Hembesök hos en cancerpatient

Dottern ringde. Pappan hade blivit opererad för cancer och nu hade han fått diarré. Jag lovade komma så fort jag kunde. Hon kunde inte berätta för mig hur jag skulle ta mig dit så jag nöjde mig med personnumret och hade tillgång till karta.
Ett problem var att det nu var höst och jag kunde inte lämna mottagningen förrän på kvällen. Jag trodde jag skulle hitta men var tvungen att stanna för att fråga en granne om vägen. Jag var ännu inte så känd för annars hade det varit förargligt att sprida ut att doktorn skulle hem till en granne som var sjuk. Jaså, han skall sälja gården nu igen, muttrade grannen och förklarade hur jag skulle köra.

Patienten en äldre mycket välvårdad man som klätt sig extra snyggt för hembesöket brättade om sina bekymmer med magen. Han hade för tre månader sedan blivit operarad för coloncancer och sluppit "påse" men han måste springa ofta och det var löst. Han hade inte magrat efter operationen utan tvärtom gått upp långsamt i vikt. Det lät ju inte oroväckande, han kunde knappast fått ett återfall så kort tid efter en lyckad operation. När jag undersökte honom genom att känna på magen verkade allt normalt.
Vårt samtal stördes av dottern som kom in ungefär var femte minut och sa att pappa har cancer och det finns inget att göra när man har cancer. Hon var uppenbart utvecklingsstörd och det var nog vanligt i Örkelljunga, tänkte jag, att sådana flickor blir hemmadöttrar. Jag mindes gamla filmer om doktorer som gör hembesök för förlossningar. De brukade alltid se till att alla hemma, som inte behövde hjälpa till, sattes i arbete med att koka vatten. Pappa måste få kokt ris det kan stoppa diarrén, sa jag till dottern. Hon hade aldrig kokat ris förut och förstod inte mina anvisningar men det visade sig gynnsamt. Hon hällde ris och vatten i en gryta utan lock och när vattnet hotade att koka bort hällde hon i nytt vatten och fortsatte att röra. Hon var inte färdig nästan en timme senare när jag gav mig i väg.

35 år senare måtte jag en gammal dam på mottagningen, som var väldigt nervös över att hon skulle missa färdtjänstbilen hem, och det var svårt att förstå vad hon ville att jag skulle hjälpa henne med, Så säger hon plötsligt. Jag känner igen doktorn. Det var ni som var hemma hos min far.

Kvinna med pallen och sjukkassan

Ni minns patienten som skadade sig så allvarligt 1990 och som det tog 18 år innan hon fick vård. Jag skrev om det under kapitlet "Att lyssna till patienter". Hon är operarad och skall opereras igen för det skadade benet i handleden. Men faktum kvarstår att hon inte kommer att kunna arbeta med höger arm.
Hon har fått ansökan om arbetsskada underkänd. Hon har varit arbetslös sedan 2001. Hon har fått sin sista möjliga förlängning av sjukersättning som går ut i november 2009. Nu finns det bara pension.

Jag hjälper henne att skriva LOH och talar sedan med hennes handläggare:

Vem vill anställa en snart 55-årig kvinna som har blivit feldiagnosticerad och illa behandlad under 18 år (och som därför inte mår så bra psykiskt), varit arbetslös i 8 år och som bara kan använda vänster arm som inte är den dominerande. Även den armen värker, säger hon. Hon har dessutom bara en kort utbildning i botten, tvåårigt gymnasium.

Jag skall skriva en ansökan, svarar handläggaren, men den kommer säkert att avslås. Med en arm kan hon klara anpassat arbete.
Fel svar egentligen: För en sjukförsäkring skall ersätta vid oförmåga att skaffa sig inkomst på grund av sjukdom eller arbetsskada. Så formuleras det fortfarande i lagtexten när det gäller arbetsskada (paragraf 9.6) men försäkringskassan har tyvärr fastnat för ordet arbetsoförmåga, som kan tolkas så snävt att det bara handlar om att klara ett arbete.

Det blir paradoxalt om man tolkar begreppet så. Ett anpassat arbete i sjukkassans mening är ju ett av samhället subventionerat arbete. Subventionen kan ske av staten genom Samhall och lönebidrag, eventuellt på andra sätt. Det juridiskt otillfredsställande är att försäkringskassan kan påstå att patienten kan klara ett anpassat arbete utan att på något sätt visa att det finns en subvention som patienten kan erhålla. Det är fritt för försäkringskassan att fantisera. Nästan alla som inte är dödssjuka kan göra nytta för någon men vem betalar? Hur skall man kunna överklaga en fantasi? Om det finns något arbete att få, det är arbetsförmedlingens sak. Det är inte vår sak.

De av oss som är äldre kommer kanske att tänka på moment 22. Ungefär så här kan man tänka sig ett samtal mellan handläggare och klient i detta fall:
Jag klarar inte av något arbete med en arm.
Men du kan ju köra bil?
Ja, men för att köra taxi måste jag kunna hjälpa folk ut och in i bilen och bära väskor.
Du kan skjutsa äldre damer som behöver åka och handla.
Ja, men sådana jobb finns ju inte, ingen betalar för något sådant.
Det är inte vår sak, det får du tala med arbetsförmedlingen om.

Samhall minskar sitt utbud, kvar är nästan bara städning. Enarmad städning är problematiskt. Lönebidrag minskar kraftigt, privata arbetsgivare vill inte ha
det och det är nästan bara idrottsföreningar som får det beviljat. Jag har svårt att tänka mig patienten köra omkring med en gräsklippare på en golfgreen, säger jag till handläggaren.

”Det är inte vår sak” sprider sig som ett datavirus inom den svenska byråkratin. Men just när det gäller en försäkring som är till för att ersätta bortfall av inkomst så är det faktiskt försäkringskassans sak att visa att patienten inte bara kan klara utan också kan erhålla ett anpassat arbete.

Att lyssna på patienter

Vi måste låta patienterna berätta färdigt
Först en sjukhistoria som avskräcker, ej min egen patient.
I augusti 1990 råkade patienten, en kvinna anställd av SJ som tågklarerare, ut för en allvarlig olycka.
Patienten, ganska späd mindre än 50 kilo och 1.60 lång, skulle hjälpa en 15 cm längre man att lyfta upp en tung metallaxel lastad på en pall in i mannens skåpbil. Mannen lyfte så fort att pallen tippade över åt patientens sida, dessutom höll metallaxeln på att lossna från pallen, den var dåligt surrad. Den tunga pallen faller med stor kraft och patienten har inte muskelkraft att bromsa fallet. Inte förrän hennes högra arm och hand är maximalt sträckta bromsas fallet av mjukdelarna. Den ohyggliga smärtan (man kommer att tänka på medeltida tortyr när missdådarna låg i sträckbänk) borde ha lett till att hon släppt pallen. Men mot bestämmelserna hade patienten inga skyddsskor och hon stod inklämd i ett trångt utrymme så hon kunde inte röra sig bakåt. Om hon släppt taget hade hon fått 80 kilo på sina oskyddade fötter. Adrenalinpåslaget dämpade smärtan och patienten lyckas få pallen tillbaka till horisontalläget och baxa in den i mannens skåpbil.

Sedan dess har patienten haft ont i hela höger arm från hö axel och nedåt. Det märkliga är nu att under sjutton år och massor av läkarbesök är det ingen av läkarna som har noterat i journalen att patienten råkat ut för en olycka. Hon får därför helt naturligt inte rätt diagnos.

Först i februari 2008 får hon i lugn och ro berätta allt om olyckan och bara från sjukhistorien misstänker doktorn att hon fått en plexusskada (en skada på nerverna från nacken ned i armen) och en handledsskada. Undersökningarna bekräftar plexusskadan och handledsskadan är en lunatummalaci, när ett ben i handleden långsamt dör utan att det föreligger en infekton,så kallad aseptisk nekros.

Många läroböcker har skrivits om hur man skall bemöta patienter, en värdefull bok hette 15 minuters konsultationen. Men det glöms ibland bort att 15 minuter ofta är helt otillräckligt och att många patienter kräver en timme vid första besöket. Som det här exemplet visar är det ju frågan om beslut som kan bli livsavgörande.

Doktorerna upplevde nog den här patienten som besvärlig. Gör man det är det en gyllene regel, anser jag, att patienter som alltid är missnöjda och aldrig blir bra oftast har fog för sitt missnöje. De har verkligen blivit illa behandlade och de har aldrig fått den hjälp de borde ha fått. Jag hade själv aldrig något problem med detta: jag kom från en skyddad miljö, röntgen, där man aldrig träffade någon missnöjd. När jag först kom till Örkelljunga var jag helt fascinerad av alla missnöjda patienter som jag mötte. Det var ju hemska sagor att lyssna till och jag kunde aldrig få nog. Jag tänkte till slut att jag skulle specialisera mig på patienter, som andra doktorer tyckte illa om. Men högmod går före fall! De andra doktorena på vårdcentralen lärde sig snabbt att de kunde föra över alla patienter, de inte tyckte om, till den snälla doktor Carlestam. Det blev till slut för mycket.

Distriktsläkare i Örkelljunga

Hjälper det att ha röntgenblick? Och varför söker man?
Att börja som distriktsläkare efter fyra år på röntgen blev en kulturchock för mig. Jag förstod helt enkelt inte vad jag skulle göra med alla som sökte. Under mina år som röntgenläkare hade jag träffat väldigt många både friska och svårt sjuka patienter och det hade blivit en sport att gissa sig till vilka som skulle få ett helt normalt röntgenresultat. Jag upplevde i Örkelljunga att det gällde nästa alla. Ur röntgenperspektiv var de alla normala! Ungefär som Stålmannen kunde min röntgenblick visa att patienterna var friska. Men vad skulle jag egentligen göra med dom?

Förresten, det första jag gjorde på min nya arbetsplasts var att montera ner röntgenapparaten, som inte hade kontrollerats på många år och uppenbarligen var både värdelös och farlig och mest använts för att imponera på patienterna, den så kallade placeboeffekten.

Något som inte gjorde min situation som ny och på sätt vis oerfaren distriktsläkare lättare var att min företrädare var känd som elak och snål så folk hade inte sökt honom i onödan. Men nu gick ryktet att det kommit en snäll doktor och alla rusade till för att prova den nya doktorn. Väntetiden steg från ingen till sex veckor nästan meddetsamma.

En pensionerad och barnlös lärare på 72 år sökte redan första veckan och berättade för mig att han hade grundat Orienteringsklubben i Örkelljunga när han var omkring 50. Han var änkling och det som gjorde livet värt att leva var hans orientering. Men ibland kunde det hända att han kände en tyngd i bröstet när han hade sprungit två mil i skogen. Han ville veta om hans hjärta var friskt. Jag lyssnade på hjärtat och hörde ett tydligt blåsljud. Vad skulle jag säga? Jag tänkte att han blir olycklig om jag säger att han inte får fortsätta att springa så jag ljög och sa att allt hördes normalt. Två år senare dog han när han sprängde målsnöret efter att ha sprungit på rekordtid och slagit alla yngre medtävlare. Flera år efteråt grubblade jag på detta. Hade jag handlat rätt? En sak är säker. Jag skulle aldrig någonsin göra om något sådant. Hade jag blivit anmäld hade jag självklart blivit dömd. Men han dog en skön död, sa mina vänner.

En annan man, en frisksportare i 50 års åldern som huvudsakligen levde på kokt ris, sökte för att han blev andfådd när han cyklat tio mil. En frisör i sextioårsåldern fick ont i benet när han hade sprungit en mil. Alla tre kom första veckan. Vad var det för kommun jag kommit till?

Jag förstod att jag inte kunde klara mitt nya jobb om jag inte lät patienterna själva bestämma vad de ville få ut av besöket, allt var alldeles förvirrat för mig. På den tiden hade biträden för vana att ta in patienterna i undersökningsrummet och be dem att i lämpliga fall ta av kläder och ligga upp på britsen. Jag kom in efter en kort stund, hälsade och satte mig ner på sängkanten och sa inget mera. Så började patienten berätta. I hemlighet tog jag tid på klockan. Jag registrerade 100 fall innan jag slutade med denna "forskning". Ingen talade i mer än två och en halv minut. Så det stämmer inte att vi inte har tid att lyssna på våra patienter. I alla fall kan vi ge dom tre minuter. Tänk efter, hur ofta får du själv tala tre minuter utan att bli avbruten.

Jag gick vidare. Patienterna sa ju alltid varför dom sökte. Men räckte det? En patient tidigt i mitt liv i Örkelljunga sökte för huvudvärk som hon hade haft i tio år. Jag förstod inte varför hon skulle söka just nu. Det är ju spänningsvärk och inget att göra åt och inget att oroa sig för heller, sa jag helt enligt läroboken. Ja, det var skönt doktorn, min faster har just fått hjärntumör och jag har varit väldigt orolig. Varför fick jag reda på det först efter att jag ställt diagnosen? Jag insåg ganska snabbt att jag måste ändra mina rutiner.

Alla patienter fick hädanefter svara på två frågor innan jag började min undersökning. Första frågan: Vad tänker du själv om din sjukdom? För patienter som sökt ofta förut fick jag formulera mig extra noggrant: du som haft de här besvären så länge måste själv ha funderat mycket över vad som händer inom dig. Berätta om dina tankar för mig.
Andra frågan: Vad har du själv gjort för att bli bättre?

De här tre stegen, lyssna först utan att avbryta och sedan de två frågorna funkade så bra att det gick ett rykte i byn att det kommit en underdoktor till vårdcentralen. Tre journalister kom och intervjuade mig. Människor skrev insändare. Jag mådde inte helt bra av alla denna uppmärksamhet. jag kände mig delvis som en charlatan eftersom jag inte hade så gedigna kunskaper på alla de områden som krävs av en distriktsläkare.
Jag hade läst att man i Afrika brukade välja kungar, som fick besluta allt som behövdes beslutas och överöstes med gåvor. Dom brukade inte överleva mer än ett par år. Älskad till döds. Så kändes det.

Apropå frågorna. Från att jag började i Örkelljunga sa ja alltid du till patienterna och ingen tog illa vid sig. Personalen kallade mig doktorn vilket jag bad dom sluta med. Patienterna sa alltid antingen doktorn eller Carlestam till mig, aldrig förnamnet som dom senare ibland använde till kvinnliga läkare.

I jobbet ingick också att jag skulle vara överläkare på länssjukhemmet. Jag hade hand om mödravårdscentral och barnavårdscentral, samt hade dessutom visst ansvar för Ryagårdens ungdomshem, mest för att ta gonorréprov. Jag gjorde också många hembesök.

Alla var inte lika nöjda med min läkargärning. Sjukkassans chef tyckte att jag var alldeles för frikostig med att sjukskriva folk. Han fortsatte att klaga på mig under ett helt decennium tills han avgick. 1978 såg jag en översikt över sjukskrivningsstatistiken i Sverige. Det visade sig att vi hade ett sjukskrivningstal på 8 per 100 inskrivna vilket var lägst i landet och ungefär en tredjedel mot landet i övrigt.

M flyttade hösten 1972 tillbaka till Malmö och jag bodde sedan ensam på Hallandsås med mina två söner, 12 och 16 år gamla.

Jag blir distriktsläkare

M gjorde återigen en rockad med medlemmarna i sin flock. Ni vet rockad från schack när plötsligt flera pjäser byter plats. Vi skulle dra ut på landet, det var den gröna vågen. Trots mina protester flyttade hon och alla barnen ut till vår sommarstuga på Hallandsåsen.

Våningen i Malmö var kvar, där skulle min dotters frånskilda man bo. Jag hade rum på sjukhuset i Hässleholm. Det var åtta mil till familjen på Hallandsås och jag hade ingen bil.

Min första prioritet blev därför att skaffa mig körkort. Jag var 38 år och det gick inte lätt. När jag äntligen var mogen att köra upp hade jag tur. Kontrollanten hade akuta besvär med allergi och man hade plötsligt dragit in en allergimedicin som han var beroende av, lergigan-amfetamin. Jag rekommenderade alternativ och lovade skriva ut olika mediciner så han kunde pröva. Uppkörningen gick ganska dåligt. När det var klart sa kontrollanten: "Doktorn får läsa på om rondellkörning" och så godkände han körkortet. Det är bra att vara läkare ibland,

Hösten 1969 godkändes 7-kronorsreformen, nästan bortglömd nu. Det föreföll så oskyldigt, patienten skulle betala ett enhetspris för besöket på 7 kronor och inte som tidigare betala separat för besök, labprover, särskilda undersökningar och intyg. Lagen gick i genom i riksdagen på en vecka utan diskussion eller remissbehandling.

Men lagen skulle få stor betydelse. För första gången skulle läkarna få fast lön och inte betalt per patient. Från att det ibland kunde vara kamp om patienterna mellan olika läkare blev patienten en belastning som man gärna kunde undvika. Mest dramatiskt blev det i början, t.ex. då kirurgen akut i Hässleholm bestämde att alla patienter dit måste komma genom remiss. Ambulanserna kom in med svårt skadade patienter men dirigerades om till provinsialläkarmottagningen på andra sidan sjukhuset.

Så småningom lugnade allting ner sig. Men en ny antagonism mellan öppen vård och specialistvård hade uppstått. Det formulerades av den öppna vården som att specialisterna plockade russinen ur kakan. Kvar blev den mindre smakfulla kakan av kroniska, psykiska och lätta patienter.

Jag vantrivdes mer och mer med mitt arbete och mitt liv i Hässleholm. Röntgen var inte längre glamoröst som i Malmö och den nya överläkaren, som tillträde på hösten 1969, var mycket negativ mot mig och min kollega. Det var också långa resor hem till familjen cirka 8 mil.
Jag ringde landstinget och frågade om det inte fanns något annat arbete för mig som låg närmare Hallandsåsen. Jo, det är en tjänst ledig som distriktsläkare i Örkelljunga, svarade man. Jag sökte samma kväll.

Röntgenläkare

Nästan alla människor inte minst läkare litar helt och hållet på röntgenbesked.
Jag skulle göra en upptäckt som kullkastade denna okritiska hållning och jag tror i dag att det blev anledningen till att jag fick sluta.

1964 gifte jag om mig med M och familjen flyttade till Malmö. Efter 1 år på infektionskliniken och tre månader på barnkliniken blev jag plötsligt arbetslös.
Det gick inte, jag hade fem barn och hemmafru att försörja.

Jag sökte och fick plats som underläkare på röntgen i Malmö. Det var en främmande värld. Avdelningen var världens största på den tiden och svensk röntgenologi hade världsrykte. I Sverige hade man sedan 20 talet bestämt att nästan all röntgen skulle utföras av särskilt utbildade röntgenläkare och inte som i andra länder av olika specialister som själva gjorde undersökningar inom sina egna områden. Medicinläkarna t.ex undersökte själva magsäcken med hjälp av röntgen.

Arbetet liknande ingenting som jag hade gjort tidigare. En del var hårt kroppsarbete. Vi använde något som hette Forsellstativet för att ställa in patienterna i mörkrum t.ex för lungröntgen med hjälp av en fluorescerande skärm. Stativet måste lyftas och vridas och jag hade ont i axlarna i tre månader. Ljuset från skärmen var så svagt att ögonen måste vara anpassade till mörkerseende vilket kunde ta 20 minuter. Om vi en kort stund gick ut ur rummet hade vi på oss röda glasögon för att inte förlora mörkerseendet.

En dag kom professorn inrusande i mörkrummet och knuffade undan mig. Flytta på dig, viskade han det här är inget fall för dig. Jag lämnade mörkrummet något förvånad. Man hade skvallrat för mig att professorn insisterade att hans själv skulle handlägga alla patienter med fina titlar. Men det här var ju en enkel arbetare. Mysteriet löstes när jag sedan läste att han bodde på Major Nilssons gatan i Malmö. Professorn hade tagit fel och trott att det var major Nilsson själv!

Jag har aldrig arbetat på en arbetsplats med så många överbegåvade läkare. Alla tio biträdande överläkare hade gjort betydande bidrag till röntgenforskningen. Att höra dom resonera på de interna röntgenronderna gav mig en hisnande känsla att jag lyssnande på Sherlock Holmes och hans nio bröder. Traditionen var att alla bilder skulle granskas av minst två läkare innan man godkände det slutgiltig svaret så det var internronder flera gånger om dagen. Jag förstod att så här duktig skulle jag aldrig kunna bli och det blev jag naturligtvis inte.

Professorn for jorden runt och presenterad Malmöröntgens senaste innovation, dubbelcolon som innebar att tjocktarmen först fylldes med kontrast som tömdes ut och ersattes med luft. Det var påfrestande för patienten men blev bilder av en kvalitet om man aldrig tidigare kommit i närheten av. Det viskades att professorn presenterade nyheten som helt och hållet sitt eget verk fast undersökningen redan var klar när han först fick professuren i Malmö. Ingen brydde sig särskilt, man var tacksam att han inte var hemma och ställde till trassel.

Ett halvt år innan mitt treårsförordnande skulle ta slut undersökte vi en ung kvinna på 35 år med ventrikelcancer. Det visade sig att hon blivit röntgad 3 år tidigare och då hade undersökningen tolkats som normal. Men när vi granskade undersökningen igen och visste exakt var vi skulle titta var det tydligt att man kunde se cancern redan då. Diagnosen hade kommit tre år för sent.

Jag letade fram de 35 senaste ventrikelcancrarna och 22 hade blivit röntgade förut. Tolv av dessa tidigare undersökningar visade att patienten hade haft cancern redan vid första undersökningen och det hade man missat.

Det ledde in mig på ett helt nytt projekt: Malmö var under 60-talet den stad i världen där det gjordes mest obduktioner. Jag gick dit varje vecka och fick en lista på alla som hade blivit obducerade och i många fall var patienten röntgad inom ett halvår före döden. Jag jämförde obduktionsrapporten med röntgenutlåtandena och där fanns många diskrepanser. Jag lånade ett eget tittskåp och hängde upp bilder, röntgenutlåtanden och obduktionsrapporter med nya fall varje vecka. Läkarna vallfärdade dit, det var en helt ny aspekt på vår verksamhet och jag var enormt stolt. En del läkare hade en otrolig träffsäkerhet, en läkare, minns jag, gjorde inte en enda felbedömning.

Jag har aldrig senare hört talas om en liknande kvalitetskontroll. Jag blev därför ledsen och förvånad när jag fick besked att mitt förordnande inte skulle förnyas, vilket jag hade räknat med. Senare har jag tänkt att det var nog många av de utlåtanden som professorn och hans nya fru hade skrivit som var ganska uppåt väggarna. Särskilt frun, som var dansk röntgenläkare läste bilder med solglasögon på, och var ganska nonchalant i sina bedömningar. Så att jag inte fick vara kvar ytterligare tre år som var brukligt var kanske ett straff för mina avslöjande ronder.

Å andra sidan var jag aldrig någon särskilt bra röntgenläkare. Som en amerikansk läkare sa till mig: Du skall inte fortsätta här. Du tycker alldeles för mycket om att prata med patienter.

Efter jag slutat i Malmö arbetade jag ett år som röntgenläkare i Hässleholm men nu var magin med superhjältarna på Malmöröntgen helt borta och jag beslöt att välja en annan bana.

Från hjärndöd till hedersdoktor

En speciell patient som vistades ett år på intensivvårdsavdelningen vid Malmös infektionsklinik var den katolska prästen Tryggve Lundén som sommaren 1964 cyklade omkull på Bornholm. Han får huvudet mot en sten och får en allvarlig skallskada. Han överfördes ganska snart till intensivvård i Malmö. Jag träffade honom aldrig för det ingick inte i mina uppgifter att gå rond på avdelningen utan jag kom dit om jag var jour och det kom in en ny patient eller det hände något akut.

Tryggve var mycket dålig när han överfördes från Bornholm och överläkaren bestämde snabbt att Tryggve inte skulle få intensivvård, inte ens normal vård utan bara en minimal vård som inte ens omfattade sjukgymnastik. Han var för allvarligt hjärnskadad för att ha nytta av någon behandling. En församlingsmedlem, Gunnel Nyström, protesterade men förgäves. Men hon besökte honom dagligen och försökte så gott hon kunde att röra hans armar och ben.

När överläkaren var på semester året efter lyckades hon med hjälp av en läkarvän få patienten överförd till Lunds universitetssjukhus. Först till rehabiliteringskliniken, så småningom blev han undersökt hos neurokirurgen Kai Nielsen i Lund 20 månader efter olyckan. Luftskalleundersökningen visade att patienten efter olyckan fått en blödning i hjärnan (förmodligen ett subduralhematom?) som växt och så småningom pressat ner hjärnan och givit en hjärnstamsskada. Blödningen skulle opereras bort och patienten skulle få inopererad en permanent shunt kopplad till härtat som skulle pumpa bort hjärnans övertryck.

Han fick sjukgymnastik men förblev rullstolsbunden hela livet, inte på grund av förlamning utan för att han legat så stel att bindväven krympt och inte gick att sträcka.
Katolska biskopsämbetet protesterade mot att patienten hade överförts till Lund genom en kvinnas intriger och motarbetade alla försök att få honom rehabiliterad. Tryggve beslöt då att lämna sin prästtjänst och den katolska kyrkan och i stället gifta sig med den kvinna som räddat honom.

Psykiatriprofessorn Eberhard Nyman protesterade till dåvarande medicinalstyrelsen. Tryggve Lundén är uppenbart inte tillräknelig och äktenskapet borde förbjudas, skrev han. Nyman hade träffat patienten några minuter en enda gång.
Men patienten blir gift. Redan före olyckan var patienten en framstående svensk medeltidsforskare och nu när han har tillfrisknat fortsätter han sina forskningar. Åtta år efter olyckan blir han hedersdoktor vid Lunds universitet.
Hans fru Gunnel Lundén har skrivit en bok om sin make, den heter Tryggve med förord av Sven Stolpe-ISBN: 91-7580-037-3. Boken ger en fruktansvärd bild av hur läkare och präster kan tappa all besinning för att förfölja en avfälling. Inkvisition och häxförföljelse på 60 talet i Sverige.
Ur förordet citerar jag: Den bristande och ansvarslösa skötsel han får uppleva i sitt hjälplösa tillstånd på ett visst svenskt sjukhus och dess apatiskt initiativlösa läkare är en skandal som borde föranleda åtgärder. - - - X - - - Men vid hans sida står en kvinna - till yrket sångerska - som förfärad upptäcker vanvården och gör sitt yttersta för att häva den genom egna modiga ingripanden. Hon är också katolik; följaktligen uppstår en flora av kränkande rykten om en katolik av kvinnokön som ständigt söker upp, vårdar, fysiskt och andligt stöder en katolsk präst, som ju måste vara ogift. - - - X
Tryggve Lundén dog 1992 vid 75 års ålder. Han var 47 år när han cyklade omkull. Strax innan han dog gjordes det ett TV program om honom som visades i SVT 2 1990 och 1992.

Infektionskliniken Malmö

Maj 64 började jag på infektionskliniken i Malmö. Det var tredje gången jag tjänstgjorde på en infektionsklinik och egentligen vet jag inte varför den karriären avbröts. Chefsläkaren hette Hans Hellsten men min överläkare var Sven Belfrage. Sven var den mest fantastiska läkare jag träffat dittills. Han hade en förmåga att säga något positivt och hoppfullt till varje patient, det var inte precis något jag mött förut. Tvärtom skyndade man sig ofta förbi de riktigt dåliga patienterna och hade inget att säga.

Infektionskliniken hade också en intensivvårdsavdelning. Den var en rest efter den sista stora polioepidemin 1963, då man för första gången vårdade patienter med andningssvårigheter på det moderna sättet genom att blåsa in luft i lungorna. Det fanns då inte tillräckligt med respiratorer utan massor av medicinstuderande engagerades att sitta vid patienternas sida och manuellt pumpa in luft i lungorna.

Till denna avdelning kom alla förgiftningsfall som krävde intensivvård. En leverantör av patienter var Boris Lunderquist. Han var läkare på modet och anställde bl annat en trubadur som underhöll patienterna i väntrummet. Han var flitig på att skriva ut stora mängder lugnande mediciner och var också känd för att sjukskriva flitigt. Politiskt var han åt vänster och fick smeknamnet "Röde doktorn". Han skrev flitigt i Aftonbladet. Han angrep dr K, företagsläkare på Kockum, som tvingade sjuka patienter att arbeta. Jag hade haft honom som amanuens på kirurgiska kliniken i Lund och minns hur elegant han diagnosticerade en appendicit på en turist från Stockholm. Patienten ville inte bli opererad i Lund utan fara vidare till Stockholm. Utan ett ord till protest sa dr Lunderquist, leende ungefär som en belevad kypare, att det går alldeles utmärkt, det är bara att skriva på ett papper att ni lämnar sjukhuset på egen risk. Han kunde väl åtminstone anstränga sig för att hindra patienten, tänkte jag.

Lunderquist fick ett egendomligt slut i Malmö. När han fyllde 50 hade han en stor fest på en känd krog i Malmö. Hans mamma hade lovat att betala. Men mamman dog och betalningen dröjde. Malmö läkarförening beslöt utesluta honom. Allt annat hade man tolererat men att en läkare inte gjorde rätt för sig på krogen det gick över gränsen. Lunderquist flyttade till Osby och lanserade där en variant av den nu så populära GI dieten och fick många patienter även där. Han skrev boken "Handbok för matglada bantare" som i stort sett hade samma budskap som en gång Banting i England och senare Atkins i USA. Den senare kända och omdebatterade Annika Dahlqvist daterar inspirationen för sin forskning till denna bok som hon fick i present 1972.

En av mina uppgifter som underläkare var att ha hand om eftervården som var förlagd till det tidigare barnsjukhuset som låg vid Intima teatern i Malmö, numera rivet. Det kom en arbetsterapeut en gång i veckan och de kvinnliga patienterna tog tacksamt emot henne och fick olika uppgifter att arbeta med. På den manliga sidan ville man inte göra något med händerna utan satt mest och såg idrott på TV. En gång fick en nyanländ manlig patient en uppgift av arbetsterapeuten men när han såg att ingen annat gjorde något gick han förtvivlad till syster: Måste jag göra det här färdigt, när ingen annan behöver göra nägot?

En kvinnlig patient kom ihåg att hon legat på samma plats 60 år tidigare när hon var barn.
Hon hade kissat på sig under natten och fått stryk av syster.

Japanskan

Att dricka saké med vackra japanskor
Efter 1 april 1962 var jag skild från M och arbetade en månad i Södertälje. Jag for vidare till min mamma i Stockholm. Hon hade just fått en inbjudan till japanska ambassaden för att fira kejsarens födelsedag. Mamma och pappa hade bott flera år i Japan, pappa var affärsman och hade bott där nästan 10 år. Jag och min äldsta bror var födda där men jag var bara en babies när jag kom därifrån.

På Japanska ambassaden satt jag bredvid två söta japanska flickor och jag smakade för första gången saké, det traditionella japanska risbrännvinet. Jag gillar inte att dricka alkohol, dels för smaken dels för att jag alltid blir trött. Min fru hade sagt till mig flera gånger på festerna att jag borde ta en snaps och inte vara så tråkig, men jag blev bara ännu tråkigare om jag försökte. Saké smakade inte sprit, mera neutralt på något sätt och jag tömde det ena glaset efter det andra och blev bara gladare. Det var så kul med dessa flickor som talade bra engelska och jag blev förälskad i båda på en gång.

Dagen efter skulle det vara dans på Högskolan och jag bjöd in båda men det var bara den som jag var mest förtjust i som kom. Men hon var ju så liten. Hon räcke mig bara till höftkammen. Det här är omöjligt, tänkte jag, men ställde snällt upp och låtsades att allt var lika roligt som kvällen förut.

Dagen efter dansen var det dags för mig att resa norrut, jag skulle börja ett vikariat på neurologen i Umeå. Det vackra och exotiska Umeå med sina björkar. Man kunde bara komma dit med tåg och det tog nästan ett dygn. Min unga japanska väninna skickade kärleksbrev nästan varje dag och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Så kom jag på att jag kunde skicka en stor surströmmingsburk till henne, det skulle väl vara tillräckligt avskräckande. Hon såg det som ett skämt och tog inte illa vid sig. I Japan äter man väl liknande rätter i vardagslag, kom jag på.

Min professor i Umeå var en egendomlig man. Han påminde mest om Ernst-Hugo Järegård i Riket, när han går upp på taket av Rikshospitalet och skriker “Danskjävlar”. Under de två månader som jag arbetade där tilltalade han mig aldrig direkt utan vände sig bara till den biträdande överläkaren och gav order om vad jag skulle göra. En eftermiddag kom han till avdelningen med flera kandidater och demonstrerade en patient. Hon fick berätta om sin svåra huvudvärk som kom i anfall och professorn förklarade för sina andäktigt lyssnande studenter att patienten led av typiska inklämningsattacker. En del av hjärnan kunde svullna upp och hjärnan trängde ut genom hålet i botten av hjärnskålen och klämdes fast, ett farligt tillstånd med risk för bestående skada. Nästa dag skulle patienten genomgå luftskalle, då man bytte ut en del av vätskan runt hjärnan mot luft för att ge en exakt bild av hjärnans utbredning. På eftermiddagen när professorn kom tillbaka nu utan studenter var resultatet av röntgenundersökningen klart. Det förelåg ingen inklämning, röntgenbilden var helt normal. Professorn gick framtill patienten och skrek så högt att alla på salen kunde höra vad han sa. Människa, ni är ju inget neurologfall, ni är ju ett fall för psykiatrin.

Efter att jag lämnat Umeå fick jag reda på att japanskan hade rest ända dit för att träffa mig. 24 timmars tågresa förgäves och sedan lika lång tid tillbaka. Jag har senare ofta tänkt att jag inte skulle bestämt mig så snabbt. Det hade kanske varit underbart att ha en japansk fru.

Jag har inte tänkt att jag var ojust mot henne men det är många som har sagt det till mig.

Provinsialläkare i Sollefteå 1960

Städerskan klarar allt
I november 1960 blev jag inkallad till militärtjänst i Sollefteå. Min sysselsättning skulle bestå i att titta värnpliktiga i halsen en timma på morgonen och bestämma om någon skulle få bli hemma. Det var ju populärt!

Jag tänkte att jag måste hitta någon annan sysselsättning dels för att inte ha alltför tråkigt dels för att tjäna pengar. Jag hade tre barn och hemmafru att försörja. Tjänsten som provinsialläkare var inte besatt. För att få vikariera behövde man bara ha genomgått kurserna i medicin, kirurgi och obstetrik-gynekolog och det hade jag ju gjort. Jag ringde därför medicinalstyrelsen och blev vidarekopplad till Sigrid Storrådas kontor för att fråga om hon hade något att erbjuda. Jag vet inte vad hon hette men hon kallades så av alla. Hon var en mäktig person som ensam skötte hela provinsialläkaradministrationen på den tiden. Det var städerskan som svarade. Jag skriver en lapp och att det ordnar sig, lovade hon.

Det är en svindlande tanke i dag att en enda person klarade all administration av provinsialläkarna, visserligen med hjälp av städerskan. När jag tio år senare blev distriktsläkare fanns det fyra administratörer bara i mitt landsting som ytterligare några år senare tredubblades. Och nu vet jag inte hur många de är.

När jag kom till Sollefteå kunde jag redan första dan kvittera ut en låda med instrument på stationen. En klisterlapp på lådan visade adressen till mottagningen och i lådan fanns en nyckel. Jag tog taxi till lägenheten som inrymde provinsialläkarmottagningen. Den låg mitt emot sjukhuset. Det mesta i lådan var ju inte särskilt användbart eftersom den var inriktad på att jag skulle klara mig i glesbygd så där fanns fullt av kirurgiska instrument och instrument för gynekologisk undersökning. Vilket skulle kräva medarbetare. Jag klarade mig egentligen med enbart mitt eget stetoskop och en penna, men hade nytta av otoskopet och ficklampan för att undersöka öron och hals.

Min första uppgift blev att städa mottagningen som inte hade varit använd under flera år. För att hitta patienter hade jag redan innan jag anlände till staden erbjudit mig att vara nattjour på stan och allt eftersom månaden gick fick jag fler och fler återbesök. Det blev ändå ganska få patienter så absolut inget jäkt vilket var underbart. Behövde patienten provtagning eller röntgen var det bara att skriva remiss till sjukhuset mitt över.

För min månad som provinsialläkare fick jag ett tämligen lågt arvode, intäkterna från mottagningen dominerade men var inte heller så stora. Men det var mycket bättre än att nästan inte få något alls som militärläkare.

Provinsialläkare och fängelseläkare

Precis när mitt förordnande som stadsläkare höll på att ta slut ringde provinsialläkaren och frågade om jag inte kunde vikariera för honom. Trots att jag hört så mycket negativt om honom så accepterade jag.

Jag gick upp till hans mottagning som låg på fjärde våningen i ett hyreshus utan hiss. Man måste nog vara frisk för att söka den här doktorn, tänkte jag. Runt hela mottagningen fanns rikligt med hyllor och ett fantastisk förråd av medicinburkar. På den tiden kunde man få hur mycket läkemedelsprov som helst av företagen och jag tänkte att han nog säljer medicinerna till sina patienter.

Det var verkligen en originell doktor. Han gav mig rådet att spara pengar genom att inte använda plasthandskar som var dyra utan plastpåsar som man kunde få gratis i vilken affär som helst. En viktig del av mitt arbete, förklarade han, var att tjänstgöra som fängelseläkare på Hall. Varje fredag var det mottagning så det blev tre besök för mig. Kom ihåg, det viktigaste är att du äger nej till allt de begär av dig, annars kör de över dig.

Jag for ut till Hall i taxi. Det som överraskade mig mest var hur många sorts beslut jag skulle fatta. Internerna behövde läkarintyg för att slippa äta viss mat, för att få skor som passade och mycket mer. Det var problem jag tyckte anstaltens anställda kunde bestämma själva.
Många hade kroniska sjukdomar som inte var välbehandlade och önskade remiss till specialist, det kunde jag inte låta bli att bevilja. Många, hörde jag sen, utnyttjade tillfället att rymma. Jag tyckte ändå på det hela taget att jag var duktig på att säga nej, det var ju litet ovant för mig.
Första fredagen tog mottagningen två timmar, andra fyra timmar och sista åtta timmar. Ryktet gick, nu hade det kommit en snäll och lättlurad doktor.

Stadsläkaren gör besök på landet

En pappa ringer till mig i slutet av augusti 1960 när jag tjänstgör som stadsläkare i Södertälje.
Doktorn måste komma, min dotter bara ligger i sängen och kan inte komma upp.
Har hon feber?
Det vet jag inte, jag har ingen termometer.
Var bor ni någonstans?
Han ger mig adressen.
Men det ligger väl utanför Södertälje? Då måste ni ringa provinsialläkaren.
Nej, då får hon hellre dö.

Så jag lovar att komma. En taxichaufför hittar men det är långt ut i ödemarken. Ljuset från huset verkar inte vara elektriskt och mycket riktigt mitt på köksbordet står en stor fotogenlampa. Det är ett stort rum som tydligen tjänstgör som både kök och sovrum för dottern. Det finns ingen spis utan bara en stor spiselhäll. Dottern ligger i en sorts utdragssäng på andra sidan rummet. Det känns som om jag har förflyttats hundra år tillbaka i tiden.

Hur länge har er dotter varit sjuk, och hur länge har hon behövt vara sängliggande? frågar jag.
Ja, det är sen mor dog för ett ungefär halvt år sedan, jag tror det var den 28 februari.
Hon var med om begravningen men sen har hon bara legat där.

Mest för att det skall se ut som ett riktigt läkarbesök gör jag en så grundlig underökning som jag kan i det mörka köket. Skuggorna skapar en speciell stämning som om allting är overkligt, en dröm.

Jag kan inte säga exakt vad som fattas er dotter men ni skall få hjälp, det lovar jag.

Dagen efter ringer jag till distriktssköterskan som lovar att ta sig an fallet utan att blanda in provinsialläkaren.

1959: Ett reumatiker sjukhus och min son föds

Sommaren 1959 fick Spenshults sjukhus i Halland en ny överläkare, reumatologen Stig Thune från Lund. Han var då 44 år och satsade all sin energi på att göra Spenshult till vad det är i dag, ett modern reumatikersjukhus. Hans ansträngningar kom att bli mycket framgångsrika. Spenshult är ett resultat av 50 års erfarenhet av reumatologi kombinerat med den allra senaste vetenskapen inom området, står det på deras hemsida.

Men det nya föddes inte utan smärta. Patienterna var fel och personalen var inte utbildad för det blivande arbetet. Spenshult före Thune hade nog varit som ett sommarpensionat för äldre med lättare krämpor av olika slag. Det var ju inte patienternas fel att de inte var tillräckligt sjuka och då de hade betalt i förskott kunde Thune inte bara skicka hem dom. Men han nonchalerade dom och kallades korsdraget för han gick ronden genom att glänta på varje dörr för att se om det möjligen fanns någon sjuk och fanns där ingen gick han vidare utan att säga någonting.

Jag blev anställd där från 1 juli 1959 och hade ganska oklara arbetsuppgifter. Mest fick jag trösta patienter som kände sig kränkta av den behandling dom fått. På kvällarna fick jag muntra upp den frusterade Thune. En dag kom jag in i ett rum där en blek patent låg stilla på en brits och en blodig syster låg avsvimmad på golvet. Blod rann ner på golvet från ett bloddropp som hade lossnat. Det såg ut som en scen ur en skräckfilm av Hitchcock (Fast Psycho skulle inte komma förrän året efter).

I början av augusti flyttade M till Spenshult och den 13 augusti föddes vår son. Det var ovanligt 1959 att en man var med på förlossningen och jag blev förskräckt när en barnmorska kom in och frågade om jag hade tänkt att klara förlossningen själv eller om de fick hjälpa till.

Den 16 augusti skrev M ut sig från BB. Hon gillade inte att hon inte fick ha barnet inne hos sig. Att någon lämnade BB så tidigt hade man aldrig hört talas om tidigare och hon måste skriva på att hon lämnade sjukhuset på egen risk. M gjorde sällan som andra och överraskade igen när hon flög till Stockholm med det lilla barnet och bodde några veckor hos min mamma. Jag hade kvar en vecka till att arbeta på Spenshult.

Min syster som var i Köpenhamn med en väninna hörde talas om det nyfödda underbarnet och bilade upp till Halmstad. Barnet var borta och man visste inte var föräldrarna var men trodde kanske att vi bodde i Båstad. Egentligen ganska konstigt med tanke på att jag arbetade bara 1 mil därifrån men de hade väl inte frågat mig om var jag bodde. Min syster kände till vår sommarbostad och där fanns de andra två barnen men utan sina föräldrar eller den nyfödde.

Att studera i Berlin 1958

Att hamna mitt i Östtyskland bland ryska soldater
1958 fick jag chansen att utbilda mig i Berlin, ytterligare patologi hette kursen. Det passade bra för min hustru arbetade redan där sedan ett halvt år som lärarinna för svenska skolan.

När jag steg på tåget i Sassnitz fick jag betala 10 västtyska mark för att få visa för Östtyskland. Tåget måste passera igenom Östtyskland för att komma till Västberlin. Resebyrån hade förvarnat om detta så jag hade växlat till mig tyska mark, men tyckte egentligen det var ganska fånigt. Vi hade inte någon möjlighet att stiga av tåget så varför behövdes visa? Det var bara en sorts inträdesavgift men man behövde förstås all utländsk valuta man kunde få.

Att studera patologi i Berlin var lärorikt, folk dog där av sjukdomar som inte längre fanns i Sverige på femtiotalet.

Men ännu mer fascinerande var staden själv. Det var före muren och för en svensk var det inga problem att fara över till Östberlin. Det kunde vem som helst göra men en tysk från Västberlin kunde kanske bli arresterad av polisen.
Några gånger åkte vi över. Man kunde köpa 4 östtyska mark för en västtysk så det var billigt att äta på lyxrestauranger men annars var allt trist. De nybyggda kasernliknande husen längs Stalinallén såg ut som omplanterade från Moskva. Staden var mörk och verkade smutsig och människorna var trötta och rörde sig som zombies. I Västberlin var allt annorlunda. Mycket låg fortfarande i ruiner men det fanns massor av nya vackra hus, staden var upplyst och allt fanns att köpa.

Jag gick på tysk kabaré och det var en sorts parodi på en tysk akademisk högtidsföreläsning. Konferencieren kom in och redogjorde t.ex för lerans betydelse för den tyska kulturen ända sedan romarriket. Sedan dök två kraftiga kvinnor upp och började gyttjebrottas i en särskild låda och publiken jublade som vid en boxningsmatch. I en restaurang som vi besökte var alla borden försedda med telefoner för ringa till andra bord. En sorts föregångare till Facebook kanske man kan säga.

Efter en månad var denna ovanliga semester slut. Min fru skulle fortsätta till vårterminens slut men för mig väntade nya kurser. På tåget hem kom konduktören och begärde att se biljett och pass. Jag räckte fram dokumenten och en 10-marksedel som han inte tog emot. Ni saknar visa till Östtyskland, sa han. Ja, men det köpte jag ju på tåget när jag for hit, går det inte på samma sätt nu? Nej, på hemvägen måste ni köpa visa i Berlin, sa han mycket strängt och till min förvåning stannade han det internationella expresståget och kastade av mig vid en liten station där annars inga internationella tåg stannade.

På stationen fanns det inga tyskar jag kunde tala med utan bara ryska soldater och dom talade nästan ingen tyska alls. Men jag såg en tidtabell och det föreföll som det skulle komma ett tåg tillbaka och den konduktören lät mig följa med gratis till Östberlin eftersom jag inte hade några östmark att betala med.

Till slut efter flera dagars fördröjning kom jag åter tillbaka till Lund. Några veckor senare kom det ett långt brev från Berlin. Min hustru hade besökt ett barnhem och funnit en pojke som hon tyckte vi skulle adoptera. Det var inte lätt att svara på, jag kunde ju inte bara säga nej. Vi hade ju diskuterat många gånger att vi skulle ha ett barn till och efter fyra års äktenskap hade vi inte fått något eget. Jag gick och funderade på brevet i flera dagar och var villrådig. Hade vi råd som studenter att skaffa ytterligare ett barn?

Men en dag behövde jag inte fundera mer för min fru ringde på dörren och där stod hon och höll det nya barnet i handen. Barnhemmet tyckte det var underbart att en svensk lärarinna ville förbarma sig över detta barn som mest hade varit sjukt. Det var mer än man kunde begära av någon familj att ta hand om denna stackare; "Zu viel wohltat", sa fröknarna.

Barnen hade nog redan från början försetts med pass så allt som behövdes var en namnteckning från den blivande adoptivmamman så var allt klart och det var bara att sätta sig på tåget till Sverige. En svensk lärarinna som vill ha ett barn, det var inga problem alls.

Pojken kunde tre ord när han kom till Sverige. Han hade legat tre år i sängen. Men han var väldigt söt och skrattade lätt. När vi var ute och promenerade fick vi passa noga på att han inte bara försvann med någon annan familj. Han var van vid att människor kom och gick i hans liv och kunde lika väl gå med några andra. Mormor tyckte att vi borde lämna tillbaka pojken, han måste vara imbecill. Han kunde ju inte prata fast han var över tre år.

När han hade varit hos oss nästan ett år hände följande. Hans äldre bror som var sju hade många kamrater hemma en vårdag och mamma skulle blanda saft till alla otåliga pojkar. Hon valde att hälla koncentrerad saft i en bägare med vatten men i stället för att röra om med en visp eller sked hällde hon tillbaka saftblandningen i annan tillbringare och så där höll hon på. För att sysselsätta pojkarna ville hon underhålla dem med en gåta och frågade om någon visste vad som gick och gick men aldrig kom till dörren. Och blixtsnabbt svarade den tyska pojken som annars inte sa många ord: " Och vem är det som häller och häller och aldrig blir färdig". Efterbliven var han inte!

Återkommande blödning

Patienten hade kommit in för blödande magsår, det var nionde gången på tolv år och man hade aldrig sett något magsår på röntgen. Nu skulle man göra ett nytt försök att utreda patenten.

Jag hade just börjat som kandidat på medicinkliniken kandidat och skulle undersöka patienten först.Vi hade fått ut en stencil om hur vi skulle gå till väga, det var en lista på allt vi skulle fråga om och vilka undersökningar vi skulle göra. Först på listan stod: Hereditet (ärftlighet).

Är det någon i släkten som har haft blödande magsår?
Ja visst, två kusiner i Skåne hade legat inlagda upprepade gånger på flera sjukhus i Skåne. En morbor i Amerika hade dött av en magblödning. Flera andra släktingar hade också haft bekymmer med blödningar men patienten kom inte ihåg några detaljer men visste hur dom var släkt.
Jag gjorde till slut en stor släkttavla och mer hann jag inte förrän docenten kom in i rummet. Han tittade på släkttavlan och sen på patienten och sa: det är Mb Osler.

Sjukdomen ärvs autosomalt och dominant. Det betyder att den skadliga genen inte sitter på
X-kromosomen som t.ex vid blödarsjukan, som bara drabbar män och som ärvs från mamman. Sjukdomen kan ärvs från både pappan och mamman och det räcker med en förälder som är sjuk.
Sjukdomen ger upphov till ett sorts blodkärlsnystan (teleangiectasier), som kan sitta synligt som i detta fall på läppen, vilket docenten såg men inte jag. Men ofta finns det många sådana nystan även invärtes, i detta fall troligen i magen. Syns inte på röntgen men troligen på gastroskopi som ännu inte hade uppfunnits.

Med tanke på att patienten undersökts upprepade gånger under 12 års tid utan att man fått klarhet var jag stolt över att ha gjort denna insats. Det stärkte min övertygelse att det är viktigt att lyssna på patienterna.

Sture Siwe, legendarisk barnläkare

M läste till folkskollärare och Siwe var skolläkare. M hade ett enormt förtroende för honom.
Siwe var professor vid barnkliniken men jag träffade honom aldrig. Underläkarna hade inte riktigt förtroende för sin chef, berättades det, för Siwe hade förbjudit penicillinbehandling. Men det gav man ändå och hade hemliga tecken på journalbladen vid sängen så inte professorn skulle misstänka något. Kanske var det professorn som var klokast, för vi ser ju idag hur det går när vi ger antibiotika alltför frikostigt.

Siwe brukade säga till föräldrar som sökte för förkylda barn: Det är bara en förkylning, fru Olsson, och en förkylning hos barn tar sex veckor. Om då Pelle blev frisk efter bara tre veckor var föräldrarna stolta över sitt barn, som hade visat att Siwe minsann inte alltid hade rätt.

En morgon vaknade M och skrek "J är helt blå under ögonen". Snabbt till Siwe. "Var inte orolig, att han är blå under ögonen är bara ett tecken på stor begåvning"

Det var en professor som visste hur han skulle ta sina patienter eller i varje fall deras föräldrar.
Siwes namn finns bevarad i namnet på en sjukdom Letterer-Siwes sjukdom som han var med och klarlade.

M blir anställd på rättsläkarstationen

M var lycklig, Nu hade hon hittat en arbetsplats där hon trivdes och där alla trivdes med henne. Hon hade blivit sekreterare på rättsläkarstationen.
M hade alltid älskat makabra historier. Hon kom hem och berättade de hemskaste historier. En dag meddelade hon glädjestrålande att hon hade fått en ny väninna. Väninnan hade varit gift med en präst som hade haft samlag med lik, nekrofili.

Chefen för verksamheten hette Hjalmar Sjövall, son till den legendariska Einar Sjövall, Enligt M trivdes inte Hjälmar särskilt väl med sitt arbete, han var ofta deprimerad. En gång åkte Hjalmar Sjövall tåg till Kalmar för att utföra en rättsmedicinsk obduktion. Det var till slut något oklart vem den döde egentligen var och Hjalmar sågade av huvudet för att ta med till Lund för tandundersökning. Huvudet stoppades i en påse och Hjalmar la upp huvudet på bagagehyllan. Så kunde det gå till på 50-talet.

Doktorer som arbetade på rättsläkarstationen det året mindes henne flera decennier efteråt när vi träffades på läkarmöten.

En stor konstnär kommer till Lund

Wagner var stor konstnär i kommunistiska Ungern och flydde 1956 och kom redan året efter till Lund. Som vanligt var M uppmärksam på människor som behövde hjälp och familjen hade fyra barn.

En dag när jag kom hem få sjukhuset var min nya radio och min bästa överrock försvunna. De var inte stulna, förstod jag snart, utan hade skänkts till familjen Wagner. Fast varför skulle M just ge bort mina saker!

Wagner själv var ständigt sur och arg. Från att vara omhuldad konstnär i det kommunistiska paradiset hade han blivit en okänd konstnär i Lund utan möjlighet att försörja sig på den nivå han var van. Fru Wagner anpassade sig snabbt. Hon hade oerhört lätt att lära språk och snart hade hon full tjänst som lärarinna Lund och barnen började trivas i skolan. Jag träffade inte familjen särskilt ofta utan fick alla rapporter genom M.

Herr Wagner däremot fortsatte att vara missnöjd och varje kväll när barnen lagt sig brukade han klaga en timme för sin fru när hon hade lagt sig. Det blev olidligt och fru Wagner skaffade öronproppar så räckte det att hon nickade glatt åt sin man, när han överöste henne med sina klagomål. Så en morgon kunde han inte väcka henne, han greps av panik och trodde att hon var död, han skakade om henne samtidigt som han skrek. Då vaknade hon till sist och satte sig upp och tog bort öronpropparna. Han förstod vad hon hade gjort under lång tid och packade tyst några nödvändiga målargrejer och lämnade hemmet.

Någon vecka senare kunde man se honom komma gående på Lunds gator med en liten japanska som gick en meter bakom honom och bar på staffli och målargrejer. Japanskans man skrev från Japan till fru Wagner och bad om ursäkt för att hans fru hade burit sig så illa åt.

Sikhen som stack

M som alltid var intresserad av utländska kontakter såg en annons om att Lunds universitet sökte sommarbostäder för en internationell konferens. Vi bodde i ett litet radhus i Lund, ett hus som liksom många andra i Lund låg alldeles intill vägen så man kunde stå på trottoaren och titta in i vardagsrummet. Jag hade köpt det 1955 med resterna av mitt farsarv och vi älskade huset fast det var litet, bara 52 kvadratmeter. Men nu var vi bara tre och vår son P bodde i garderoben på andra plan som vi försett med takfönster och vi bodde i det enda sovrummet.

Vi skulle vara på landet och det gick därför bra för oss att hyra ut vårt sovrum till någon delegat. Han skulle flytta ett par dagar innan vi kom hem var det sagt men han stannade kvar. Han var Sikh och förklarade för oss att han inte hade någonstans att bo för tillfället. Vi hade ju bara ett sovrum och Ps garderob. Men han fick stanna om han stod ut med att bo i korridoren utanför sovrummet.

Någon kväll senare hade vi fest för några vänner och Saga kom. Hon var Ps stora kärlek. Saga kunde spela olika instrument och tyckte om att klä ut sig och spela teater. Sikhen höll sig undan. På något sätt fick Saga sent på kvällen för sig att jag gått och lagt mig och beslöt att skoja med mig. Klädd som häxa kröp hon upp för trappan till övervåningen och såg att jag kröp ner under täcket och drog det över mig. Hon smög fram och drog av mig sängtäcket och ropade Buu så det hördes i hela huset. Till sin förskräckelse upptäckte hon att det inte var jag utan en enormt skäggig man med långt hår och hon blev så rädd att hon kastade sig ner på golvet och kröp bakåt och nedför trappan. Vi hade inte upplyst henne om att vi hade en sikh som gäst.

När gästerna gått var sikhen försvunnen. Vi fann honom till slut under vår stora säng i sovrummet. Vi lät honom ligga där.
På morgonen berättade han att han haft besök av en häxa. Han var uppvuxen i Uganda i Afrika och hade haft mycket kontakt med häxor när han var barn. Han var besviken över att det fanns häxor även i det moderna Sverige. Han frågade oss om vi hade sett häxan och det hade vi inte gjort. På eftermiddagen hade sikhen försvunnit utan att säga adjö.

Varför doktorer inte tror att dom kan bli sjuka

Jag lider av exofori men finns det något som heter så?
Jag lyssnade på en föreläsning av histologiprofessor Glimstedt, som berättade livfullt om symtomen på bihåleinflammation. Genast förstod jag att här var förklaringen till min huvudvärk som hade plågat mig i veckor.

Dagen efter gick jag upp till mottagningen på öronkliniken. På den tiden (alltså på 50 talet) kunde man överhuvudtaget inte beställa tid till läkare om dom inte var privata och mest till för överklassen. Så det var bara att sätta sig i väntrummet och vänta på sin tur.

Först kom det en mycket ung läkare, kanske en kandidat. Han tittade i näsan, satte en stämgaffel på hjässan och tryckte på mina bihålor. Han såg road ut. Efter ett tag kom avdelningsläkare och gjorde om i stort sätt samma undersökning. Både läkarna var nu väldigt muntra men ändå skulle professorn komma till slut så dom sa ingenting. Till sist kom professorn och då först fick jag veta att någon bihåleinflammation led jag inte av, men att huvudvärken kunde komma från ögonen.

Raskt i väg till ögonmottagningen. Där blev jag mycket grundligt undersökt av en ung kvinnlig läkare som provade mina ögon på alla tänkbara sätt, jag tror att hon höll på mer än en timme. Du lider av exofori, förklarade hon. Ögonen vill i vila ställa sig så dom spretar utåt och då måste man använda ögonmusklerna extra mycket och det kan ge huvudvärk. Men det kan även finnas någon medicinsk orsak till exoforin så jag föreslår att du går ner till medicinmottagningen.

Jag vandrade vidare. När jag kom in till den jourhavande medicinläkaren förklarade jag att jag led av exofori och blivit rekommenderad undersökning. Doktorn exploderade. Ni studenter skall inte komma hit och störa med era dumma skämt, vi har annat att göra, skrek han.

Jag nästan stammade när jag förklarade för honom att jag kom hit på rekommendation från ögonkliniken och att han kunde ringa ögondoktorn om han inte trodde mig. Han gjorde det och kom tillbaka ännu argare. Han föste in mig i ett mörkt rum för att undersöka hjärta och lungor i fluoroskopet, ett sorts billigare röntgenapparat där man genast sker på skärmen hur de inre organen ser ut utan att det behövs några bilder. Blodtryck, några blodprover, sen var det klart. Du får betala som alla andra, nu när det finns sjukförsäkring, sa han. Läkare på den tiden undersökte alltid varandra gratis och dom andra läkarna jag mött hade behandlat mig som en yngre kollega utan att begära pengar. Någon sjukförsäkring för studenter fanns inte då.

Då får jag gå hem och hämta pengar, förklarade jag. Jag skyndade mig hem och när jag kom tillbaka tittade han nedlåtande på mig och sa: Och träskor har du också. Sedan dess har jag aldrig haft huvudvärk!

Jag tror helt enkelt att de flesta medicinstuderande råkar ut för en liknande pinsam upplevelse.

Klassiskt är när man får lära sig om bukreflexen.
Bukreflex, sammandragning av bukmusklerna vid retning av bukhuden. Retningen kan t.ex vara att man försiktigt drar över buken med en nagel och bukmusklerna skall då dra sig samman. Avsaknad av bukreflex kan betyda en mycket allvarlig neurologisk sjukdom.

Det är bara en hake, man kan inte göra testet på sig själv. Man drar och drar men ingenting händer. Man grips av panik och söker akut och blir utskrattad. Nog för att bota en ev. hypokondri för hela livet.

Josefin Baker i Lund

Min första fru (här kallad M) hade Josefin Baker som idol. Josefin var en svart artist som väckte uppseende genom att sjunga endast iklädd bananer. Sedan slog hon sig ned i södra Frankrike och adopterade barn från alla jordens hörn. Den mångkulörta barnkullen skrev man om.

Redan under vårt första år som gifta hade vi en pojke i tio års ålder som inackordering. Hans far var alkoholiserad konstnär och kunde vara våldsam. Mamman kände M och han skulle vara tryggare hos oss. Vi var ju redan trångbodda, två rum och kök, och där fanns redan jag och M som sov i vardagsrummet. Vårt nya fosterbarn sov i sängkammaren och min styvson och vår aupair flicka från Tyskland fick sova i köket. Hon var van att bo trångt för hon kom från en familj med åtta barn och var också van att dryga ut maten. Hon kunde köpa något hekto falukorv och ett kilo makaroner så åt vi makaronipudding en hel vecka. Hon var hos oss ett år.

Några år senare flyttade vi till ett litet radhus i Lund (och det var verkligen litet, endast 52 kvadratmeter). Då tog vi emot en 14 årig flicka från Stockholm. M var skolkamrat med en socialassistent i Stockholm och den här flickan hade gjort sig så omöjlig att inte ens ungdomshemmen kunde ta emot henne. Föräldrarna orkade inte.

Gangsterbruden kallade jag henne, i varje fall i smyg. I Lund gjorde hon inte längre något kriminellt och fick t.o.m. arbete som bokbindarlärling fast hon bara var 14 år. Det värsta var hennes ständigt dåliga humör, hon svor över allting och inga av våra vänner vågade sig hem till oss. Hon skar sig i handlederna hela tiden. Märkligt nog blev hon bättre och föräldrarna hämtade hem henne efter ett år. Det har gått bra för henne har jag hört. Inte var det min kärlek som botade henne, men hon tyckte om att arbeta och uppskattades av sin arbetsgivare och hon gillade nog att tillhöra en familj om så bara för en kort stund.

Jag skall berätta mer om hur vi adopterade en pojke 1958 och året efter fick vi ett gemensamt barn och hade alltså tre barn 1959. På hösten 1960 blev M deprimerad och ville fara till Teneriffa med de två yngsta barnen. Teneriffa skulle så småningom bli ett stort turistmål för svenskar men det här var bara i början. Hon for i början av november för tre veckors semester, men blev sjuk därnere och missade flyget hem. Det dröjde till mittan av april 1961 innan hon kom tillbaka till Lund. Jag hade redan 6 april börjat tjänstgöra på infektionskliniken i Kristianstad enligt ett tidigare löfte och några dagar fick äldsta sonen klara sig själv med hjälp av vårt hembiträde som kom någon stund vare dag och tittade till honom.

M ringde när hon kom hem och berättade att hon hade en födelsedagspresent med sig men hon kunde inte avslöja vad det var för present. När jag kom hem någon vecka senare presenterades jag för en flicka (T) från Tenerife på tolv år, som hade hjälpt henne med barnpassningen. Jag tyckte det var en rolig present att få en så söt dotter på det viset.

På sommaren 1961 var jag provinsialläkare i Sjöbo och tältade vid en sjö med M och fyra barn. Där fanns en telefon på campingplatsen och föreståndaren kunde dyka upp när som helst och berätta att det var telefon till doktorn. Jag hade ingen bil så jag cyklade ut till mina patienter. 1961 var provinsialläkaren jour dygnet runt. Jag minns denna sommar som en underbart harmonisk tid.

Efter sommarvikariatet började jag åter arbeta på infektionskliniken, från början av september till mitten av oktober. En dag fick jag ett anfall av ångest som överraskade mig totalt. Hur skulle jag klara av att ha fyra barn, hemmafru och hembiträde när jag inte ens var färdig med min utbildning? Jag darrade i kroppen, ibland kunde jag nästan inte tala och vaknade skrikande på natten.

Min räddning blev en ny medicin librium, som kunde "tämja de vildaste tigrar" enligt reklamen. Effekten var fantastisk. Jag blev helt trygg igen, sov bra på nätterna. Jag tyckte faktiskt att jag kunde det mesta.

Infektionskliniken som då hette Epidemisjukhuset var en mycket gammal byggnad och det största problemet var att det inte fanns någon hiss. Om patienterna skulle transporteras till röntgen eller annan specialundersökning måste dom bäras ner på bår.

Jag fick för mig att jag skulle lösa problemet den sista månaden jag tjänstgjorde. Jag ringde till olika hissfabrikanter och begärde offert. Jag ringde till rika människor över hela Sverige för att finansiera hissbygget.

Min snälla överläkare Berndt Lamberger blev orolig för min hälsa och bad mig söka upp sjukhusets psykiater. Jag hade ju börjat förstå att jag hade hamnat i ett missbruk och lovade psykiatern att jag skulle trappa ned, vilket jag gjorde.

Utan min vetskap hade en av de inblandade läkarna eller båda ringt hem till M. Det var inget varmt mottagande jag fick när jag kom hem. Sommarens harmoni var helt borta. Jag förklarade om och om igen att jag hade missbrukat tabletter men nu tog jag bara en liten dos och jag var inte psykiskt sjuk. Men hon trodde mig inte. Hon satt på kvällarna och läste ur Nordisk familjebok om psykiska sjukdomar och tyckte att mina symtom stämde bäst in på schizofreni.

Ett bevis på att jag inte var så väldigt psykiskt sjuk är att jag den 7 november tenterade i medicin för Stig Radner.
Radner var den mest originella läkare jag mött. På tentamensdagen skulle vi först undersöka en patient och komma fram till en rimlig diagnos. Det var viktigt att skapa en god relation med patienten som oftast visste allt om sin egen sjukdom. När jag kom tillbaka från undersökningen la han en speciell kudde som han uppfunnit på golvet och bad mig lägga mig ner. Sen började förhöret.
På kvällen bjöds jag på te och smörgås hemma hos Radner och han förhörde mig om osteoporos, som tursamt nog var ett av mina specialintressen.

En regnig novemberkväll när jag kom hem från universitetet så var huset alldeles mörkt. Det var något spökligt och skrämmande över detta mörklagda hus mitt i ösregnet. Allting runt omkring var upplyst så det var inget elavbrott. Var fanns alla någonstans? När jag kom in märkte jag att alla min frus och barnens kläder var borta. Familjen hade helt försvunnit. Inget brev på köksbordet, jag greps av panik. Det måste ha hänt något och jag ringde polisen. Ganska snart ringde man tillbaka: min fru och mina barn fanns på Kastrups flygplasts och skulle resa till Mallorca. Det var ju inget olagligt, sa polisen, så dom kunde inte ingripa.

Det blev en väldig konstig månad för mig. Jag hamnade i något sorts transtillstånd.
Gång på gång spelade jag Evert Taubes visa
Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden
Det var en tröst.

Ts syster skrev från Tenerifa att hon också längtade att komma till Sverige och kände sig helt ensam utan sin syster. Ok, ett barn till kunde väl inte göra vår situation sämre. Jag skickade pengar till en flygbiljett, inte ett särskilt genomtänkt beslut.

När M kom hem var hon helt inställd på att vi måste skilja oss. Det var ju extra vansinnigt eftersom vi nu hade fem barn. Men hon var helt fixerad vid detta och gick till en advokat. Han skrev hemska brev till mig om att han aldrig hört talas om någon som behandlat sin fru så illa som jag. Det kändes orättvist men inte mycket att göra åt. Jag hade bara några månader kvar till slutexamen (23 mars 1962). Så skilsmässan och min legitimation kom ungefär samtidigt. Jag for norrut först till en månads vikariat på medicinklinken i Södertälje och sedan några dagar hos min mamma i Stockholm.

50 år som läkare. Hur det började

Sommaren 1950
Jag hade aldrig tänkt att bli läkare när jag växte upp. Men hela mitt liv vändes upp och ner 1950 när min far dog och jag tvangs att välja framtidsväg. Märklig nog var det en bok som inspirerade mig, boken om San Michele av Axel Munthe.
Men min väg till att bli läkare blev inte så rak som jag tänkte mig när jag låg på mormors fina matta och läste om Axel Munthes äventyr som medicinstuderande i Paris. Jag kom att hoppa av mina studier två gånger, jag tror inte det är tillåtit nu för tiden att få börja en tredje gång.

Jag var i Paris sommaren 1950. Det var andra gången. Jag hade följt med pappa till Paris redan 1948. Hela Europa och inte minst Frankrike led fortfarande av följderna av kriget. Jag minns att man inte kunde få annat än svart bröd. Jag kunde mycket litet franska.

Det är annorlunda 1950. Paris har repat sig. Det är som i en roman av Hemingway. Jag är inte längre inackorderad i en familj utan bor på hotell centralt, Hotel des Grands Hommes, hotellet för stora män. Torget där jag bor är Place de Pantheon och de stora männen är naturligtvis alla mäktiga män som låg begravda i Pantheon. Det går bättre och bättre för mig att tala franska. Jag är förälskad. Ingen relation för Nicole är bara 14 år och dotter till hotellvärden. Hon älskar att vara med mig. Mest tycker hon om att reta mig. Jag är en idiot som inte hänger med när hon talar fort, tycker hon. Hon kan också massor med svåra ord som hon använder för att jag inte skall förstå dem.

Jag är mycket förtjust i impressionisterna och går på museer när Nicole är i skolan. Ibland går jag ensam på kvällen till någon källare där man sjunger visor. Jag träffar bara en svensk hela sommaren, en skolkamrat. Jag kommer ut från en bokhandel på Boulevard Saint Germain. Det är demonstration som vanligt, en lång procession av upprörda studenter går längs gatan. En polisman slår ner mig med sin batong så jag stupar. Skolkamraten hjälper mig upp och vi retirerar in i bokhandeln tills demonstrationen gått vidare.

Det bor en amerikan på hotellet. En dag kommer han till mig och frågar om jag kan tänka mig vara guide för amerikanska turister. Han kan inte hitta något fransman som inte tycker illa om amerikaner. Jag som har tillbringat tre månader i underbara USA kan inte tänka mig något bättre jobb. Mitt första sommarjobb överhuvudtaget. Busschauffören kör oss runt och jag har med mig en beskrivning på engelska och franska över alla sevärdheter. Notre Dame började byggas 1163 berättar jag men blir avbruten av en amerikansk professor som vet mer än resebroschyren: "Vad heter gargoyles på franska"?, frågar han. Jag har ingen aning, jag vet inte vad han talar om. Han pekar upp mot fasaden och det är de berömda skulpterade vattenkastarna av sten som han syftar på. Jag kan se på honom att han förstår att jag egentligen inte vet någonting om Notre Dame kyrkan. Gargouille (egentligen hals på gammalfranska) hade varit det rätta svaret, besläktat med vårt ord gurgla.

24 augusti får jag ett telegram. Pappa är svårt sjuk återvänd genast hem. Jag vet ingenting om vad som hänt. Efteråt har jag ofta funderat på varför man dolt för mig att pappa skulle operaras för cancer i tjocktarmen. Han dör inom en vecka efter operationen av hjärtsvikt.

Nu tror jag att det var pappa själv som inte ville störa min sommar i Paris. Han hade själv gett sig ut i världen tidigt, redan under första världskriget och gillade min äventyrslust. Jag hade under flera år varit arg på min pappa, jag vet inte egentligen varför. Det var väl ett vanligt tonårsuppror. När jag sitter på flyget kommer tvivlet: Kommer jag att gråta för att pappa är död? Det blir pinsamt för alla om jag inte alls kan gråta.

Jag är helt övertygad att han kommer vara död när jag är framme och så är det också. Min äldsta bror möter mig på flygplatsen. Han är alldeles blek men redogör sakligt för vad som hänt. Jag kommer hem och genast när jag går över tröskeln blir jag överväldigad av en häftig känsla av sorg som jag aldrig känt förut. Det är många i huset, mamma, syskon och fastrar och andra. Men jag hälsar knappt utan rusar upp till mitt rum och lägger mig och gråter. Jag har nog aldrig gråtit förut och nu kan jag inte hejda mig. Det kommer människor in till mig och vill trösta mig eller vill i alla fall att jag skall komma ner och äta. Men jag vill bara var i fred. Jag gråter i 12 timmar.

Men så är det plötsligt slut. Sorgen har bara liksom gråtits bort. Jag går upp och är helt lugn, tycker jag själv. Senare händer det ibland när jag är i stan att jag ser min pappa och börjar springa efter honom. Jag förstår att det är omöjligt att han kommit tillbaka men kan inte hejda mig. Pappa var 56 år gammal när han dog och mamma var 51. Hon kom att leva ytterligare 40 år som änka.Det är jobbigt att vara hemma med alla ledsna personer eftersom jag själv inte längre är ledsen på samma sätt. Jag får tillåtelse att bo hos min mormor några veckor. Hon bor i en 5-rums våning vid Karlaplan med sin hushållerska. Jag ligger på golvet i hennes vardagsrum och läser hennes böcker. Så hittar jag boken om San Michele av Axel Munthe (Först publicerad på engelska 1930, blev en fantastisk framgång). Ingen bok har någonsin gjort samma intryck på mig. De först kapitlen handlar om hans utbildning till läkare i Paris på 1880-talet. Plötsligt vet jag säkert att det är läkare jag vill bli.

Jag börjar studera
Det skulle dröja tre år innan jag på allvar började läsa medicin. Jag hade ju valt bort naturvetenskap på gymnasiet och var tvungen att komplettera med kemi och fysik som jag fann underbart fascinerande.

Hösten 1951 blev jag intagen på Karolinska för min första medicintermin. Vi skulle snabbt lära oss alla kroppens ben och deras namn på latin. Det är inte alldeles självklart hur många ben det finns med olika namn eftersom man kan räkna på flera sätt men åtminstone mer än 200. Det var för tråkigt och jag slutade efter ett par månader.

På våren 2002 blev jag våldsamt förälskad och överöste flickan jag älskade med en flod av brev, jag skrev nog mer än 50 kärleksbrev. Det var säkert minst 40 för många så hon blev helt avtänd. På sommaren samma år blev jag förförd av en äldre lärarinna kanske 35 år eller så. Jag var ju själv 22 år. Det var underbart att vara älskad men hon hade tidigare haft ett förhållande med en gymnasist och var föremål för utredning vilket jag inte visste någonting om. Hon blev så småningom suspenderad. Hon hade alltså ögonen på sig och någon rapporterad till min mamma. Mamma tog mig i enrum och varnade mig för att ha något ihop med äldre kvinnor. Men jag hade ju försökt och misslyckats, kunde jag ha svarat men det gjorde jag inte.

Jag ville gör ett nytt försök med medicin men ville inte bo i Stockholm och mitt lärarinna skjutsade mig till Lund. Vi skildes utan tårar. Jag hyrde ett rum mitt emot stationen. Det låg så vackert vid en gård där det lekte barn. Min värdinna, fru Blau, var över 80 år änka efter en tysk läkare. Lägenheten var stor och hon hade fler hyresgäster men hon var så lycklig att jag skulle börja läsa medicin, medicinarna var alltid de bästa hyresgästerna.

Det gick inte bättre i Lund. Här började vi med obduktion och det var läbbigt och äckligt men samtidigt litet spännande men så kom den obligatoriska benkursen och jag insåg återigen att jag valt fel bana. Nu skulle jag i stället läsa litteraturhistoria och filosofi, och samtidigt skriva böcker och poesi. Mina första vänner i Lund blev den peruanska poeten Javier Sologuren och hans unga svenska flickvän. Nu skulle vi skriva poesi tillsammans. Med en del av mitt farsarv beställde jag ett tryckeri från Tyskland. Det skulle vi dela och trycka egna dikter på. Men när tryckeriet dök upp ett halvt år senare hade jag redan insett att jag inte hade talang för poesi. Julklappsverser hade gått bra men poesi var jag helt obegåvad för. Så småningom återvände Javier till Peru och tog tryckeriet med sig. