En kvinna berättade för mig att hon under en period av tio år försökt begå upprepade självmord. Nu hade hon träffat en ny man och var övertygad att hon aldrig skulle försöka igen.
Hon berättade bland annat dessa två episoder:
Hon vårdades ofta på psykiatriska kliniken i Hässleholm. En gång när hon var intagen frivilligt och hade skrivit ut sig ringer hon hem till sina döttrar, 11 och 13 år gamla:
”Mamma är på Hässleholms station och jag skall hoppa ner på spåret när tåget kommer”
Döttrarna, som har numret till kliniken sedan tidigare, ringer dit och får besked att patienten är utskriven så man kan ingenting göra, döttrarna måste ringa polisen. Jag undrar om man visste hur unga döttrarna var. Äldsta dottern grips av panik och lägger sig ner och bara gråter så det bli 11-åringen som ringer.
Polisen hittar en kvinna som går oroligt fram och tillbaka på perrongen. De frågar om hon heter som den anmälda mamman och hon svarar: ”Nej då, jag heter Amanda Svensson”. Men de tror henne inte.
En annan gång när döttrarna ringer är mamman intagen med tvång och har berättat att hon skall gå på spåret till Stockholm och bli överkörd. Kliniken får kontakt med tåget som stannar cirka 50 meter från patienten. Patienten rusar fram till lokföraren och skäller ut honom för att han inte tillåtit henne att dö.
Jag har träffat patienten många gånger sedan dess mest på gatan. Hennes sambo dog av cancer och hon mår inte så bra men har bestämt sig för att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar