onsdag 17 juni 2009

Provinsialläkare i Sollefteå 1960

Städerskan klarar allt
I november 1960 blev jag inkallad till militärtjänst i Sollefteå. Min sysselsättning skulle bestå i att titta värnpliktiga i halsen en timma på morgonen och bestämma om någon skulle få bli hemma. Det var ju populärt!

Jag tänkte att jag måste hitta någon annan sysselsättning dels för att inte ha alltför tråkigt dels för att tjäna pengar. Jag hade tre barn och hemmafru att försörja. Tjänsten som provinsialläkare var inte besatt. För att få vikariera behövde man bara ha genomgått kurserna i medicin, kirurgi och obstetrik-gynekolog och det hade jag ju gjort. Jag ringde därför medicinalstyrelsen och blev vidarekopplad till Sigrid Storrådas kontor för att fråga om hon hade något att erbjuda. Jag vet inte vad hon hette men hon kallades så av alla. Hon var en mäktig person som ensam skötte hela provinsialläkaradministrationen på den tiden. Det var städerskan som svarade. Jag skriver en lapp och att det ordnar sig, lovade hon.

Det är en svindlande tanke i dag att en enda person klarade all administration av provinsialläkarna, visserligen med hjälp av städerskan. När jag tio år senare blev distriktsläkare fanns det fyra administratörer bara i mitt landsting som ytterligare några år senare tredubblades. Och nu vet jag inte hur många de är.

När jag kom till Sollefteå kunde jag redan första dan kvittera ut en låda med instrument på stationen. En klisterlapp på lådan visade adressen till mottagningen och i lådan fanns en nyckel. Jag tog taxi till lägenheten som inrymde provinsialläkarmottagningen. Den låg mitt emot sjukhuset. Det mesta i lådan var ju inte särskilt användbart eftersom den var inriktad på att jag skulle klara mig i glesbygd så där fanns fullt av kirurgiska instrument och instrument för gynekologisk undersökning. Vilket skulle kräva medarbetare. Jag klarade mig egentligen med enbart mitt eget stetoskop och en penna, men hade nytta av otoskopet och ficklampan för att undersöka öron och hals.

Min första uppgift blev att städa mottagningen som inte hade varit använd under flera år. För att hitta patienter hade jag redan innan jag anlände till staden erbjudit mig att vara nattjour på stan och allt eftersom månaden gick fick jag fler och fler återbesök. Det blev ändå ganska få patienter så absolut inget jäkt vilket var underbart. Behövde patienten provtagning eller röntgen var det bara att skriva remiss till sjukhuset mitt över.

För min månad som provinsialläkare fick jag ett tämligen lågt arvode, intäkterna från mottagningen dominerade men var inte heller så stora. Men det var mycket bättre än att nästan inte få något alls som militärläkare.


Inga kommentarer: