.
Flickorna sover gott. Så ringer det i telefon.

Det är från polisen i Ängelholm. Det är en man som har hängt sig i Skånes Fagerhult och det är svårt för jourläkaren att resa så långt. Skulle jag kunna hjälpa till? Nej det går inte för jag är ensam hemma med mina två döttrar. Men doktorn vi är två poliser, en av oss kan stanna och passa barnen. OK, så blir det. En polis och jag åker upp för att undersöka vad som hänt. Det är ganska snabbt avklarat. Han hänger fortfarande i sitt rep, han är uppenbarligen död och det finns anhöriga som vet vem han är.

Under tiden har min svägerska ringt hem och polismannen svarar. Jag tror att hon möjligen fick för sig att jag var gripen av polisen, i alla fall ringer hon till min fru och är mycket upprörd. När jag kommer hem är allt lugnt, flickorna sover tungt och jag tackar polisen.

Strax efter att polisen farit iväg kommer min fru hem och jag får en ordentlig utskällning. Tänk om flickorna vaknat, de hade kunnat bli livrädda och fått men för livet. Att tiga kan vara högsta visdom men jag tänker att flickorna hade nog bara tyckt det var spännande.

Psykiatrisk tvångsvård i Sverige

Kamp för rättsäkerhet ger sämre vård
Sedan 70 talet har svenska politiker agerat utifrån tanken att patienter kan förbättras av att skrivas ut från psykiatriska kliniker så fort som möjligt. Att det finns risk att läkarna håller kvar patienterna trots att de mycket väl kan klara sig utanför murarna. Filmen Gökboet kan ha spelat roll i denna tilltagande negativa inställning till psykiatrisk vård.
Det skrevs också mycket om lobotomi, sterilisering och andra psykiatriska övergrepp som skett tidigare i Sverige.

Politikernas misstro mot psykiatriker har lett till flera olyckliga beslut. Först och främst att de gamla sinnessjukhusen las ner i snabb takt under 80 talet. Här kan ekonomiska motiv spelat roll liksom att det nog fanns en läkaropinion som inte ville åstadkomma att patienterna blev hospitaliserade dvs så vana vi att bli omhändertagna att de till sist inte klarade att ta vara på sig själva. Men nedläggningarna skedde så snabbt att många som skrevs ut kom att fara mycket illa.

Politiker har velat förbättra psykospatienternas rättigheter och läkarnas beslut måste underkastas domstol. Det är en naturlig utveckling i ett demokratiskt samhälle. Men ledde till att de flesta patienter i dag får för litet vård.

Psykiatriprofessorn Sten Levander har uttryckt saken så att vi nu har två tvångslagar, dels en lag om psykiatrisk tvångsvård, LPT och en lag om rättspsykiatrisk tvångsvård, LRV.se http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12326

Just den kväll Sten Levander talade för ett fullsatt auditorium i Ängelholm hade en patient mördat sin mamma i Örkelljunga. Han hade talat om göra det under många år. Han ringde själv till polisen och som Sten Levander uttryckte saken ” först nu kommer han få riktig vård”.

Felet med vård enligt den vanligaste tvångslagen är att patienterna skrivs ut efter i snitt bara tre veckor medan vård enligt rättspsykiatrin varar i 4 år. Tidigare fanns det försökspermission och patienterna följdes upp noga av läkare och kontaktpersoner när de var hemma och försämrades patienten togs han in igen utan nya byräkratiska krav. Men det ansågs vara för rättsosäkert och nu är det kommunerna som tar över ansvaret. Följden blir att om patienterna inte vill ta sina mediciner så kan inte kommunen tvinga dom.

När jag flyttade till Örkelljunga 1975 sov min blivande fru över hos mig för första gången. Hon undrade om jag aldrig låste när jag var hemma och det gjorde jag faktiskt inte. Hon berättade dramatiskt om läkare som hon visste hade blivit dödade av patienter.

Morgonen därpå läste vi på första sidan av Nordvästra Skånes Tidning att en flicka hade brutit sig in på psykiatriska kliniken och mördat en patient. Det är nog min patient, sa jag till min blivande fru. Varje gång jag hade varit jour i Ängelholm så hade en mamma dykt upp med sin dotter. Mamman läste till mentalsköterska på Komvux och hon var helt övertygad om att dottern var allvarligt psykiskt sjuk, förmodligen schizofren, men läkarna ville inte tro henne. Någon gång hade dottern tagits in frivilligt men hon hade gått ut på stan och köpt öl och då skrevs hon ut meddetsamma.

Om det verkligen var hon så fick hon kanske till slut en god rättspsykiatrisk vård.

Döden på spåret

En kvinna berättade för mig att hon under en period av tio år försökt begå upprepade självmord. Nu hade hon träffat en ny man och var övertygad att hon aldrig skulle försöka igen.

Hon berättade bland annat dessa två episoder:
Hon vårdades ofta på psykiatriska kliniken i Hässleholm. En gång när hon var intagen frivilligt och hade skrivit ut sig ringer hon hem till sina döttrar, 11 och 13 år gamla:
”Mamma är på Hässleholms station och jag skall hoppa ner på spåret när tåget kommer”
Döttrarna, som har numret till kliniken sedan tidigare, ringer dit och får besked att patienten är utskriven så man kan ingenting göra, döttrarna måste ringa polisen. Jag undrar om man visste hur unga döttrarna var. Äldsta dottern grips av panik och lägger sig ner och bara gråter så det bli 11-åringen som ringer.
Polisen hittar en kvinna som går oroligt fram och tillbaka på perrongen. De frågar om hon heter som den anmälda mamman och hon svarar: ”Nej då, jag heter Amanda Svensson”. Men de tror henne inte.

En annan gång när döttrarna ringer är mamman intagen med tvång och har berättat att hon skall gå på spåret till Stockholm och bli överkörd. Kliniken får kontakt med tåget som stannar cirka 50 meter från patienten. Patienten rusar fram till lokföraren och skäller ut honom för att han inte tillåtit henne att dö.

Jag har träffat patienten många gånger sedan dess mest på gatan. Hennes sambo dog av cancer och hon mår inte så bra men har bestämt sig för att leva.

Mannen som kunde stoppa solen

En nybliven mamma ringde och berättade att hon var rädd för sin man, barnets far.
Han verkar som tokig, fylld med konstiga idéer. Kan inte doktorn komma? Jag vågar inte gå hemifrån. Det fanns ju inget att tveka om, jag gav mig iväg.

Jag ringde på och blev genast insläppt. Båda log vänligt och bad mig stiga på. Frun verkade livrädd, hon var blek och stammade när hon pratade. Hon låtsades som hon inte tagit kontakt med mig utan att jag bara var där på ett rutinbesök för att se på den nyfödde.
Mannen bredde ut armarna och omfamnade mig. Nu skall du få se på kronprinsen, sa han.

Som alltid när jag träffar någon helt nyfödd, vilket för mig händer ganska sällan eftersom första kontrollen på BVC sker vid 3 månaders ålder, slog det mig hur litet barnet var. Jag tog fram stetoskopet, lyssnade på hjärtat och mumlade ”vilket fint barn”.

Mannen stod bredvid mig och log mot barnet. Sedan gick han fram till det stora fönstret
Kom hit Carlestam skall jag visa dej något. Slå dig ner i soffan och titta ut.
Han gick bakom mig där jag satt i soffan och la händerna runt min nacke.

Allt det som du ser här äger jag. Det kan ju inte vara möjligt, tänkte jag. Man kunde se miltals bort över hela dalen. Först nu när han stod så nära hörde jag hur spänd han var när han talade. Allt det här skall Jörgen få när han växer upp, sa han och ökade trycket kring nacken. Tänk så märkligt att jag kan få solen att stanna i sin marsch över himlavalvet när jag vill. Tror du mig inte, fortsatte han och tryckte sina händer hårdare kring nacken. Jag började få litet svårt att andas.

Jag räddades av att frun ropade och vi båda gick tillbaka till barnet.

När jag kom ut ringde jag upp socialchefen Per Ranstorp och förklarade läget. På den tiden var det så att om man inte kunde få någon anhörig att skriva på ansökan om tvångsvård måste man vända sig till socialchefen i den kommun där patienten bodde för att han skulle skriva på ansökan i stället för anhörig.

När jag kom tillbaka tillsammans med poliser hade en granne varit inne och bjudit på flera snapsar och mannen var ganska berusad och följde lugnt med.

Att skratta åt en patient

I Åsa Larssons bok Svart Stig binder mördaren sitt offer Inna Wattrang vid en stol i ett uppvärmt fritidshus i Abisko. Det är mitt i vintern och mördaren gör sig ingen brådska. Det är också hans uppgift att förhöra offret innan han dödar henne. Men precis när han skall börja fråga ut henne så halkar han. Det är snön som de har dragit in som gjort golvet halt. Han drattar på ända och benen far upp i luften. Han sprattlar som en fisk när han försöker komma upp. Och den bakbundna Inna som snart skall dödas börjar skratta hejdlöst och hon skrattar så tårarna trillar.

En gång hände det mig något liknande men jag överlevde. En nyårsafton då jag bodde i Ängelholm ringde en kvinna som jag kände från Örkelljunga. Hej, Jan, du måste komma. Holger håller på att slå sönder hela huset. Jag gav mig i väg, det var 4 mil att köra, klockan var nästan 12 på natten och allt var mörkt på vägen. Ibland såg jag skenet från fyrverkerier långt borta. Familjen bodde långt ut på landet men jag hade varit där förut när barnen var sjuka.

Frun satt vid köksbordet och barnen hade gömt sig under bordet. Han är däruppe, viskade hon, barnen var tysta som möss. Jag klev uppför trappan och där stod han mitt framför fönstret. Allt i rummet var sönderslaget, leksaker, möbler, grammofonskivor, den dyra nyinköpta radion låg utspridd i fragment. Böcker sönderrivna liksom barnens teckningar. Holger var inte lång men han var kraftig. Han höll händerna i sidan och såg ut som Napoleon efter slaget vid Austerlitz.

Nu du Carlestam skall jag kasta ut dig genom fönstret! Och jag började skratta. Precis som Inna Wattrang kunde jag inte hejda mig. Men Holger var ingen lejd mördare utan började slappna av och skratta han också. Vi gick ner till köket och satte oss vid bordet och strax därefter kom hans bästa vän och vi diskuterade alla lugnt och sansat om att det bästa var att Holger fick komma in på psyket i Ängelholm. Jag ringde dit och Holger gav sig av med sin vän. Jag satt kvar och talade med frun och barnen om vad som hänt. Familjen hade varit med om en mardröm och nu var de lätttade och barnen började skratta hejdlöst, särskilt komiskt var det att doktorn hade skrattat åt pappa.

Klockan var halv tre på morgonen när jag körde tillbaka hem. Jag bodde strax bredvid psykiatriska kliniken och tänkte att jag måste ta reda på vad som hänt. På gårdsplanen utanför stod det åtminstone fem polisbilar. När jag kom in på kliniken såg jag Holger sittande på golvet med både hand- och fotbojor. Det var första och sista gången i mitt liv som jag sett fotbojor användas. Hela inredningen var förstörd. Han hade lyft upp frysboxen i köket och kastat den mot spisen. Allt innehåll låg spritt runt omkring på golvet som var halt av smält vatten. Dörren på frysen hade lossnat och spisen var tillbucklad. När jag såg frysboxen tänkte jag att det var nog tur att jag skrattat.

Hembesök hos en cancerpatient

Dottern ringde. Pappan hade blivit opererad för cancer och nu hade han fått diarré. Jag lovade komma så fort jag kunde. Hon kunde inte berätta för mig hur jag skulle ta mig dit så jag nöjde mig med personnumret och hade tillgång till karta.
Ett problem var att det nu var höst och jag kunde inte lämna mottagningen förrän på kvällen. Jag trodde jag skulle hitta men var tvungen att stanna för att fråga en granne om vägen. Jag var ännu inte så känd för annars hade det varit förargligt att sprida ut att doktorn skulle hem till en granne som var sjuk. Jaså, han skall sälja gården nu igen, muttrade grannen och förklarade hur jag skulle köra.

Patienten en äldre mycket välvårdad man som klätt sig extra snyggt för hembesöket brättade om sina bekymmer med magen. Han hade för tre månader sedan blivit operarad för coloncancer och sluppit "påse" men han måste springa ofta och det var löst. Han hade inte magrat efter operationen utan tvärtom gått upp långsamt i vikt. Det lät ju inte oroväckande, han kunde knappast fått ett återfall så kort tid efter en lyckad operation. När jag undersökte honom genom att känna på magen verkade allt normalt.
Vårt samtal stördes av dottern som kom in ungefär var femte minut och sa att pappa har cancer och det finns inget att göra när man har cancer. Hon var uppenbart utvecklingsstörd och det var nog vanligt i Örkelljunga, tänkte jag, att sådana flickor blir hemmadöttrar. Jag mindes gamla filmer om doktorer som gör hembesök för förlossningar. De brukade alltid se till att alla hemma, som inte behövde hjälpa till, sattes i arbete med att koka vatten. Pappa måste få kokt ris det kan stoppa diarrén, sa jag till dottern. Hon hade aldrig kokat ris förut och förstod inte mina anvisningar men det visade sig gynnsamt. Hon hällde ris och vatten i en gryta utan lock och när vattnet hotade att koka bort hällde hon i nytt vatten och fortsatte att röra. Hon var inte färdig nästan en timme senare när jag gav mig i väg.

35 år senare måtte jag en gammal dam på mottagningen, som var väldigt nervös över att hon skulle missa färdtjänstbilen hem, och det var svårt att förstå vad hon ville att jag skulle hjälpa henne med, Så säger hon plötsligt. Jag känner igen doktorn. Det var ni som var hemma hos min far.

Kvinna med pallen och sjukkassan

Ni minns patienten som skadade sig så allvarligt 1990 och som det tog 18 år innan hon fick vård. Jag skrev om det under kapitlet "Att lyssna till patienter". Hon är operarad och skall opereras igen för det skadade benet i handleden. Men faktum kvarstår att hon inte kommer att kunna arbeta med höger arm.
Hon har fått ansökan om arbetsskada underkänd. Hon har varit arbetslös sedan 2001. Hon har fått sin sista möjliga förlängning av sjukersättning som går ut i november 2009. Nu finns det bara pension.

Jag hjälper henne att skriva LOH och talar sedan med hennes handläggare:

Vem vill anställa en snart 55-årig kvinna som har blivit feldiagnosticerad och illa behandlad under 18 år (och som därför inte mår så bra psykiskt), varit arbetslös i 8 år och som bara kan använda vänster arm som inte är den dominerande. Även den armen värker, säger hon. Hon har dessutom bara en kort utbildning i botten, tvåårigt gymnasium.

Jag skall skriva en ansökan, svarar handläggaren, men den kommer säkert att avslås. Med en arm kan hon klara anpassat arbete.
Fel svar egentligen: För en sjukförsäkring skall ersätta vid oförmåga att skaffa sig inkomst på grund av sjukdom eller arbetsskada. Så formuleras det fortfarande i lagtexten när det gäller arbetsskada (paragraf 9.6) men försäkringskassan har tyvärr fastnat för ordet arbetsoförmåga, som kan tolkas så snävt att det bara handlar om att klara ett arbete.

Det blir paradoxalt om man tolkar begreppet så. Ett anpassat arbete i sjukkassans mening är ju ett av samhället subventionerat arbete. Subventionen kan ske av staten genom Samhall och lönebidrag, eventuellt på andra sätt. Det juridiskt otillfredsställande är att försäkringskassan kan påstå att patienten kan klara ett anpassat arbete utan att på något sätt visa att det finns en subvention som patienten kan erhålla. Det är fritt för försäkringskassan att fantisera. Nästan alla som inte är dödssjuka kan göra nytta för någon men vem betalar? Hur skall man kunna överklaga en fantasi? Om det finns något arbete att få, det är arbetsförmedlingens sak. Det är inte vår sak.

De av oss som är äldre kommer kanske att tänka på moment 22. Ungefär så här kan man tänka sig ett samtal mellan handläggare och klient i detta fall:
Jag klarar inte av något arbete med en arm.
Men du kan ju köra bil?
Ja, men för att köra taxi måste jag kunna hjälpa folk ut och in i bilen och bära väskor.
Du kan skjutsa äldre damer som behöver åka och handla.
Ja, men sådana jobb finns ju inte, ingen betalar för något sådant.
Det är inte vår sak, det får du tala med arbetsförmedlingen om.

Samhall minskar sitt utbud, kvar är nästan bara städning. Enarmad städning är problematiskt. Lönebidrag minskar kraftigt, privata arbetsgivare vill inte ha
det och det är nästan bara idrottsföreningar som får det beviljat. Jag har svårt att tänka mig patienten köra omkring med en gräsklippare på en golfgreen, säger jag till handläggaren.

”Det är inte vår sak” sprider sig som ett datavirus inom den svenska byråkratin. Men just när det gäller en försäkring som är till för att ersätta bortfall av inkomst så är det faktiskt försäkringskassans sak att visa att patienten inte bara kan klara utan också kan erhålla ett anpassat arbete.

Att lyssna på patienter

Vi måste låta patienterna berätta färdigt
Först en sjukhistoria som avskräcker, ej min egen patient.
I augusti 1990 råkade patienten, en kvinna anställd av SJ som tågklarerare, ut för en allvarlig olycka.
Patienten, ganska späd mindre än 50 kilo och 1.60 lång, skulle hjälpa en 15 cm längre man att lyfta upp en tung metallaxel lastad på en pall in i mannens skåpbil. Mannen lyfte så fort att pallen tippade över åt patientens sida, dessutom höll metallaxeln på att lossna från pallen, den var dåligt surrad. Den tunga pallen faller med stor kraft och patienten har inte muskelkraft att bromsa fallet. Inte förrän hennes högra arm och hand är maximalt sträckta bromsas fallet av mjukdelarna. Den ohyggliga smärtan (man kommer att tänka på medeltida tortyr när missdådarna låg i sträckbänk) borde ha lett till att hon släppt pallen. Men mot bestämmelserna hade patienten inga skyddsskor och hon stod inklämd i ett trångt utrymme så hon kunde inte röra sig bakåt. Om hon släppt taget hade hon fått 80 kilo på sina oskyddade fötter. Adrenalinpåslaget dämpade smärtan och patienten lyckas få pallen tillbaka till horisontalläget och baxa in den i mannens skåpbil.

