onsdag 17 juni 2009

Provinsialläkare och fängelseläkare

Precis när mitt förordnande som stadsläkare höll på att ta slut ringde provinsialläkaren och frågade om jag inte kunde vikariera för honom. Trots att jag hört så mycket negativt om honom så accepterade jag.

Jag gick upp till hans mottagning som låg på fjärde våningen i ett hyreshus utan hiss. Man måste nog vara frisk för att söka den här doktorn, tänkte jag. Runt hela mottagningen fanns rikligt med hyllor och ett fantastisk förråd av medicinburkar. På den tiden kunde man få hur mycket läkemedelsprov som helst av företagen och jag tänkte att han nog säljer medicinerna till sina patienter.

Det var verkligen en originell doktor. Han gav mig rådet att spara pengar genom att inte använda plasthandskar som var dyra utan plastpåsar som man kunde få gratis i vilken affär som helst. En viktig del av mitt arbete, förklarade han, var att tjänstgöra som fängelseläkare på Hall. Varje fredag var det mottagning så det blev tre besök för mig. Kom ihåg, det viktigaste är att du äger nej till allt de begär av dig, annars kör de över dig.

Jag for ut till Hall i taxi. Det som överraskade mig mest var hur många sorts beslut jag skulle fatta. Internerna behövde läkarintyg för att slippa äta viss mat, för att få skor som passade och mycket mer. Det var problem jag tyckte anstaltens anställda kunde bestämma själva.
Många hade kroniska sjukdomar som inte var välbehandlade och önskade remiss till specialist, det kunde jag inte låta bli att bevilja. Många, hörde jag sen, utnyttjade tillfället att rymma. Jag tyckte ändå på det hela taget att jag var duktig på att säga nej, det var ju litet ovant för mig.
Första fredagen tog mottagningen två timmar, andra fyra timmar och sista åtta timmar. Ryktet gick, nu hade det kommit en snäll och lättlurad doktor.


Inga kommentarer: