tisdag 30 juni 2009

Kvinna med pallen och sjukkassan

Ni minns patienten som skadade sig så allvarligt 1990 och som det tog 18 år innan hon fick vård. Jag skrev om det under kapitlet "Att lyssna till patienter". Hon är operarad och skall opereras igen för det skadade benet i handleden. Men faktum kvarstår att hon inte kommer att kunna arbeta med höger arm.
Hon har fått ansökan om arbetsskada underkänd. Hon har varit arbetslös sedan 2001. Hon har fått sin sista möjliga förlängning av sjukersättning som går ut i november 2009. Nu finns det bara pension.

Jag hjälper henne att skriva LOH och talar sedan med hennes handläggare:

Vem vill anställa en snart 55-årig kvinna som har blivit feldiagnosticerad och illa behandlad under 18 år (och som därför inte mår så bra psykiskt), varit arbetslös i 8 år och som bara kan använda vänster arm som inte är den dominerande. Även den armen värker, säger hon. Hon har dessutom bara en kort utbildning i botten, tvåårigt gymnasium.

Jag skall skriva en ansökan, svarar handläggaren, men den kommer säkert att avslås. Med en arm kan hon klara anpassat arbete.
Fel svar egentligen: För en sjukförsäkring skall ersätta vid oförmåga att skaffa sig inkomst på grund av sjukdom eller arbetsskada. Så formuleras det fortfarande i lagtexten när det gäller arbetsskada (paragraf 9.6) men försäkringskassan har tyvärr fastnat för ordet arbetsoförmåga, som kan tolkas så snävt att det bara handlar om att klara ett arbete.

Det blir paradoxalt om man tolkar begreppet så. Ett anpassat arbete i sjukkassans mening är ju ett av samhället subventionerat arbete. Subventionen kan ske av staten genom Samhall och lönebidrag, eventuellt på andra sätt. Det juridiskt otillfredsställande är att försäkringskassan kan påstå att patienten kan klara ett anpassat arbete utan att på något sätt visa att det finns en subvention som patienten kan erhålla. Det är fritt för försäkringskassan att fantisera. Nästan alla som inte är dödssjuka kan göra nytta för någon men vem betalar? Hur skall man kunna överklaga en fantasi? Om det finns något arbete att få, det är arbetsförmedlingens sak. Det är inte vår sak.

De av oss som är äldre kommer kanske att tänka på moment 22. Ungefär så här kan man tänka sig ett samtal mellan handläggare och klient i detta fall:
Jag klarar inte av något arbete med en arm.
Men du kan ju köra bil?
Ja, men för att köra taxi måste jag kunna hjälpa folk ut och in i bilen och bära väskor.
Du kan skjutsa äldre damer som behöver åka och handla.
Ja, men sådana jobb finns ju inte, ingen betalar för något sådant.
Det är inte vår sak, det får du tala med arbetsförmedlingen om.

Samhall minskar sitt utbud, kvar är nästan bara städning. Enarmad städning är problematiskt. Lönebidrag minskar kraftigt, privata arbetsgivare vill inte ha
det och det är nästan bara idrottsföreningar som får det beviljat. Jag har svårt att tänka mig patienten köra omkring med en gräsklippare på en golfgreen, säger jag till handläggaren.

”Det är inte vår sak” sprider sig som ett datavirus inom den svenska byråkratin. Men just när det gäller en försäkring som är till för att ersätta bortfall av inkomst så är det faktiskt försäkringskassans sak att visa att patienten inte bara kan klara utan också kan erhålla ett anpassat arbete.


Inga kommentarer: