Ryggvärk

Patienten som inte vågade berätta att han blivit botad
Tidigt i mitt arbete upptäckte jag att nästan inga läkare var intresserade av ryggar. Det var tråkiga fall utom de med dramatiska symtom som kunde opereras för diskbråck.

Men det fanns undantag. En vän till mig, läkare i Markaryd ägnade sig åt manipulation av ryggar. Han var utbildad i Ryssland, Österrike och Italien under andra världsriket och hade lärt sig mycket ute på kontinenten. Han började också tidigt med akupuktur som under flera år var tillåtit för alla utom läkare att utöva. Jag kände också en svenskamerikansk kiropraktiker i Helsingborg som hade sommarstuga i kommunen. När en konstnärsvän som älskade allt som var annorlunda och spännande ringde till mig och berättade om sin eländiga rygg beslöt jag att göra ett experiment. Jag bjöd in patienten och de två manipulerande doktorerna till vårdcentralen och sa att nu skulle dom tillsammans göra sitt bästa att bota patienten och så skulle vi jämföra metoderna. Vi var tillsammans flera timmar. Jag avbröt en halvtimma för förfriskningar men så fortsatte vi igen. Dvs jag gjorde inget annat än att titta på.
Patienten var helt lycklig över att bli så uppmärksammad och blev helt återställd från värken. Hela besöket var gratis och det hjälpte väl till en del.

Mitt experiment var inte särskilt vetenskapligt så när jag fick höra talas om att ortopedläkaren, Gertrud Lind, hade konstruerat en behandlingsbänk byggd på en ny förståelse av ryggar beslöt jag genast att bege mig till Stockholm och bese underverket på riksstämman.
Men uppståndelsen där var så stor att jag knappt kom i närheten av underverket än mindre kunde lära mig hur det fungerade.

Om Getrud Lind och hennes hängivenhet berättas det fantastiska historier. En vän till mig, Å, som var neurokirurg i Lund insjuknade med ett svårt diskbråck, som han inte vågade låta kollegorna operera. Han hade hörts talas om Gertrud Lind och ringde upp henne. Ta tåget meddetsamma och kom upp. Han kom fram klockan tolv på natten till Karolinska. Getrud Lind väntade på honom, hälsade kort och körde honom på bår in till röntgen. Ingen annan än Gertrud Lind vågade begära en akut ryggröntgen mitt i natten men hon krävde röntgen av alla hon skulle behandla. Halv två började behandlingen och klockan två var patienten smärtfri. För första gången på tre veckor kunde jag sova en hel natt, sa Å till mig några år senare. Tyvärr dog Gertrud Lind av bröstcancer ganska ung, men hennes metod lever kvar.

En bonde, som vi kan kalla Oskar Nilsson, fick akut diskbråck under höskörden och sökte mig senare i juli för att han inte blev bättre. Han hade väntat ganska länge för han var rädd för all sjukvård. Jag förklarade för honom att det fanns en behandling som var effektiv, alltså autotraktion, men tyvärr var mottagningen stängd under augusti så han skulle få vänta till september. Oskar verkade obekymrad över väntetiden utan undrade mest om autotraktion var något farligt. Nej inte alls man drar sig frisk och man bestämmer själv hur mycket man skall dra och hur det känns skönt. Han tyckte fortfarande att det lät skrämmande,

Sex veckor senare ringde en upprörd sköterska från ortopedkliniken i Ängelholm och frågade om det var jag som skickat Oskar Nilsson till ortopedavdelningen och vad jag hade tänkt att dom skulle göra med honom. Jag svarade att jag inte hade remitterat honom till ortopeden men om han nu ändå hamnat där så var det väl inte helt fel eftersom han hade svåra rggsmärtor. Om det inte gick att klara honom så fick dom gärna skicka tillbaka honom till mig.

Det var ett förbryllande samtal och först två mänader senare fick jag förklaringen. Patienten kom då för årlig hjärtkontroll. Han berättade att han tagit taxi till Ängelholm den dagen han skulle behandlas. Han hade ont förstås men framförallt var han så nervös att han nästan inte kunde tala. Taxichauffören upplevde patienten som myket dålig såg till att patienten kom in till behandlingen i rullstol.

Sjukgymnasten hälsade knappt utan bad mig ligga på britsen, berättade patienten vidare. Hon spände fast mig och gav mig handtag att dra i. Så skrek hon dra och jag drog allt vad jag kunde och jag är stark, doktorn. Men hon sa aldrig att jag skulle sluta så jag drog och drog till jag inte orkade mer. Jag hade blivit alldeles svett men vet doktorn det var ett underverk, ryggvärken försvann helt och hållet. För första gången på tre månader hade jag ingen värk, men jag var fortfarande rädd för vad man nu skulle hitta på. Sjukgymnasten bad mig att försiktigt gå ner från britsen och lägga upp mig på en bår. Sen kom en vaktmästare och tog in mig i hissen och körde mig upp till avdelningen. Skall jag opereras nu? tänkte jag.

Det var en förfärlig röra på avdelningen, ingen visste varför jag hade kommit dit och det ringdes och pratades i telefon. Till slut skickades jag ner till akuten där jag blev undersökt av två ortopedläkare och dom undersökte mig försiktigt och skrev ut en massa mediciner. Men sa du aldrig att du hade blivit botad? Nej jag var alldeles för nervös för att tala och det var inte heller någon som frågade mig hur jag mådde.

Att konstatera dödsfall

Det är en viktig och ofta svår uppgift att "konstatera dödsfall" medan att konstatera att någon är död nästan alltid är lätt.

Men är det så lätt egentligen att veta att någon är död?
När jag först kom till Örkelljunga 1970 var det mer än en patient som bad mig att jag skulle skära upp en åder om jag fann honom död. Det var minnen från koleran på 1800-talet som levde kvar, för en kolerasjuk kunde förlora vätska så hastigt att man svimmade och togs för död, skendöd. På 1900 talet har det hänt att någon som tagit stora doser av lugnande mediciner och lagt sig att sova utomhus kommit in nedkyld till sjukhus och dödförklarats men sen tinat upp strax före obduktionen. Men extrema undantag hindrar inte att vem som helst efter någon tid kan se att någon är död.

Att konstaterat ett dödsfall är namnet på en mycket viktig och svår uppgift, som bara kan utföras av läkare. Eller kanske mer exakt ingen är juridiskt död förrän en läkare skrivit dödsbevis. För numera är det vanligt att man kan delegera konstaterandet vid förväntade dödsfall till en sjuksköterska men fortfarande är det bara en läkare som kan fylla i dödsbeviset. Vid förväntade dödsfall behöver doktorn inte själv undersöka den döda kroppen, det är skillnaden.

I samband med konstaterandet skall den döde märkas med namnlapp vilket kan göras av sköterska vid förväntade dödsfall. Explosiva inplantat (pacemaker, defibrillatorer, insulininfusionspumpar, nervstimulatorer) skall tas bort, också läkarens ansvar. Doktorn skall ta ställning till om han skall kontakta polis. Han måste alltså vid ej förväntat dödsfall prata med de närvarande anhöriga om vad de vet om dödsfallet och göra en tillräckligt noggrann undersökning för att utesluta brott. Men även om det framkommer av de anhöriga att vården inte gått rätt till, att dödsfallet egentligen inte kan förklaras av sjukhistorien eller om det oklart vem den döde är skall dödsbeviset lämnas till polis med de uppgifter som läkaren känt till.

Om den konstaterande doktorn inte själv vårdat den döde före döden, är det hans uppgift att hitta behandlande läkare som skall skriva dödsorsaksintyg. Han skall meddela denne dödsfallet och alla viktiga upplysningar från den första undersökningen. Akutläkare tar ofta inte sitt ansvar här utan litar på att sekreterare och annan hjälppersonal skall hitta rätt doktor. Man tror kanske att det man dikterat i en akutjournal på något magiskt sätt kommer vidare till rätt doktor.

Till sist tog han sina tabletter

Polisen ringer och vill att jag skall följa med till Skånes Fagerhult som ligger ett par mil norr om tätorten. Det är ett misstänkt självmord.
Patienten sitter nersjunken framför sitt skrivbord och har skrivit på en lapp:
Jag har dött av hjärtinfarkt för mina barns skull.
Så då vet vi att så inte är fallet.

Jag undersöker köket och finner massor av oöppnade medicinförpackningar med lugnande läkemedel och sömnmedicin. Uppskattningsvis mer än 100 burkar med 100 tabletter i varje. Han har gått regelbundet i tio år fyra gånger om året till min privata kollega i Örkelljunga och fått nya mediciner varje gång,
3 burkar på 100 4 ggr om året, 12 per år.

Jag kommer att tänka på en gammal historia.
Först gick jag till doktorn och betalade honom för han måste ju leva.
Sedan gick jag till apotekaren och betalade för medicinen för han måste ju leva.
Till sist gick jag hem och hällde ut medicinerna i toaletten för jag måste ju också leva.

Anmäld av en präst för oförskämdhet

Jag är jourhavande på jourläkarkliniken i Ängelholm. En man i Klippan ringer och berättar att hans syster som bor med honom och en annan bror har avlidit. Sjuksystern talar med mig och jag får adressen och lovar att komma så fort jag kan.
Men skall inte doktorn ringa till polisen först? säger syster. Jag svarar förvånad: nej varför det?

Kvinnan i 75 års åldern hade varit sjuk i decennier i en kronisk lungsjukdom och blivit sämre för en vecka sedan med feber och hosta men ville inte att bröderna skulle ringa till doktorn. Det var ganska mycket ett rutinärende men jag hade haft så bråttom i väg att jag glömt min penna och fick låna en blyertspenna för att anteckna alla detaljer. Däremot hade jag med hennes journal och allt stämde med brödernas beskrivning av förloppet.

När jag kom tillbaka till akutmottagningen blev jag uppringd av en präst i Klippans församling.
Har doktorn varit på hembesök hos avlidna NN, frågar han
Ja det stämmer
Vet inte doktorn att man måste ringa till polis när någon dör i hemmet?
Nej, det vet jag inte.
Jag tycker det är märkligt att han säger samma sak som sjuksystern. Har de haft någon sorts kontakt?
Och doktorn fick låna en penna av de anhöriga?
Ja, det stämmer.
Jag undrar vart samtalet är på väg men så lägger han på.

Ett par dagar senare får jag ett brev från distriktsnämnden. Jag har blivit anmäld av prästen. Nu går kritiken ut på att jag varit oförskämd. Senare kommer ett långt brev från distriktsöverläkaren som på 4 A4 sidor är mycket upprörd över mitt beteende.
Är detta en komplott eller håller jag på att bli paranoid? Jag grubblar på vad jag skall göra.

Så kommer jag på att alla samtal till akutmottagningen spelas in sedan 1975. Jag vänder mig till akutmottagningens chef, Francis Benson, och ber honom lyssna på inspelningen. Jag berättar också att det utvecklats en praxis inom Ängelholmsområdet att alla dödsfall i hemmet skall leda till polisundersökning. Jag tycker inte att det stämmer med socialstyrelsens anvisningar.

6 veckor senare berättar Francis Benson vid ett gemensamt läkarmöte med alla distriktsläkare att han på min begäran lyssnat på samtalet från prästen i Klippan.
Han tycker att han sällan hört en läkare som kan svara så lugnt och behärskat när man överöses med så provocerande frågor som jag hade fått. Han har också diskuterat med socialstyrelsen och polisen i Ängelholm och den felaktiga praxis som utvecklats att polisen alltid skall göra hembesök vid dödsfall i hemmet skall upphöra och socialstyrelsen skall utfärda nya klarare riktlinjer. Distriktsöverläkaren ber mig om ursäkt.

Polisen sitter barnvakt

En lördagkväll är jag barnvakt för mina två döttrar, två och fyra år. Min fru är bortbjuden.
Flickorna sover gott. Så ringer det i telefon.

Det är från polisen i Ängelholm. Det är en man som har hängt sig i Skånes Fagerhult och det är svårt för jourläkaren att resa så långt. Skulle jag kunna hjälpa till? Nej det går inte för jag är ensam hemma med mina två döttrar. Men doktorn vi är två poliser, en av oss kan stanna och passa barnen. OK, så blir det. En polis och jag åker upp för att undersöka vad som hänt. Det är ganska snabbt avklarat. Han hänger fortfarande i sitt rep, han är uppenbarligen död och det finns anhöriga som vet vem han är.

Under tiden har min svägerska ringt hem och polismannen svarar. Jag tror att hon möjligen fick för sig att jag var gripen av polisen, i alla fall ringer hon till min fru och är mycket upprörd. När jag kommer hem är allt lugnt, flickorna sover tungt och jag tackar polisen.

Strax efter att polisen farit iväg kommer min fru hem och jag får en ordentlig utskällning. Tänk om flickorna vaknat, de hade kunnat bli livrädda och fått men för livet. Att tiga kan vara högsta visdom men jag tänker att flickorna hade nog bara tyckt det var spännande.

Psykiatrisk tvångsvård i Sverige

Kamp för rättsäkerhet ger sämre vård
Sedan 70 talet har svenska politiker agerat utifrån tanken att patienter kan förbättras av att skrivas ut från psykiatriska kliniker så fort som möjligt. Att det finns risk att läkarna håller kvar patienterna trots att de mycket väl kan klara sig utanför murarna. Filmen Gökboet kan ha spelat roll i denna tilltagande negativa inställning till psykiatrisk vård.
Det skrevs också mycket om lobotomi, sterilisering och andra psykiatriska övergrepp som skett tidigare i Sverige.

Politikernas misstro mot psykiatriker har lett till flera olyckliga beslut. Först och främst att de gamla sinnessjukhusen las ner i snabb takt under 80 talet. Här kan ekonomiska motiv spelat roll liksom att det nog fanns en läkaropinion som inte ville åstadkomma att patienterna blev hospitaliserade dvs så vana vi att bli omhändertagna att de till sist inte klarade att ta vara på sig själva. Men nedläggningarna skedde så snabbt att många som skrevs ut kom att fara mycket illa.

Politiker har velat förbättra psykospatienternas rättigheter och läkarnas beslut måste underkastas domstol. Det är en naturlig utveckling i ett demokratiskt samhälle. Men ledde till att de flesta patienter i dag får för litet vård.

Psykiatriprofessorn Sten Levander har uttryckt saken så att vi nu har två tvångslagar, dels en lag om psykiatrisk tvångsvård, LPT och en lag om rättspsykiatrisk tvångsvård, LRV.se http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12326

Just den kväll Sten Levander talade för ett fullsatt auditorium i Ängelholm hade en patient mördat sin mamma i Örkelljunga. Han hade talat om göra det under många år. Han ringde själv till polisen och som Sten Levander uttryckte saken ” först nu kommer han få riktig vård”.

Felet med vård enligt den vanligaste tvångslagen är att patienterna skrivs ut efter i snitt bara tre veckor medan vård enligt rättspsykiatrin varar i 4 år. Tidigare fanns det försökspermission och patienterna följdes upp noga av läkare och kontaktpersoner när de var hemma och försämrades patienten togs han in igen utan nya byräkratiska krav. Men det ansågs vara för rättsosäkert och nu är det kommunerna som tar över ansvaret. Följden blir att om patienterna inte vill ta sina mediciner så kan inte kommunen tvinga dom.

När jag flyttade till Örkelljunga 1975 sov min blivande fru över hos mig för första gången. Hon undrade om jag aldrig låste när jag var hemma och det gjorde jag faktiskt inte. Hon berättade dramatiskt om läkare som hon visste hade blivit dödade av patienter.

Morgonen därpå läste vi på första sidan av Nordvästra Skånes Tidning att en flicka hade brutit sig in på psykiatriska kliniken och mördat en patient. Det är nog min patient, sa jag till min blivande fru. Varje gång jag hade varit jour i Ängelholm så hade en mamma dykt upp med sin dotter. Mamman läste till mentalsköterska på Komvux och hon var helt övertygad om att dottern var allvarligt psykiskt sjuk, förmodligen schizofren, men läkarna ville inte tro henne. Någon gång hade dottern tagits in frivilligt men hon hade gått ut på stan och köpt öl och då skrevs hon ut meddetsamma.

Om det verkligen var hon så fick hon kanske till slut en god rättspsykiatrisk vård.

Döden på spåret

En kvinna berättade för mig att hon under en period av tio år försökt begå upprepade självmord. Nu hade hon träffat en ny man och var övertygad att hon aldrig skulle försöka igen.

Hon berättade bland annat dessa två episoder:
Hon vårdades ofta på psykiatriska kliniken i Hässleholm. En gång när hon var intagen frivilligt och hade skrivit ut sig ringer hon hem till sina döttrar, 11 och 13 år gamla:
”Mamma är på Hässleholms station och jag skall hoppa ner på spåret när tåget kommer”
Döttrarna, som har numret till kliniken sedan tidigare, ringer dit och får besked att patienten är utskriven så man kan ingenting göra, döttrarna måste ringa polisen. Jag undrar om man visste hur unga döttrarna var. Äldsta dottern grips av panik och lägger sig ner och bara gråter så det bli 11-åringen som ringer.
Polisen hittar en kvinna som går oroligt fram och tillbaka på perrongen. De frågar om hon heter som den anmälda mamman och hon svarar: ”Nej då, jag heter Amanda Svensson”. Men de tror henne inte.

En annan gång när döttrarna ringer är mamman intagen med tvång och har berättat att hon skall gå på spåret till Stockholm och bli överkörd. Kliniken får kontakt med tåget som stannar cirka 50 meter från patienten. Patienten rusar fram till lokföraren och skäller ut honom för att han inte tillåtit henne att dö.

Jag har träffat patienten många gånger sedan dess mest på gatan. Hennes sambo dog av cancer och hon mår inte så bra men har bestämt sig för att leva.

Mannen som kunde stoppa solen

En nybliven mamma ringde och berättade att hon var rädd för sin man, barnets far.
Han verkar som tokig, fylld med konstiga idéer. Kan inte doktorn komma? Jag vågar inte gå hemifrån. Det fanns ju inget att tveka om, jag gav mig iväg.

Jag ringde på och blev genast insläppt. Båda log vänligt och bad mig stiga på. Frun verkade livrädd, hon var blek och stammade när hon pratade. Hon låtsades som hon inte tagit kontakt med mig utan att jag bara var där på ett rutinbesök för att se på den nyfödde.
Mannen bredde ut armarna och omfamnade mig. Nu skall du få se på kronprinsen, sa han.

Som alltid när jag träffar någon helt nyfödd, vilket för mig händer ganska sällan eftersom första kontrollen på BVC sker vid 3 månaders ålder, slog det mig hur litet barnet var. Jag tog fram stetoskopet, lyssnade på hjärtat och mumlade ”vilket fint barn”.

Mannen stod bredvid mig och log mot barnet. Sedan gick han fram till det stora fönstret
Kom hit Carlestam skall jag visa dej något. Slå dig ner i soffan och titta ut.
Han gick bakom mig där jag satt i soffan och la händerna runt min nacke.

Allt det som du ser här äger jag. Det kan ju inte vara möjligt, tänkte jag. Man kunde se miltals bort över hela dalen. Först nu när han stod så nära hörde jag hur spänd han var när han talade. Allt det här skall Jörgen få när han växer upp, sa han och ökade trycket kring nacken. Tänk så märkligt att jag kan få solen att stanna i sin marsch över himlavalvet när jag vill. Tror du mig inte, fortsatte han och tryckte sina händer hårdare kring nacken. Jag började få litet svårt att andas.

Jag räddades av att frun ropade och vi båda gick tillbaka till barnet.

När jag kom ut ringde jag upp socialchefen Per Ranstorp och förklarade läget. På den tiden var det så att om man inte kunde få någon anhörig att skriva på ansökan om tvångsvård måste man vända sig till socialchefen i den kommun där patienten bodde för att han skulle skriva på ansökan i stället för anhörig.

När jag kom tillbaka tillsammans med poliser hade en granne varit inne och bjudit på flera snapsar och mannen var ganska berusad och följde lugnt med.

Att skratta åt en patient

I Åsa Larssons bok Svart Stig binder mördaren sitt offer Inna Wattrang vid en stol i ett uppvärmt fritidshus i Abisko. Det är mitt i vintern och mördaren gör sig ingen brådska. Det är också hans uppgift att förhöra offret innan han dödar henne. Men precis när han skall börja fråga ut henne så halkar han. Det är snön som de har dragit in som gjort golvet halt. Han drattar på ända och benen far upp i luften. Han sprattlar som en fisk när han försöker komma upp. Och den bakbundna Inna som snart skall dödas börjar skratta hejdlöst och hon skrattar så tårarna trillar.

En gång hände det mig något liknande men jag överlevde. En nyårsafton då jag bodde i Ängelholm ringde en kvinna som jag kände från Örkelljunga. Hej, Jan, du måste komma. Holger håller på att slå sönder hela huset. Jag gav mig i väg, det var 4 mil att köra, klockan var nästan 12 på natten och allt var mörkt på vägen. Ibland såg jag skenet från fyrverkerier långt borta. Familjen bodde långt ut på landet men jag hade varit där förut när barnen var sjuka.

Frun satt vid köksbordet och barnen hade gömt sig under bordet. Han är däruppe, viskade hon, barnen var tysta som möss. Jag klev uppför trappan och där stod han mitt framför fönstret. Allt i rummet var sönderslaget, leksaker, möbler, grammofonskivor, den dyra nyinköpta radion låg utspridd i fragment. Böcker sönderrivna liksom barnens teckningar. Holger var inte lång men han var kraftig. Han höll händerna i sidan och såg ut som Napoleon efter slaget vid Austerlitz.

Nu du Carlestam skall jag kasta ut dig genom fönstret! Och jag började skratta. Precis som Inna Wattrang kunde jag inte hejda mig. Men Holger var ingen lejd mördare utan började slappna av och skratta han också. Vi gick ner till köket och satte oss vid bordet och strax därefter kom hans bästa vän och vi diskuterade alla lugnt och sansat om att det bästa var att Holger fick komma in på psyket i Ängelholm. Jag ringde dit och Holger gav sig av med sin vän. Jag satt kvar och talade med frun och barnen om vad som hänt. Familjen hade varit med om en mardröm och nu var de lätttade och barnen började skratta hejdlöst, särskilt komiskt var det att doktorn hade skrattat åt pappa.

Klockan var halv tre på morgonen när jag körde tillbaka hem. Jag bodde strax bredvid psykiatriska kliniken och tänkte att jag måste ta reda på vad som hänt. På gårdsplanen utanför stod det åtminstone fem polisbilar. När jag kom in på kliniken såg jag Holger sittande på golvet med både hand- och fotbojor. Det var första och sista gången i mitt liv som jag sett fotbojor användas. Hela inredningen var förstörd. Han hade lyft upp frysboxen i köket och kastat den mot spisen. Allt innehåll låg spritt runt omkring på golvet som var halt av smält vatten. Dörren på frysen hade lossnat och spisen var tillbucklad. När jag såg frysboxen tänkte jag att det var nog tur att jag skrattat.