Maj 64 började jag på infektionskliniken i Malmö. Det var tredje gången jag tjänstgjorde på en infektionsklinik och egentligen vet jag inte varför den karriären avbröts. Chefsläkaren hette Hans Hellsten men min överläkare var Sven Belfrage. Sven var den mest fantastiska läkare jag träffat dittills. Han hade en förmåga att säga något positivt och hoppfullt till varje patient, det var inte precis något jag mött förut. Tvärtom skyndade man sig ofta förbi de riktigt dåliga patienterna och hade inget att säga.
Infektionskliniken hade också en intensivvårdsavdelning. Den var en rest efter den sista stora polioepidemin 1963, då man för första gången vårdade patienter med andningssvårigheter på det moderna sättet genom att blåsa in luft i lungorna. Det fanns då inte tillräckligt med respiratorer utan massor av medicinstuderande engagerades att sitta vid patienternas sida och manuellt pumpa in luft i lungorna.
Till denna avdelning kom alla förgiftningsfall som krävde intensivvård. En leverantör av patienter var Boris Lunderquist. Han var läkare på modet och anställde bl annat en trubadur som underhöll patienterna i väntrummet. Han var flitig på att skriva ut stora mängder lugnande mediciner och var också känd för att sjukskriva flitigt. Politiskt var han åt vänster och fick smeknamnet "Röde doktorn". Han skrev flitigt i Aftonbladet. Han angrep dr K, företagsläkare på Kockum, som tvingade sjuka patienter att arbeta. Jag hade haft honom som amanuens på kirurgiska kliniken i Lund och minns hur elegant han diagnosticerade en appendicit på en turist från Stockholm. Patienten ville inte bli opererad i Lund utan fara vidare till Stockholm. Utan ett ord till protest sa dr Lunderquist, leende ungefär som en belevad kypare, att det går alldeles utmärkt, det är bara att skriva på ett papper att ni lämnar sjukhuset på egen risk. Han kunde väl åtminstone anstränga sig för att hindra patienten, tänkte jag.
Lunderquist fick ett egendomligt slut i Malmö. När han fyllde 50 hade han en stor fest på en känd krog i Malmö. Hans mamma hade lovat att betala. Men mamman dog och betalningen dröjde. Malmö läkarförening beslöt utesluta honom. Allt annat hade man tolererat men att en läkare inte gjorde rätt för sig på krogen det gick över gränsen. Lunderquist flyttade till Osby och lanserade där en variant av den nu så populära GI dieten och fick många patienter även där. Han skrev boken "Handbok för matglada bantare" som i stort sett hade samma budskap som en gång Banting i England och senare Atkins i USA. Den senare kända och omdebatterade Annika Dahlqvist daterar inspirationen för sin forskning till denna bok som hon fick i present 1972.
En av mina uppgifter som underläkare var att ha hand om eftervården som var förlagd till det tidigare barnsjukhuset som låg vid Intima teatern i Malmö, numera rivet. Det kom en arbetsterapeut en gång i veckan och de kvinnliga patienterna tog tacksamt emot henne och fick olika uppgifter att arbeta med. På den manliga sidan ville man inte göra något med händerna utan satt mest och såg idrott på TV. En gång fick en nyanländ manlig patient en uppgift av arbetsterapeuten men när han såg att ingen annat gjorde något gick han förtvivlad till syster: Måste jag göra det här färdigt, när ingen annan behöver göra nägot?
En kvinnlig patient kom ihåg att hon legat på samma plats 60 år tidigare när hon var barn.
Hon hade kissat på sig under natten och fått stryk av syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar