Sommaren 1959 fick Spenshults sjukhus i Halland en ny överläkare, reumatologen Stig Thune från Lund. Han var då 44 år och satsade all sin energi på att göra Spenshult till vad det är i dag, ett modern reumatikersjukhus. Hans ansträngningar kom att bli mycket framgångsrika. Spenshult är ett resultat av 50 års erfarenhet av reumatologi kombinerat med den allra senaste vetenskapen inom området, står det på deras hemsida.
Men det nya föddes inte utan smärta. Patienterna var fel och personalen var inte utbildad för det blivande arbetet. Spenshult före Thune hade nog varit som ett sommarpensionat för äldre med lättare krämpor av olika slag. Det var ju inte patienternas fel att de inte var tillräckligt sjuka och då de hade betalt i förskott kunde Thune inte bara skicka hem dom. Men han nonchalerade dom och kallades korsdraget för han gick ronden genom att glänta på varje dörr för att se om det möjligen fanns någon sjuk och fanns där ingen gick han vidare utan att säga någonting.
Jag blev anställd där från 1 juli 1959 och hade ganska oklara arbetsuppgifter. Mest fick jag trösta patienter som kände sig kränkta av den behandling dom fått. På kvällarna fick jag muntra upp den frusterade Thune. En dag kom jag in i ett rum där en blek patent låg stilla på en brits och en blodig syster låg avsvimmad på golvet. Blod rann ner på golvet från ett bloddropp som hade lossnat. Det såg ut som en scen ur en skräckfilm av Hitchcock (Fast Psycho skulle inte komma förrän året efter).
I början av augusti flyttade M till Spenshult och den 13 augusti föddes vår son. Det var ovanligt 1959 att en man var med på förlossningen och jag blev förskräckt när en barnmorska kom in och frågade om jag hade tänkt att klara förlossningen själv eller om de fick hjälpa till.
Den 16 augusti skrev M ut sig från BB. Hon gillade inte att hon inte fick ha barnet inne hos sig. Att någon lämnade BB så tidigt hade man aldrig hört talas om tidigare och hon måste skriva på att hon lämnade sjukhuset på egen risk. M gjorde sällan som andra och överraskade igen när hon flög till Stockholm med det lilla barnet och bodde några veckor hos min mamma. Jag hade kvar en vecka till att arbeta på Spenshult.
Min syster som var i Köpenhamn med en väninna hörde talas om det nyfödda underbarnet och bilade upp till Halmstad. Barnet var borta och man visste inte var föräldrarna var men trodde kanske att vi bodde i Båstad. Egentligen ganska konstigt med tanke på att jag arbetade bara 1 mil därifrån men de hade väl inte frågat mig om var jag bodde. Min syster kände till vår sommarbostad och där fanns de andra två barnen men utan sina föräldrar eller den nyfödde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar