tisdag 16 juni 2009

Josefin Baker i Lund

Min första fru (här kallad M) hade Josefin Baker som idol. Josefin var en svart artist som väckte uppseende genom att sjunga endast iklädd bananer. Sedan slog hon sig ned i södra Frankrike och adopterade barn från alla jordens hörn. Den mångkulörta barnkullen skrev man om.

Redan under vårt första år som gifta hade vi en pojke i tio års ålder som inackordering. Hans far var alkoholiserad konstnär och kunde vara våldsam. Mamman kände M och han skulle vara tryggare hos oss. Vi var ju redan trångbodda, två rum och kök, och där fanns redan jag och M som sov i vardagsrummet. Vårt nya fosterbarn sov i sängkammaren och min styvson och vår aupair flicka från Tyskland fick sova i köket. Hon var van att bo trångt för hon kom från en familj med åtta barn och var också van att dryga ut maten. Hon kunde köpa något hekto falukorv och ett kilo makaroner så åt vi makaronipudding en hel vecka. Hon var hos oss ett år.

Några år senare flyttade vi till ett litet radhus i Lund (och det var verkligen litet, endast 52 kvadratmeter). Då tog vi emot en 14 årig flicka från Stockholm. M var skolkamrat med en socialassistent i Stockholm och den här flickan hade gjort sig så omöjlig att inte ens ungdomshemmen kunde ta emot henne. Föräldrarna orkade inte.

Gangsterbruden kallade jag henne, i varje fall i smyg. I Lund gjorde hon inte längre något kriminellt och fick t.o.m. arbete som bokbindarlärling fast hon bara var 14 år. Det värsta var hennes ständigt dåliga humör, hon svor över allting och inga av våra vänner vågade sig hem till oss. Hon skar sig i handlederna hela tiden. Märkligt nog blev hon bättre och föräldrarna hämtade hem henne efter ett år. Det har gått bra för henne har jag hört. Inte var det min kärlek som botade henne, men hon tyckte om att arbeta och uppskattades av sin arbetsgivare och hon gillade nog att tillhöra en familj om så bara för en kort stund.

Jag skall berätta mer om hur vi adopterade en pojke 1958 och året efter fick vi ett gemensamt barn och hade alltså tre barn 1959. På hösten 1960 blev M deprimerad och ville fara till Teneriffa med de två yngsta barnen. Teneriffa skulle så småningom bli ett stort turistmål för svenskar men det här var bara i början. Hon for i början av november för tre veckors semester, men blev sjuk därnere och missade flyget hem. Det dröjde till mittan av april 1961 innan hon kom tillbaka till Lund. Jag hade redan 6 april börjat tjänstgöra på infektionskliniken i Kristianstad enligt ett tidigare löfte och några dagar fick äldsta sonen klara sig själv med hjälp av vårt hembiträde som kom någon stund vare dag och tittade till honom.

M ringde när hon kom hem och berättade att hon hade en födelsedagspresent med sig men hon kunde inte avslöja vad det var för present. När jag kom hem någon vecka senare presenterades jag för en flicka (T) från Tenerife på tolv år, som hade hjälpt henne med barnpassningen. Jag tyckte det var en rolig present att få en så söt dotter på det viset.

På sommaren 1961 var jag provinsialläkare i Sjöbo och tältade vid en sjö med M och fyra barn. Där fanns en telefon på campingplatsen och föreståndaren kunde dyka upp när som helst och berätta att det var telefon till doktorn. Jag hade ingen bil så jag cyklade ut till mina patienter. 1961 var provinsialläkaren jour dygnet runt. Jag minns denna sommar som en underbart harmonisk tid.

Efter sommarvikariatet började jag åter arbeta på infektionskliniken, från början av september till mitten av oktober. En dag fick jag ett anfall av ångest som överraskade mig totalt. Hur skulle jag klara av att ha fyra barn, hemmafru och hembiträde när jag inte ens var färdig med min utbildning? Jag darrade i kroppen, ibland kunde jag nästan inte tala och vaknade skrikande på natten.

Min räddning blev en ny medicin librium, som kunde "tämja de vildaste tigrar" enligt reklamen. Effekten var fantastisk. Jag blev helt trygg igen, sov bra på nätterna. Jag tyckte faktiskt att jag kunde det mesta.

Infektionskliniken som då hette Epidemisjukhuset var en mycket gammal byggnad och det största problemet var att det inte fanns någon hiss. Om patienterna skulle transporteras till röntgen eller annan specialundersökning måste dom bäras ner på bår.

Jag fick för mig att jag skulle lösa problemet den sista månaden jag tjänstgjorde. Jag ringde till olika hissfabrikanter och begärde offert. Jag ringde till rika människor över hela Sverige för att finansiera hissbygget.

Min snälla överläkare Berndt Lamberger blev orolig för min hälsa och bad mig söka upp sjukhusets psykiater. Jag hade ju börjat förstå att jag hade hamnat i ett missbruk och lovade psykiatern att jag skulle trappa ned, vilket jag gjorde.

Utan min vetskap hade en av de inblandade läkarna eller båda ringt hem till M. Det var inget varmt mottagande jag fick när jag kom hem. Sommarens harmoni var helt borta. Jag förklarade om och om igen att jag hade missbrukat tabletter men nu tog jag bara en liten dos och jag var inte psykiskt sjuk. Men hon trodde mig inte. Hon satt på kvällarna och läste ur Nordisk familjebok om psykiska sjukdomar och tyckte att mina symtom stämde bäst in på schizofreni.

Ett bevis på att jag inte var så väldigt psykiskt sjuk är att jag den 7 november tenterade i medicin för Stig Radner.
Radner var den mest originella läkare jag mött. På tentamensdagen skulle vi först undersöka en patient och komma fram till en rimlig diagnos. Det var viktigt att skapa en god relation med patienten som oftast visste allt om sin egen sjukdom. När jag kom tillbaka från undersökningen la han en speciell kudde som han uppfunnit på golvet och bad mig lägga mig ner. Sen började förhöret.
På kvällen bjöds jag på te och smörgås hemma hos Radner och han förhörde mig om osteoporos, som tursamt nog var ett av mina specialintressen.

En regnig novemberkväll när jag kom hem från universitetet så var huset alldeles mörkt. Det var något spökligt och skrämmande över detta mörklagda hus mitt i ösregnet. Allting runt omkring var upplyst så det var inget elavbrott. Var fanns alla någonstans? När jag kom in märkte jag att alla min frus och barnens kläder var borta. Familjen hade helt försvunnit. Inget brev på köksbordet, jag greps av panik. Det måste ha hänt något och jag ringde polisen. Ganska snart ringde man tillbaka: min fru och mina barn fanns på Kastrups flygplasts och skulle resa till Mallorca. Det var ju inget olagligt, sa polisen, så dom kunde inte ingripa.

Det blev en väldig konstig månad för mig. Jag hamnade i något sorts transtillstånd.
Gång på gång spelade jag Evert Taubes visa
Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden
Det var en tröst.

Ts syster skrev från Tenerifa att hon också längtade att komma till Sverige och kände sig helt ensam utan sin syster. Ok, ett barn till kunde väl inte göra vår situation sämre. Jag skickade pengar till en flygbiljett, inte ett särskilt genomtänkt beslut.

När M kom hem var hon helt inställd på att vi måste skilja oss. Det var ju extra vansinnigt eftersom vi nu hade fem barn. Men hon var helt fixerad vid detta och gick till en advokat. Han skrev hemska brev till mig om att han aldrig hört talas om någon som behandlat sin fru så illa som jag. Det kändes orättvist men inte mycket att göra åt. Jag hade bara några månader kvar till slutexamen (23 mars 1962). Så skilsmässan och min legitimation kom ungefär samtidigt. Jag for norrut först till en månads vikariat på medicinklinken i Södertälje och sedan några dagar hos min mamma i Stockholm.



Inga kommentarer: