Psykiatrisk tvångsvård i Sverige

Kamp för rättsäkerhet ger sämre vård
Sedan 70 talet har svenska politiker agerat utifrån tanken att patienter kan förbättras av att skrivas ut från psykiatriska kliniker så fort som möjligt. Att det finns risk att läkarna håller kvar patienterna trots att de mycket väl kan klara sig utanför murarna. Filmen Gökboet kan ha spelat roll i denna tilltagande negativa inställning till psykiatrisk vård.
Det skrevs också mycket om lobotomi, sterilisering och andra psykiatriska övergrepp som skett tidigare i Sverige.

Politikernas misstro mot psykiatriker har lett till flera olyckliga beslut. Först och främst att de gamla sinnessjukhusen las ner i snabb takt under 80 talet. Här kan ekonomiska motiv spelat roll liksom att det nog fanns en läkaropinion som inte ville åstadkomma att patienterna blev hospitaliserade dvs så vana vi att bli omhändertagna att de till sist inte klarade att ta vara på sig själva. Men nedläggningarna skedde så snabbt att många som skrevs ut kom att fara mycket illa.

Politiker har velat förbättra psykospatienternas rättigheter och läkarnas beslut måste underkastas domstol. Det är en naturlig utveckling i ett demokratiskt samhälle. Men ledde till att de flesta patienter i dag får för litet vård.

Psykiatriprofessorn Sten Levander har uttryckt saken så att vi nu har två tvångslagar, dels en lag om psykiatrisk tvångsvård, LPT och en lag om rättspsykiatrisk tvångsvård, LRV.se http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12326

Just den kväll Sten Levander talade för ett fullsatt auditorium i Ängelholm hade en patient mördat sin mamma i Örkelljunga. Han hade talat om göra det under många år. Han ringde själv till polisen och som Sten Levander uttryckte saken ” först nu kommer han få riktig vård”.

Felet med vård enligt den vanligaste tvångslagen är att patienterna skrivs ut efter i snitt bara tre veckor medan vård enligt rättspsykiatrin varar i 4 år. Tidigare fanns det försökspermission och patienterna följdes upp noga av läkare och kontaktpersoner när de var hemma och försämrades patienten togs han in igen utan nya byräkratiska krav. Men det ansågs vara för rättsosäkert och nu är det kommunerna som tar över ansvaret. Följden blir att om patienterna inte vill ta sina mediciner så kan inte kommunen tvinga dom.

När jag flyttade till Örkelljunga 1975 sov min blivande fru över hos mig för första gången. Hon undrade om jag aldrig låste när jag var hemma och det gjorde jag faktiskt inte. Hon berättade dramatiskt om läkare som hon visste hade blivit dödade av patienter.

Morgonen därpå läste vi på första sidan av Nordvästra Skånes Tidning att en flicka hade brutit sig in på psykiatriska kliniken och mördat en patient. Det är nog min patient, sa jag till min blivande fru. Varje gång jag hade varit jour i Ängelholm så hade en mamma dykt upp med sin dotter. Mamman läste till mentalsköterska på Komvux och hon var helt övertygad om att dottern var allvarligt psykiskt sjuk, förmodligen schizofren, men läkarna ville inte tro henne. Någon gång hade dottern tagits in frivilligt men hon hade gått ut på stan och köpt öl och då skrevs hon ut meddetsamma.

Om det verkligen var hon så fick hon kanske till slut en god rättspsykiatrisk vård.