Sedan dess har patienten haft ont i hela höger arm från hö axel och nedåt. Det märkliga är nu att under sjutton år och massor av läkarbesök är det ingen av läkarna som har noterat i journalen att patienten råkat ut för en olycka. Hon får därför helt naturligt inte rätt diagnos.

Först i februari 2008 får hon i lugn och ro berätta allt om olyckan och bara från sjukhistorien misstänker doktorn att hon fått en plexusskada (en skada på nerverna från nacken ned i armen) och en handledsskada. Undersökningarna bekräftar plexusskadan och handledsskadan är en lunatummalaci, när ett ben i handleden långsamt dör utan att det föreligger en infekton,så kallad aseptisk nekros.

Många läroböcker har skrivits om hur man skall bemöta patienter, en värdefull bok hette 15 minuters konsultationen. Men det glöms ibland bort att 15 minuter ofta är helt otillräckligt och att många patienter kräver en timme vid första besöket. Som det här exemplet visar är det ju frågan om beslut som kan bli livsavgörande.

Doktorerna upplevde nog den här patienten som besvärlig. Gör man det är det en gyllene regel, anser jag, att patienter som alltid är missnöjda och aldrig blir bra oftast har fog för sitt missnöje. De har verkligen blivit illa behandlade och de har aldrig fått den hjälp de borde ha fått. Jag hade själv aldrig något problem med detta: jag kom från en skyddad miljö, röntgen, där man aldrig träffade någon missnöjd. När jag först kom till Örkelljunga var jag helt fascinerad av alla missnöjda patienter som jag mötte. Det var ju hemska sagor att lyssna till och jag kunde aldrig få nog. Jag tänkte till slut att jag skulle specialisera mig på patienter, som andra doktorer tyckte illa om. Men högmod går före fall! De andra doktorena på vårdcentralen lärde sig snabbt att de kunde föra över alla patienter, de inte tyckte om, till den snälla doktor Carlestam. Det blev till slut för mycket.

Distriktsläkare i Örkelljunga

Hjälper det att ha röntgenblick? Och varför söker man?
Att börja som distriktsläkare efter fyra år på röntgen blev en kulturchock för mig. Jag förstod helt enkelt inte vad jag skulle göra med alla som sökte. Under mina år som röntgenläkare hade jag träffat väldigt många både friska och svårt sjuka patienter och det hade blivit en sport att gissa sig till vilka som skulle få ett helt normalt röntgenresultat. Jag upplevde i Örkelljunga att det gällde nästa alla. Ur röntgenperspektiv var de alla normala! Ungefär som Stålmannen kunde min röntgenblick visa att patienterna var friska. Men vad skulle jag egentligen göra med dom?

Förresten, det första jag gjorde på min nya arbetsplasts var att montera ner röntgenapparaten, som inte hade kontrollerats på många år och uppenbarligen var både värdelös och farlig och mest använts för att imponera på patienterna, den så kallade placeboeffekten.

Något som inte gjorde min situation som ny och på sätt vis oerfaren distriktsläkare lättare var att min företrädare var känd som elak och snål så folk hade inte sökt honom i onödan. Men nu gick ryktet att det kommit en snäll doktor och alla rusade till för att prova den nya doktorn. Väntetiden steg från ingen till sex veckor nästan meddetsamma.

En pensionerad och barnlös lärare på 72 år sökte redan första veckan och berättade för mig att han hade grundat Orienteringsklubben i Örkelljunga när han var omkring 50. Han var änkling och det som gjorde livet värt att leva var hans orientering. Men ibland kunde det hända att han kände en tyngd i bröstet när han hade sprungit två mil i skogen. Han ville veta om hans hjärta var friskt. Jag lyssnade på hjärtat och hörde ett tydligt blåsljud. Vad skulle jag säga? Jag tänkte att han blir olycklig om jag säger att han inte får fortsätta att springa så jag ljög och sa att allt hördes normalt. Två år senare dog han när han sprängde målsnöret efter att ha sprungit på rekordtid och slagit alla yngre medtävlare. Flera år efteråt grubblade jag på detta. Hade jag handlat rätt? En sak är säker. Jag skulle aldrig någonsin göra om något sådant. Hade jag blivit anmäld hade jag självklart blivit dömd. Men han dog en skön död, sa mina vänner.

En annan man, en frisksportare i 50 års åldern som huvudsakligen levde på kokt ris, sökte för att han blev andfådd när han cyklat tio mil. En frisör i sextioårsåldern fick ont i benet när han hade sprungit en mil. Alla tre kom första veckan. Vad var det för kommun jag kommit till?

Jag förstod att jag inte kunde klara mitt nya jobb om jag inte lät patienterna själva bestämma vad de ville få ut av besöket, allt var alldeles förvirrat för mig. På den tiden hade biträden för vana att ta in patienterna i undersökningsrummet och be dem att i lämpliga fall ta av kläder och ligga upp på britsen. Jag kom in efter en kort stund, hälsade och satte mig ner på sängkanten och sa inget mera. Så började patienten berätta. I hemlighet tog jag tid på klockan. Jag registrerade 100 fall innan jag slutade med denna "forskning". Ingen talade i mer än två och en halv minut. Så det stämmer inte att vi inte har tid att lyssna på våra patienter. I alla fall kan vi ge dom tre minuter. Tänk efter, hur ofta får du själv tala tre minuter utan att bli avbruten.

Jag gick vidare. Patienterna sa ju alltid varför dom sökte. Men räckte det? En patient tidigt i mitt liv i Örkelljunga sökte för huvudvärk som hon hade haft i tio år. Jag förstod inte varför hon skulle söka just nu. Det är ju spänningsvärk och inget att göra åt och inget att oroa sig för heller, sa jag helt enligt läroboken. Ja, det var skönt doktorn, min faster har just fått hjärntumör och jag har varit väldigt orolig. Varför fick jag reda på det först efter att jag ställt diagnosen? Jag insåg ganska snabbt att jag måste ändra mina rutiner.

Alla patienter fick hädanefter svara på två frågor innan jag började min undersökning. Första frågan: Vad tänker du själv om din sjukdom? För patienter som sökt ofta förut fick jag formulera mig extra noggrant: du som haft de här besvären så länge måste själv ha funderat mycket över vad som händer inom dig. Berätta om dina tankar för mig.
Andra frågan: Vad har du själv gjort för att bli bättre?

De här tre stegen, lyssna först utan att avbryta och sedan de två frågorna funkade så bra att det gick ett rykte i byn att det kommit en underdoktor till vårdcentralen. Tre journalister kom och intervjuade mig. Människor skrev insändare. Jag mådde inte helt bra av alla denna uppmärksamhet. jag kände mig delvis som en charlatan eftersom jag inte hade så gedigna kunskaper på alla de områden som krävs av en distriktsläkare.
Jag hade läst att man i Afrika brukade välja kungar, som fick besluta allt som behövdes beslutas och överöstes med gåvor. Dom brukade inte överleva mer än ett par år. Älskad till döds. Så kändes det.

Apropå frågorna. Från att jag började i Örkelljunga sa ja alltid du till patienterna och ingen tog illa vid sig. Personalen kallade mig doktorn vilket jag bad dom sluta med. Patienterna sa alltid antingen doktorn eller Carlestam till mig, aldrig förnamnet som dom senare ibland använde till kvinnliga läkare.

I jobbet ingick också att jag skulle vara överläkare på länssjukhemmet. Jag hade hand om mödravårdscentral och barnavårdscentral, samt hade dessutom visst ansvar för Ryagårdens ungdomshem, mest för att ta gonorréprov. Jag gjorde också många hembesök.

Alla var inte lika nöjda med min läkargärning. Sjukkassans chef tyckte att jag var alldeles för frikostig med att sjukskriva folk. Han fortsatte att klaga på mig under ett helt decennium tills han avgick. 1978 såg jag en översikt över sjukskrivningsstatistiken i Sverige. Det visade sig att vi hade ett sjukskrivningstal på 8 per 100 inskrivna vilket var lägst i landet och ungefär en tredjedel mot landet i övrigt.

M flyttade hösten 1972 tillbaka till Malmö och jag bodde sedan ensam på Hallandsås med mina två söner, 12 och 16 år gamla.

Jag blir distriktsläkare

M gjorde återigen en rockad med medlemmarna i sin flock. Ni vet rockad från schack när plötsligt flera pjäser byter plats. Vi skulle dra ut på landet, det var den gröna vågen. Trots mina protester flyttade hon och alla barnen ut till vår sommarstuga på Hallandsåsen.

Våningen i Malmö var kvar, där skulle min dotters frånskilda man bo. Jag hade rum på sjukhuset i Hässleholm. Det var åtta mil till familjen på Hallandsås och jag hade ingen bil.

Min första prioritet blev därför att skaffa mig körkort. Jag var 38 år och det gick inte lätt. När jag äntligen var mogen att köra upp hade jag tur. Kontrollanten hade akuta besvär med allergi och man hade plötsligt dragit in en allergimedicin som han var beroende av, lergigan-amfetamin. Jag rekommenderade alternativ och lovade skriva ut olika mediciner så han kunde pröva. Uppkörningen gick ganska dåligt. När det var klart sa kontrollanten: "Doktorn får läsa på om rondellkörning" och så godkände han körkortet. Det är bra att vara läkare ibland,

Hösten 1969 godkändes 7-kronorsreformen, nästan bortglömd nu. Det föreföll så oskyldigt, patienten skulle betala ett enhetspris för besöket på 7 kronor och inte som tidigare betala separat för besök, labprover, särskilda undersökningar och intyg. Lagen gick i genom i riksdagen på en vecka utan diskussion eller remissbehandling.

Men lagen skulle få stor betydelse. För första gången skulle läkarna få fast lön och inte betalt per patient. Från att det ibland kunde vara kamp om patienterna mellan olika läkare blev patienten en belastning som man gärna kunde undvika. Mest dramatiskt blev det i början, t.ex. då kirurgen akut i Hässleholm bestämde att alla patienter dit måste komma genom remiss. Ambulanserna kom in med svårt skadade patienter men dirigerades om till provinsialläkarmottagningen på andra sidan sjukhuset.

Så småningom lugnade allting ner sig. Men en ny antagonism mellan öppen vård och specialistvård hade uppstått. Det formulerades av den öppna vården som att specialisterna plockade russinen ur kakan. Kvar blev den mindre smakfulla kakan av kroniska, psykiska och lätta patienter.

Jag vantrivdes mer och mer med mitt arbete och mitt liv i Hässleholm. Röntgen var inte längre glamoröst som i Malmö och den nya överläkaren, som tillträde på hösten 1969, var mycket negativ mot mig och min kollega. Det var också långa resor hem till familjen cirka 8 mil.
Jag ringde landstinget och frågade om det inte fanns något annat arbete för mig som låg närmare Hallandsåsen. Jo, det är en tjänst ledig som distriktsläkare i Örkelljunga, svarade man. Jag sökte samma kväll.

Röntgenläkare

Nästan alla människor inte minst läkare litar helt och hållet på röntgenbesked.
Jag skulle göra en upptäckt som kullkastade denna okritiska hållning och jag tror i dag att det blev anledningen till att jag fick sluta.

1964 gifte jag om mig med M och familjen flyttade till Malmö. Efter 1 år på infektionskliniken och tre månader på barnkliniken blev jag plötsligt arbetslös.
Det gick inte, jag hade fem barn och hemmafru att försörja.

Jag sökte och fick plats som underläkare på röntgen i Malmö. Det var en främmande värld. Avdelningen var världens största på den tiden och svensk röntgenologi hade världsrykte. I Sverige hade man sedan 20 talet bestämt att nästan all röntgen skulle utföras av särskilt utbildade röntgenläkare och inte som i andra länder av olika specialister som själva gjorde undersökningar inom sina egna områden. Medicinläkarna t.ex undersökte själva magsäcken med hjälp av röntgen.

Arbetet liknande ingenting som jag hade gjort tidigare. En del var hårt kroppsarbete. Vi använde något som hette Forsellstativet för att ställa in patienterna i mörkrum t.ex för lungröntgen med hjälp av en fluorescerande skärm. Stativet måste lyftas och vridas och jag hade ont i axlarna i tre månader. Ljuset från skärmen var så svagt att ögonen måste vara anpassade till mörkerseende vilket kunde ta 20 minuter. Om vi en kort stund gick ut ur rummet hade vi på oss röda glasögon för att inte förlora mörkerseendet.

En dag kom professorn inrusande i mörkrummet och knuffade undan mig. Flytta på dig, viskade han det här är inget fall för dig. Jag lämnade mörkrummet något förvånad. Man hade skvallrat för mig att professorn insisterade att hans själv skulle handlägga alla patienter med fina titlar. Men det här var ju en enkel arbetare. Mysteriet löstes när jag sedan läste att han bodde på Major Nilssons gatan i Malmö. Professorn hade tagit fel och trott att det var major Nilsson själv!

Jag har aldrig arbetat på en arbetsplats med så många överbegåvade läkare. Alla tio biträdande överläkare hade gjort betydande bidrag till röntgenforskningen. Att höra dom resonera på de interna röntgenronderna gav mig en hisnande känsla att jag lyssnande på Sherlock Holmes och hans nio bröder. Traditionen var att alla bilder skulle granskas av minst två läkare innan man godkände det slutgiltig svaret så det var internronder flera gånger om dagen. Jag förstod att så här duktig skulle jag aldrig kunna bli och det blev jag naturligtvis inte.

Professorn for jorden runt och presenterad Malmöröntgens senaste innovation, dubbelcolon som innebar att tjocktarmen först fylldes med kontrast som tömdes ut och ersattes med luft. Det var påfrestande för patienten men blev bilder av en kvalitet om man aldrig tidigare kommit i närheten av. Det viskades att professorn presenterade nyheten som helt och hållet sitt eget verk fast undersökningen redan var klar när han först fick professuren i Malmö. Ingen brydde sig särskilt, man var tacksam att han inte var hemma och ställde till trassel.

Ett halvt år innan mitt treårsförordnande skulle ta slut undersökte vi en ung kvinna på 35 år med ventrikelcancer. Det visade sig att hon blivit röntgad 3 år tidigare och då hade undersökningen tolkats som normal. Men när vi granskade undersökningen igen och visste exakt var vi skulle titta var det tydligt att man kunde se cancern redan då. Diagnosen hade kommit tre år för sent.

Jag letade fram de 35 senaste ventrikelcancrarna och 22 hade blivit röntgade förut. Tolv av dessa tidigare undersökningar visade att patienten hade haft cancern redan vid första undersökningen och det hade man missat.

Det ledde in mig på ett helt nytt projekt: Malmö var under 60-talet den stad i världen där det gjordes mest obduktioner. Jag gick dit varje vecka och fick en lista på alla som hade blivit obducerade och i många fall var patienten röntgad inom ett halvår före döden. Jag jämförde obduktionsrapporten med röntgenutlåtandena och där fanns många diskrepanser. Jag lånade ett eget tittskåp och hängde upp bilder, röntgenutlåtanden och obduktionsrapporter med nya fall varje vecka. Läkarna vallfärdade dit, det var en helt ny aspekt på vår verksamhet och jag var enormt stolt. En del läkare hade en otrolig träffsäkerhet, en läkare, minns jag, gjorde inte en enda felbedömning.

Jag har aldrig senare hört talas om en liknande kvalitetskontroll. Jag blev därför ledsen och förvånad när jag fick besked att mitt förordnande inte skulle förnyas, vilket jag hade räknat med. Senare har jag tänkt att det var nog många av de utlåtanden som professorn och hans nya fru hade skrivit som var ganska uppåt väggarna. Särskilt frun, som var dansk röntgenläkare läste bilder med solglasögon på, och var ganska nonchalant i sina bedömningar. Så att jag inte fick vara kvar ytterligare tre år som var brukligt var kanske ett straff för mina avslöjande ronder.

Å andra sidan var jag aldrig någon särskilt bra röntgenläkare. Som en amerikansk läkare sa till mig: Du skall inte fortsätta här. Du tycker alldeles för mycket om att prata med patienter.

Efter jag slutat i Malmö arbetade jag ett år som röntgenläkare i Hässleholm men nu var magin med superhjältarna på Malmöröntgen helt borta och jag beslöt att välja en annan bana.

Från hjärndöd till hedersdoktor

En speciell patient som vistades ett år på intensivvårdsavdelningen vid Malmös infektionsklinik var den katolska prästen Tryggve Lundén som sommaren 1964 cyklade omkull på Bornholm. Han får huvudet mot en sten och får en allvarlig skallskada. Han överfördes ganska snart till intensivvård i Malmö. Jag träffade honom aldrig för det ingick inte i mina uppgifter att gå rond på avdelningen utan jag kom dit om jag var jour och det kom in en ny patient eller det hände något akut.

Tryggve var mycket dålig när han överfördes från Bornholm och överläkaren bestämde snabbt att Tryggve inte skulle få intensivvård, inte ens normal vård utan bara en minimal vård som inte ens omfattade sjukgymnastik. Han var för allvarligt hjärnskadad för att ha nytta av någon behandling. En församlingsmedlem, Gunnel Nyström, protesterade men förgäves. Men hon besökte honom dagligen och försökte så gott hon kunde att röra hans armar och ben.

När överläkaren var på semester året efter lyckades hon med hjälp av en läkarvän få patienten överförd till Lunds universitetssjukhus. Först till rehabiliteringskliniken, så småningom blev han undersökt hos neurokirurgen Kai Nielsen i Lund 20 månader efter olyckan. Luftskalleundersökningen visade att patienten efter olyckan fått en blödning i hjärnan (förmodligen ett subduralhematom?) som växt och så småningom pressat ner hjärnan och givit en hjärnstamsskada. Blödningen skulle opereras bort och patienten skulle få inopererad en permanent shunt kopplad till härtat som skulle pumpa bort hjärnans övertryck.

Han fick sjukgymnastik men förblev rullstolsbunden hela livet, inte på grund av förlamning utan för att han legat så stel att bindväven krympt och inte gick att sträcka.
Katolska biskopsämbetet protesterade mot att patienten hade överförts till Lund genom en kvinnas intriger och motarbetade alla försök att få honom rehabiliterad. Tryggve beslöt då att lämna sin prästtjänst och den katolska kyrkan och i stället gifta sig med den kvinna som räddat honom.

Psykiatriprofessorn Eberhard Nyman protesterade till dåvarande medicinalstyrelsen. Tryggve Lundén är uppenbart inte tillräknelig och äktenskapet borde förbjudas, skrev han. Nyman hade träffat patienten några minuter en enda gång.
Men patienten blir gift. Redan före olyckan var patienten en framstående svensk medeltidsforskare och nu när han har tillfrisknat fortsätter han sina forskningar. Åtta år efter olyckan blir han hedersdoktor vid Lunds universitet.
Hans fru Gunnel Lundén har skrivit en bok om sin make, den heter Tryggve med förord av Sven Stolpe-ISBN: 91-7580-037-3. Boken ger en fruktansvärd bild av hur läkare och präster kan tappa all besinning för att förfölja en avfälling. Inkvisition och häxförföljelse på 60 talet i Sverige.
Ur förordet citerar jag: Den bristande och ansvarslösa skötsel han får uppleva i sitt hjälplösa tillstånd på ett visst svenskt sjukhus och dess apatiskt initiativlösa läkare är en skandal som borde föranleda åtgärder. - - - X - - - Men vid hans sida står en kvinna - till yrket sångerska - som förfärad upptäcker vanvården och gör sitt yttersta för att häva den genom egna modiga ingripanden. Hon är också katolik; följaktligen uppstår en flora av kränkande rykten om en katolik av kvinnokön som ständigt söker upp, vårdar, fysiskt och andligt stöder en katolsk präst, som ju måste vara ogift. - - - X
Tryggve Lundén dog 1992 vid 75 års ålder. Han var 47 år när han cyklade omkull. Strax innan han dog gjordes det ett TV program om honom som visades i SVT 2 1990 och 1992.

Infektionskliniken Malmö

Maj 64 började jag på infektionskliniken i Malmö. Det var tredje gången jag tjänstgjorde på en infektionsklinik och egentligen vet jag inte varför den karriären avbröts. Chefsläkaren hette Hans Hellsten men min överläkare var Sven Belfrage. Sven var den mest fantastiska läkare jag träffat dittills. Han hade en förmåga att säga något positivt och hoppfullt till varje patient, det var inte precis något jag mött förut. Tvärtom skyndade man sig ofta förbi de riktigt dåliga patienterna och hade inget att säga.

Infektionskliniken hade också en intensivvårdsavdelning. Den var en rest efter den sista stora polioepidemin 1963, då man för första gången vårdade patienter med andningssvårigheter på det moderna sättet genom att blåsa in luft i lungorna. Det fanns då inte tillräckligt med respiratorer utan massor av medicinstuderande engagerades att sitta vid patienternas sida och manuellt pumpa in luft i lungorna.

Till denna avdelning kom alla förgiftningsfall som krävde intensivvård. En leverantör av patienter var Boris Lunderquist. Han var läkare på modet och anställde bl annat en trubadur som underhöll patienterna i väntrummet. Han var flitig på att skriva ut stora mängder lugnande mediciner och var också känd för att sjukskriva flitigt. Politiskt var han åt vänster och fick smeknamnet "Röde doktorn". Han skrev flitigt i Aftonbladet. Han angrep dr K, företagsläkare på Kockum, som tvingade sjuka patienter att arbeta. Jag hade haft honom som amanuens på kirurgiska kliniken i Lund och minns hur elegant han diagnosticerade en appendicit på en turist från Stockholm. Patienten ville inte bli opererad i Lund utan fara vidare till Stockholm. Utan ett ord till protest sa dr Lunderquist, leende ungefär som en belevad kypare, att det går alldeles utmärkt, det är bara att skriva på ett papper att ni lämnar sjukhuset på egen risk. Han kunde väl åtminstone anstränga sig för att hindra patienten, tänkte jag.

Lunderquist fick ett egendomligt slut i Malmö. När han fyllde 50 hade han en stor fest på en känd krog i Malmö. Hans mamma hade lovat att betala. Men mamman dog och betalningen dröjde. Malmö läkarförening beslöt utesluta honom. Allt annat hade man tolererat men att en läkare inte gjorde rätt för sig på krogen det gick över gränsen. Lunderquist flyttade till Osby och lanserade där en variant av den nu så populära GI dieten och fick många patienter även där. Han skrev boken "Handbok för matglada bantare" som i stort sett hade samma budskap som en gång Banting i England och senare Atkins i USA. Den senare kända och omdebatterade Annika Dahlqvist daterar inspirationen för sin forskning till denna bok som hon fick i present 1972.

En av mina uppgifter som underläkare var att ha hand om eftervården som var förlagd till det tidigare barnsjukhuset som låg vid Intima teatern i Malmö, numera rivet. Det kom en arbetsterapeut en gång i veckan och de kvinnliga patienterna tog tacksamt emot henne och fick olika uppgifter att arbeta med. På den manliga sidan ville man inte göra något med händerna utan satt mest och såg idrott på TV. En gång fick en nyanländ manlig patient en uppgift av arbetsterapeuten men när han såg att ingen annat gjorde något gick han förtvivlad till syster: Måste jag göra det här färdigt, när ingen annan behöver göra nägot?

En kvinnlig patient kom ihåg att hon legat på samma plats 60 år tidigare när hon var barn.
Hon hade kissat på sig under natten och fått stryk av syster.

Japanskan

Att dricka saké med vackra japanskor
Efter 1 april 1962 var jag skild från M och arbetade en månad i Södertälje. Jag for vidare till min mamma i Stockholm. Hon hade just fått en inbjudan till japanska ambassaden för att fira kejsarens födelsedag. Mamma och pappa hade bott flera år i Japan, pappa var affärsman och hade bott där nästan 10 år. Jag och min äldsta bror var födda där men jag var bara en babies när jag kom därifrån.

På Japanska ambassaden satt jag bredvid två söta japanska flickor och jag smakade för första gången saké, det traditionella japanska risbrännvinet. Jag gillar inte att dricka alkohol, dels för smaken dels för att jag alltid blir trött. Min fru hade sagt till mig flera gånger på festerna att jag borde ta en snaps och inte vara så tråkig, men jag blev bara ännu tråkigare om jag försökte. Saké smakade inte sprit, mera neutralt på något sätt och jag tömde det ena glaset efter det andra och blev bara gladare. Det var så kul med dessa flickor som talade bra engelska och jag blev förälskad i båda på en gång.

Dagen efter skulle det vara dans på Högskolan och jag bjöd in båda men det var bara den som jag var mest förtjust i som kom. Men hon var ju så liten. Hon räcke mig bara till höftkammen. Det här är omöjligt, tänkte jag, men ställde snällt upp och låtsades att allt var lika roligt som kvällen förut.

Dagen efter dansen var det dags för mig att resa norrut, jag skulle börja ett vikariat på neurologen i Umeå. Det vackra och exotiska Umeå med sina björkar. Man kunde bara komma dit med tåg och det tog nästan ett dygn. Min unga japanska väninna skickade kärleksbrev nästan varje dag och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Så kom jag på att jag kunde skicka en stor surströmmingsburk till henne, det skulle väl vara tillräckligt avskräckande. Hon såg det som ett skämt och tog inte illa vid sig. I Japan äter man väl liknande rätter i vardagslag, kom jag på.

Min professor i Umeå var en egendomlig man. Han påminde mest om Ernst-Hugo Järegård i Riket, när han går upp på taket av Rikshospitalet och skriker “Danskjävlar”. Under de två månader som jag arbetade där tilltalade han mig aldrig direkt utan vände sig bara till den biträdande överläkaren och gav order om vad jag skulle göra. En eftermiddag kom han till avdelningen med flera kandidater och demonstrerade en patient. Hon fick berätta om sin svåra huvudvärk som kom i anfall och professorn förklarade för sina andäktigt lyssnande studenter att patienten led av typiska inklämningsattacker. En del av hjärnan kunde svullna upp och hjärnan trängde ut genom hålet i botten av hjärnskålen och klämdes fast, ett farligt tillstånd med risk för bestående skada. Nästa dag skulle patienten genomgå luftskalle, då man bytte ut en del av vätskan runt hjärnan mot luft för att ge en exakt bild av hjärnans utbredning. På eftermiddagen när professorn kom tillbaka nu utan studenter var resultatet av röntgenundersökningen klart. Det förelåg ingen inklämning, röntgenbilden var helt normal. Professorn gick framtill patienten och skrek så högt att alla på salen kunde höra vad han sa. Människa, ni är ju inget neurologfall, ni är ju ett fall för psykiatrin.

Efter att jag lämnat Umeå fick jag reda på att japanskan hade rest ända dit för att träffa mig. 24 timmars tågresa förgäves och sedan lika lång tid tillbaka. Jag har senare ofta tänkt att jag inte skulle bestämt mig så snabbt. Det hade kanske varit underbart att ha en japansk fru.

Jag har inte tänkt att jag var ojust mot henne men det är många som har sagt det till mig.

Provinsialläkare i Sollefteå 1960

Städerskan klarar allt
I november 1960 blev jag inkallad till militärtjänst i Sollefteå. Min sysselsättning skulle bestå i att titta värnpliktiga i halsen en timma på morgonen och bestämma om någon skulle få bli hemma. Det var ju populärt!

Jag tänkte att jag måste hitta någon annan sysselsättning dels för att inte ha alltför tråkigt dels för att tjäna pengar. Jag hade tre barn och hemmafru att försörja. Tjänsten som provinsialläkare var inte besatt. För att få vikariera behövde man bara ha genomgått kurserna i medicin, kirurgi och obstetrik-gynekolog och det hade jag ju gjort. Jag ringde därför medicinalstyrelsen och blev vidarekopplad till Sigrid Storrådas kontor för att fråga om hon hade något att erbjuda. Jag vet inte vad hon hette men hon kallades så av alla. Hon var en mäktig person som ensam skötte hela provinsialläkaradministrationen på den tiden. Det var städerskan som svarade. Jag skriver en lapp och att det ordnar sig, lovade hon.

Det är en svindlande tanke i dag att en enda person klarade all administration av provinsialläkarna, visserligen med hjälp av städerskan. När jag tio år senare blev distriktsläkare fanns det fyra administratörer bara i mitt landsting som ytterligare några år senare tredubblades. Och nu vet jag inte hur många de är.

När jag kom till Sollefteå kunde jag redan första dan kvittera ut en låda med instrument på stationen. En klisterlapp på lådan visade adressen till mottagningen och i lådan fanns en nyckel. Jag tog taxi till lägenheten som inrymde provinsialläkarmottagningen. Den låg mitt emot sjukhuset. Det mesta i lådan var ju inte särskilt användbart eftersom den var inriktad på att jag skulle klara mig i glesbygd så där fanns fullt av kirurgiska instrument och instrument för gynekologisk undersökning. Vilket skulle kräva medarbetare. Jag klarade mig egentligen med enbart mitt eget stetoskop och en penna, men hade nytta av otoskopet och ficklampan för att undersöka öron och hals.

Min första uppgift blev att städa mottagningen som inte hade varit använd under flera år. För att hitta patienter hade jag redan innan jag anlände till staden erbjudit mig att vara nattjour på stan och allt eftersom månaden gick fick jag fler och fler återbesök. Det blev ändå ganska få patienter så absolut inget jäkt vilket var underbart. Behövde patienten provtagning eller röntgen var det bara att skriva remiss till sjukhuset mitt över.

För min månad som provinsialläkare fick jag ett tämligen lågt arvode, intäkterna från mottagningen dominerade men var inte heller så stora. Men det var mycket bättre än att nästan inte få något alls som militärläkare.

Provinsialläkare och fängelseläkare

Precis när mitt förordnande som stadsläkare höll på att ta slut ringde provinsialläkaren och frågade om jag inte kunde vikariera för honom. Trots att jag hört så mycket negativt om honom så accepterade jag.

Jag gick upp till hans mottagning som låg på fjärde våningen i ett hyreshus utan hiss. Man måste nog vara frisk för att söka den här doktorn, tänkte jag. Runt hela mottagningen fanns rikligt med hyllor och ett fantastisk förråd av medicinburkar. På den tiden kunde man få hur mycket läkemedelsprov som helst av företagen och jag tänkte att han nog säljer medicinerna till sina patienter.

Det var verkligen en originell doktor. Han gav mig rådet att spara pengar genom att inte använda plasthandskar som var dyra utan plastpåsar som man kunde få gratis i vilken affär som helst. En viktig del av mitt arbete, förklarade han, var att tjänstgöra som fängelseläkare på Hall. Varje fredag var det mottagning så det blev tre besök för mig. Kom ihåg, det viktigaste är att du äger nej till allt de begär av dig, annars kör de över dig.

Jag for ut till Hall i taxi. Det som överraskade mig mest var hur många sorts beslut jag skulle fatta. Internerna behövde läkarintyg för att slippa äta viss mat, för att få skor som passade och mycket mer. Det var problem jag tyckte anstaltens anställda kunde bestämma själva.
Många hade kroniska sjukdomar som inte var välbehandlade och önskade remiss till specialist, det kunde jag inte låta bli att bevilja. Många, hörde jag sen, utnyttjade tillfället att rymma. Jag tyckte ändå på det hela taget att jag var duktig på att säga nej, det var ju litet ovant för mig.
Första fredagen tog mottagningen två timmar, andra fyra timmar och sista åtta timmar. Ryktet gick, nu hade det kommit en snäll och lättlurad doktor.

Stadsläkaren gör besök på landet

En pappa ringer till mig i slutet av augusti 1960 när jag tjänstgör som stadsläkare i Södertälje.
Doktorn måste komma, min dotter bara ligger i sängen och kan inte komma upp.
Har hon feber?
Det vet jag inte, jag har ingen termometer.
Var bor ni någonstans?
Han ger mig adressen.
Men det ligger väl utanför Södertälje? Då måste ni ringa provinsialläkaren.
Nej, då får hon hellre dö.

Så jag lovar att komma. En taxichaufför hittar men det är långt ut i ödemarken. Ljuset från huset verkar inte vara elektriskt och mycket riktigt mitt på köksbordet står en stor fotogenlampa. Det är ett stort rum som tydligen tjänstgör som både kök och sovrum för dottern. Det finns ingen spis utan bara en stor spiselhäll. Dottern ligger i en sorts utdragssäng på andra sidan rummet. Det känns som om jag har förflyttats hundra år tillbaka i tiden.

Hur länge har er dotter varit sjuk, och hur länge har hon behövt vara sängliggande? frågar jag.
Ja, det är sen mor dog för ett ungefär halvt år sedan, jag tror det var den 28 februari.
Hon var med om begravningen men sen har hon bara legat där.

Mest för att det skall se ut som ett riktigt läkarbesök gör jag en så grundlig underökning som jag kan i det mörka köket. Skuggorna skapar en speciell stämning som om allting är overkligt, en dröm.

Jag kan inte säga exakt vad som fattas er dotter men ni skall få hjälp, det lovar jag.

Dagen efter ringer jag till distriktssköterskan som lovar att ta sig an fallet utan att blanda in provinsialläkaren.

1959: Ett reumatiker sjukhus och min son föds

Sommaren 1959 fick Spenshults sjukhus i Halland en ny överläkare, reumatologen Stig Thune från Lund. Han var då 44 år och satsade all sin energi på att göra Spenshult till vad det är i dag, ett modern reumatikersjukhus. Hans ansträngningar kom att bli mycket framgångsrika. Spenshult är ett resultat av 50 års erfarenhet av reumatologi kombinerat med den allra senaste vetenskapen inom området, står det på deras hemsida.

Men det nya föddes inte utan smärta. Patienterna var fel och personalen var inte utbildad för det blivande arbetet. Spenshult före Thune hade nog varit som ett sommarpensionat för äldre med lättare krämpor av olika slag. Det var ju inte patienternas fel att de inte var tillräckligt sjuka och då de hade betalt i förskott kunde Thune inte bara skicka hem dom. Men han nonchalerade dom och kallades korsdraget för han gick ronden genom att glänta på varje dörr för att se om det möjligen fanns någon sjuk och fanns där ingen gick han vidare utan att säga någonting.

Jag blev anställd där från 1 juli 1959 och hade ganska oklara arbetsuppgifter. Mest fick jag trösta patienter som kände sig kränkta av den behandling dom fått. På kvällarna fick jag muntra upp den frusterade Thune. En dag kom jag in i ett rum där en blek patent låg stilla på en brits och en blodig syster låg avsvimmad på golvet. Blod rann ner på golvet från ett bloddropp som hade lossnat. Det såg ut som en scen ur en skräckfilm av Hitchcock (Fast Psycho skulle inte komma förrän året efter).

I början av augusti flyttade M till Spenshult och den 13 augusti föddes vår son. Det var ovanligt 1959 att en man var med på förlossningen och jag blev förskräckt när en barnmorska kom in och frågade om jag hade tänkt att klara förlossningen själv eller om de fick hjälpa till.

Den 16 augusti skrev M ut sig från BB. Hon gillade inte att hon inte fick ha barnet inne hos sig. Att någon lämnade BB så tidigt hade man aldrig hört talas om tidigare och hon måste skriva på att hon lämnade sjukhuset på egen risk. M gjorde sällan som andra och överraskade igen när hon flög till Stockholm med det lilla barnet och bodde några veckor hos min mamma. Jag hade kvar en vecka till att arbeta på Spenshult.

Min syster som var i Köpenhamn med en väninna hörde talas om det nyfödda underbarnet och bilade upp till Halmstad. Barnet var borta och man visste inte var föräldrarna var men trodde kanske att vi bodde i Båstad. Egentligen ganska konstigt med tanke på att jag arbetade bara 1 mil därifrån men de hade väl inte frågat mig om var jag bodde. Min syster kände till vår sommarbostad och där fanns de andra två barnen men utan sina föräldrar eller den nyfödde.

Att studera i Berlin 1958

Att hamna mitt i Östtyskland bland ryska soldater
1958 fick jag chansen att utbilda mig i Berlin, ytterligare patologi hette kursen. Det passade bra för min hustru arbetade redan där sedan ett halvt år som lärarinna för svenska skolan.

När jag steg på tåget i Sassnitz fick jag betala 10 västtyska mark för att få visa för Östtyskland. Tåget måste passera igenom Östtyskland för att komma till Västberlin. Resebyrån hade förvarnat om detta så jag hade växlat till mig tyska mark, men tyckte egentligen det var ganska fånigt. Vi hade inte någon möjlighet att stiga av tåget så varför behövdes visa? Det var bara en sorts inträdesavgift men man behövde förstås all utländsk valuta man kunde få.

Att studera patologi i Berlin var lärorikt, folk dog där av sjukdomar som inte längre fanns i Sverige på femtiotalet.

Men ännu mer fascinerande var staden själv. Det var före muren och för en svensk var det inga problem att fara över till Östberlin. Det kunde vem som helst göra men en tysk från Västberlin kunde kanske bli arresterad av polisen.
Några gånger åkte vi över. Man kunde köpa 4 östtyska mark för en västtysk så det var billigt att äta på lyxrestauranger men annars var allt trist. De nybyggda kasernliknande husen längs Stalinallén såg ut som omplanterade från Moskva. Staden var mörk och verkade smutsig och människorna var trötta och rörde sig som zombies. I Västberlin var allt annorlunda. Mycket låg fortfarande i ruiner men det fanns massor av nya vackra hus, staden var upplyst och allt fanns att köpa.

Jag gick på tysk kabaré och det var en sorts parodi på en tysk akademisk högtidsföreläsning. Konferencieren kom in och redogjorde t.ex för lerans betydelse för den tyska kulturen ända sedan romarriket. Sedan dök två kraftiga kvinnor upp och började gyttjebrottas i en särskild låda och publiken jublade som vid en boxningsmatch. I en restaurang som vi besökte var alla borden försedda med telefoner för ringa till andra bord. En sorts föregångare till Facebook kanske man kan säga.

Efter en månad var denna ovanliga semester slut. Min fru skulle fortsätta till vårterminens slut men för mig väntade nya kurser. På tåget hem kom konduktören och begärde att se biljett och pass. Jag räckte fram dokumenten och en 10-marksedel som han inte tog emot. Ni saknar visa till Östtyskland, sa han. Ja, men det köpte jag ju på tåget när jag for hit, går det inte på samma sätt nu? Nej, på hemvägen måste ni köpa visa i Berlin, sa han mycket strängt och till min förvåning stannade han det internationella expresståget och kastade av mig vid en liten station där annars inga internationella tåg stannade.

På stationen fanns det inga tyskar jag kunde tala med utan bara ryska soldater och dom talade nästan ingen tyska alls. Men jag såg en tidtabell och det föreföll som det skulle komma ett tåg tillbaka och den konduktören lät mig följa med gratis till Östberlin eftersom jag inte hade några östmark att betala med.

Till slut efter flera dagars fördröjning kom jag åter tillbaka till Lund. Några veckor senare kom det ett långt brev från Berlin. Min hustru hade besökt ett barnhem och funnit en pojke som hon tyckte vi skulle adoptera. Det var inte lätt att svara på, jag kunde ju inte bara säga nej. Vi hade ju diskuterat många gånger att vi skulle ha ett barn till och efter fyra års äktenskap hade vi inte fått något eget. Jag gick och funderade på brevet i flera dagar och var villrådig. Hade vi råd som studenter att skaffa ytterligare ett barn?

Men en dag behövde jag inte fundera mer för min fru ringde på dörren och där stod hon och höll det nya barnet i handen. Barnhemmet tyckte det var underbart att en svensk lärarinna ville förbarma sig över detta barn som mest hade varit sjukt. Det var mer än man kunde begära av någon familj att ta hand om denna stackare; "Zu viel wohltat", sa fröknarna.

Barnen hade nog redan från början försetts med pass så allt som behövdes var en namnteckning från den blivande adoptivmamman så var allt klart och det var bara att sätta sig på tåget till Sverige. En svensk lärarinna som vill ha ett barn, det var inga problem alls.

Pojken kunde tre ord när han kom till Sverige. Han hade legat tre år i sängen. Men han var väldigt söt och skrattade lätt. När vi var ute och promenerade fick vi passa noga på att han inte bara försvann med någon annan familj. Han var van vid att människor kom och gick i hans liv och kunde lika väl gå med några andra. Mormor tyckte att vi borde lämna tillbaka pojken, han måste vara imbecill. Han kunde ju inte prata fast han var över tre år.

När han hade varit hos oss nästan ett år hände följande. Hans äldre bror som var sju hade många kamrater hemma en vårdag och mamma skulle blanda saft till alla otåliga pojkar. Hon valde att hälla koncentrerad saft i en bägare med vatten men i stället för att röra om med en visp eller sked hällde hon tillbaka saftblandningen i annan tillbringare och så där höll hon på. För att sysselsätta pojkarna ville hon underhålla dem med en gåta och frågade om någon visste vad som gick och gick men aldrig kom till dörren. Och blixtsnabbt svarade den tyska pojken som annars inte sa många ord: " Och vem är det som häller och häller och aldrig blir färdig". Efterbliven var han inte!

Återkommande blödning

Patienten hade kommit in för blödande magsår, det var nionde gången på tolv år och man hade aldrig sett något magsår på röntgen. Nu skulle man göra ett nytt försök att utreda patenten.

Jag hade just börjat som kandidat på medicinkliniken kandidat och skulle undersöka patienten först.Vi hade fått ut en stencil om hur vi skulle gå till väga, det var en lista på allt vi skulle fråga om och vilka undersökningar vi skulle göra. Först på listan stod: Hereditet (ärftlighet).

Är det någon i släkten som har haft blödande magsår?
Ja visst, två kusiner i Skåne hade legat inlagda upprepade gånger på flera sjukhus i Skåne. En morbor i Amerika hade dött av en magblödning. Flera andra släktingar hade också haft bekymmer med blödningar men patienten kom inte ihåg några detaljer men visste hur dom var släkt.
Jag gjorde till slut en stor släkttavla och mer hann jag inte förrän docenten kom in i rummet. Han tittade på släkttavlan och sen på patienten och sa: det är Mb Osler.

Sjukdomen ärvs autosomalt och dominant. Det betyder att den skadliga genen inte sitter på
X-kromosomen som t.ex vid blödarsjukan, som bara drabbar män och som ärvs från mamman. Sjukdomen kan ärvs från både pappan och mamman och det räcker med en förälder som är sjuk.
Sjukdomen ger upphov till ett sorts blodkärlsnystan (teleangiectasier), som kan sitta synligt som i detta fall på läppen, vilket docenten såg men inte jag. Men ofta finns det många sådana nystan även invärtes, i detta fall troligen i magen. Syns inte på röntgen men troligen på gastroskopi som ännu inte hade uppfunnits.

Med tanke på att patienten undersökts upprepade gånger under 12 års tid utan att man fått klarhet var jag stolt över att ha gjort denna insats. Det stärkte min övertygelse att det är viktigt att lyssna på patienterna.

Sture Siwe, legendarisk barnläkare

M läste till folkskollärare och Siwe var skolläkare. M hade ett enormt förtroende för honom.
Siwe var professor vid barnkliniken men jag träffade honom aldrig. Underläkarna hade inte riktigt förtroende för sin chef, berättades det, för Siwe hade förbjudit penicillinbehandling. Men det gav man ändå och hade hemliga tecken på journalbladen vid sängen så inte professorn skulle misstänka något. Kanske var det professorn som var klokast, för vi ser ju idag hur det går när vi ger antibiotika alltför frikostigt.

Siwe brukade säga till föräldrar som sökte för förkylda barn: Det är bara en förkylning, fru Olsson, och en förkylning hos barn tar sex veckor. Om då Pelle blev frisk efter bara tre veckor var föräldrarna stolta över sitt barn, som hade visat att Siwe minsann inte alltid hade rätt.

En morgon vaknade M och skrek "J är helt blå under ögonen". Snabbt till Siwe. "Var inte orolig, att han är blå under ögonen är bara ett tecken på stor begåvning"

Det var en professor som visste hur han skulle ta sina patienter eller i varje fall deras föräldrar.
Siwes namn finns bevarad i namnet på en sjukdom Letterer-Siwes sjukdom som han var med och klarlade.

M blir anställd på rättsläkarstationen

M var lycklig, Nu hade hon hittat en arbetsplats där hon trivdes och där alla trivdes med henne. Hon hade blivit sekreterare på rättsläkarstationen.
M hade alltid älskat makabra historier. Hon kom hem och berättade de hemskaste historier. En dag meddelade hon glädjestrålande att hon hade fått en ny väninna. Väninnan hade varit gift med en präst som hade haft samlag med lik, nekrofili.

Chefen för verksamheten hette Hjalmar Sjövall, son till den legendariska Einar Sjövall, Enligt M trivdes inte Hjälmar särskilt väl med sitt arbete, han var ofta deprimerad. En gång åkte Hjalmar Sjövall tåg till Kalmar för att utföra en rättsmedicinsk obduktion. Det var till slut något oklart vem den döde egentligen var och Hjalmar sågade av huvudet för att ta med till Lund för tandundersökning. Huvudet stoppades i en påse och Hjalmar la upp huvudet på bagagehyllan. Så kunde det gå till på 50-talet.

Doktorer som arbetade på rättsläkarstationen det året mindes henne flera decennier efteråt när vi träffades på läkarmöten.

En stor konstnär kommer till Lund

Wagner var stor konstnär i kommunistiska Ungern och flydde 1956 och kom redan året efter till Lund. Som vanligt var M uppmärksam på människor som behövde hjälp och familjen hade fyra barn.

En dag när jag kom hem få sjukhuset var min nya radio och min bästa överrock försvunna. De var inte stulna, förstod jag snart, utan hade skänkts till familjen Wagner. Fast varför skulle M just ge bort mina saker!

Wagner själv var ständigt sur och arg. Från att vara omhuldad konstnär i det kommunistiska paradiset hade han blivit en okänd konstnär i Lund utan möjlighet att försörja sig på den nivå han var van. Fru Wagner anpassade sig snabbt. Hon hade oerhört lätt att lära språk och snart hade hon full tjänst som lärarinna Lund och barnen började trivas i skolan. Jag träffade inte familjen särskilt ofta utan fick alla rapporter genom M.

Herr Wagner däremot fortsatte att vara missnöjd och varje kväll när barnen lagt sig brukade han klaga en timme för sin fru när hon hade lagt sig. Det blev olidligt och fru Wagner skaffade öronproppar så räckte det att hon nickade glatt åt sin man, när han överöste henne med sina klagomål. Så en morgon kunde han inte väcka henne, han greps av panik och trodde att hon var död, han skakade om henne samtidigt som han skrek. Då vaknade hon till sist och satte sig upp och tog bort öronpropparna. Han förstod vad hon hade gjort under lång tid och packade tyst några nödvändiga målargrejer och lämnade hemmet.

Någon vecka senare kunde man se honom komma gående på Lunds gator med en liten japanska som gick en meter bakom honom och bar på staffli och målargrejer. Japanskans man skrev från Japan till fru Wagner och bad om ursäkt för att hans fru hade burit sig så illa åt.

Sikhen som stack

M som alltid var intresserad av utländska kontakter såg en annons om att Lunds universitet sökte sommarbostäder för en internationell konferens. Vi bodde i ett litet radhus i Lund, ett hus som liksom många andra i Lund låg alldeles intill vägen så man kunde stå på trottoaren och titta in i vardagsrummet. Jag hade köpt det 1955 med resterna av mitt farsarv och vi älskade huset fast det var litet, bara 52 kvadratmeter. Men nu var vi bara tre och vår son P bodde i garderoben på andra plan som vi försett med takfönster och vi bodde i det enda sovrummet.

Vi skulle vara på landet och det gick därför bra för oss att hyra ut vårt sovrum till någon delegat. Han skulle flytta ett par dagar innan vi kom hem var det sagt men han stannade kvar. Han var Sikh och förklarade för oss att han inte hade någonstans att bo för tillfället. Vi hade ju bara ett sovrum och Ps garderob. Men han fick stanna om han stod ut med att bo i korridoren utanför sovrummet.

Någon kväll senare hade vi fest för några vänner och Saga kom. Hon var Ps stora kärlek. Saga kunde spela olika instrument och tyckte om att klä ut sig och spela teater. Sikhen höll sig undan. På något sätt fick Saga sent på kvällen för sig att jag gått och lagt mig och beslöt att skoja med mig. Klädd som häxa kröp hon upp för trappan till övervåningen och såg att jag kröp ner under täcket och drog det över mig. Hon smög fram och drog av mig sängtäcket och ropade Buu så det hördes i hela huset. Till sin förskräckelse upptäckte hon att det inte var jag utan en enormt skäggig man med långt hår och hon blev så rädd att hon kastade sig ner på golvet och kröp bakåt och nedför trappan. Vi hade inte upplyst henne om att vi hade en sikh som gäst.

När gästerna gått var sikhen försvunnen. Vi fann honom till slut under vår stora säng i sovrummet. Vi lät honom ligga där.
På morgonen berättade han att han haft besök av en häxa. Han var uppvuxen i Uganda i Afrika och hade haft mycket kontakt med häxor när han var barn. Han var besviken över att det fanns häxor även i det moderna Sverige. Han frågade oss om vi hade sett häxan och det hade vi inte gjort. På eftermiddagen hade sikhen försvunnit utan att säga adjö.

Varför doktorer inte tror att dom kan bli sjuka

Jag lider av exofori men finns det något som heter så?
Jag lyssnade på en föreläsning av histologiprofessor Glimstedt, som berättade livfullt om symtomen på bihåleinflammation. Genast förstod jag att här var förklaringen till min huvudvärk som hade plågat mig i veckor.

Dagen efter gick jag upp till mottagningen på öronkliniken. På den tiden (alltså på 50 talet) kunde man överhuvudtaget inte beställa tid till läkare om dom inte var privata och mest till för överklassen. Så det var bara att sätta sig i väntrummet och vänta på sin tur.

Först kom det en mycket ung läkare, kanske en kandidat. Han tittade i näsan, satte en stämgaffel på hjässan och tryckte på mina bihålor. Han såg road ut. Efter ett tag kom avdelningsläkare och gjorde om i stort sätt samma undersökning. Både läkarna var nu väldigt muntra men ändå skulle professorn komma till slut så dom sa ingenting. Till sist kom professorn och då först fick jag veta att någon bihåleinflammation led jag inte av, men att huvudvärken kunde komma från ögonen.

Raskt i väg till ögonmottagningen. Där blev jag mycket grundligt undersökt av en ung kvinnlig läkare som provade mina ögon på alla tänkbara sätt, jag tror att hon höll på mer än en timme. Du lider av exofori, förklarade hon. Ögonen vill i vila ställa sig så dom spretar utåt och då måste man använda ögonmusklerna extra mycket och det kan ge huvudvärk. Men det kan även finnas någon medicinsk orsak till exoforin så jag föreslår att du går ner till medicinmottagningen.

Jag vandrade vidare. När jag kom in till den jourhavande medicinläkaren förklarade jag att jag led av exofori och blivit rekommenderad undersökning. Doktorn exploderade. Ni studenter skall inte komma hit och störa med era dumma skämt, vi har annat att göra, skrek han.

Jag nästan stammade när jag förklarade för honom att jag kom hit på rekommendation från ögonkliniken och att han kunde ringa ögondoktorn om han inte trodde mig. Han gjorde det och kom tillbaka ännu argare. Han föste in mig i ett mörkt rum för att undersöka hjärta och lungor i fluoroskopet, ett sorts billigare röntgenapparat där man genast sker på skärmen hur de inre organen ser ut utan att det behövs några bilder. Blodtryck, några blodprover, sen var det klart. Du får betala som alla andra, nu när det finns sjukförsäkring, sa han. Läkare på den tiden undersökte alltid varandra gratis och dom andra läkarna jag mött hade behandlat mig som en yngre kollega utan att begära pengar. Någon sjukförsäkring för studenter fanns inte då.

Då får jag gå hem och hämta pengar, förklarade jag. Jag skyndade mig hem och när jag kom tillbaka tittade han nedlåtande på mig och sa: Och träskor har du också. Sedan dess har jag aldrig haft huvudvärk!

Jag tror helt enkelt att de flesta medicinstuderande råkar ut för en liknande pinsam upplevelse.

Klassiskt är när man får lära sig om bukreflexen.
Bukreflex, sammandragning av bukmusklerna vid retning av bukhuden. Retningen kan t.ex vara att man försiktigt drar över buken med en nagel och bukmusklerna skall då dra sig samman. Avsaknad av bukreflex kan betyda en mycket allvarlig neurologisk sjukdom.

Det är bara en hake, man kan inte göra testet på sig själv. Man drar och drar men ingenting händer. Man grips av panik och söker akut och blir utskrattad. Nog för att bota en ev. hypokondri för hela livet.