onsdag 17 juni 2009

Japanskan

Att dricka saké med vackra japanskor
Efter 1 april 1962 var jag skild från M och arbetade en månad i Södertälje. Jag for vidare till min mamma i Stockholm. Hon hade just fått en inbjudan till japanska ambassaden för att fira kejsarens födelsedag. Mamma och pappa hade bott flera år i Japan, pappa var affärsman och hade bott där nästan 10 år. Jag och min äldsta bror var födda där men jag var bara en babies när jag kom därifrån.

På Japanska ambassaden satt jag bredvid två söta japanska flickor och jag smakade för första gången saké, det traditionella japanska risbrännvinet. Jag gillar inte att dricka alkohol, dels för smaken dels för att jag alltid blir trött. Min fru hade sagt till mig flera gånger på festerna att jag borde ta en snaps och inte vara så tråkig, men jag blev bara ännu tråkigare om jag försökte. Saké smakade inte sprit, mera neutralt på något sätt och jag tömde det ena glaset efter det andra och blev bara gladare. Det var så kul med dessa flickor som talade bra engelska och jag blev förälskad i båda på en gång.


Dagen efter skulle det vara dans på Högskolan och jag bjöd in båda men det var bara den som jag var mest förtjust i som kom. Men hon var ju så liten. Hon räcke mig bara till höftkammen. Det här är omöjligt, tänkte jag, men ställde snällt upp och låtsades att allt var lika roligt som kvällen förut.

Dagen efter dansen var det dags för mig att resa norrut, jag skulle börja ett vikariat på neurologen i Umeå. Det vackra och exotiska Umeå med sina björkar. Man kunde bara komma dit med tåg och det tog nästan ett dygn. Min unga japanska väninna skickade kärleksbrev nästan varje dag och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Så kom jag på att jag kunde skicka en stor surströmmingsburk till henne, det skulle väl vara tillräckligt avskräckande. Hon såg det som ett skämt och tog inte illa vid sig. I Japan äter man väl liknande rätter i vardagslag, kom jag på.

Min professor i Umeå var en egendomlig man. Han påminde mest om Ernst-Hugo Järegård i Riket, när han går upp på taket av Rikshospitalet och skriker “Danskjävlar”. Under de två månader som jag arbetade där tilltalade han mig aldrig direkt utan vände sig bara till den biträdande överläkaren och gav order om vad jag skulle göra. En eftermiddag kom han till avdelningen med flera kandidater och demonstrerade en patient. Hon fick berätta om sin svåra huvudvärk som kom i anfall och professorn förklarade för sina andäktigt lyssnande studenter att patienten led av typiska inklämningsattacker. En del av hjärnan kunde svullna upp och hjärnan trängde ut genom hålet i botten av hjärnskålen och klämdes fast, ett farligt tillstånd med risk för bestående skada. Nästa dag skulle patienten genomgå luftskalle, då man bytte ut en del av vätskan runt hjärnan mot luft för att ge en exakt bild av hjärnans utbredning. På eftermiddagen när professorn kom tillbaka nu utan studenter var resultatet av röntgenundersökningen klart. Det förelåg ingen inklämning, röntgenbilden var helt normal. Professorn gick framtill patienten och skrek så högt att alla på salen kunde höra vad han sa. Människa, ni är ju inget neurologfall, ni är ju ett fall för psykiatrin.

Efter att jag lämnat Umeå fick jag reda på att japanskan hade rest ända dit för att träffa mig. 24 timmars tågresa förgäves och sedan lika lång tid tillbaka. Jag har senare ofta tänkt att jag inte skulle bestämt mig så snabbt. Det hade kanske varit underbart att ha en japansk fru.

Jag har inte tänkt att jag var ojust mot henne men det är många som har sagt det till mig.


Inga kommentarer: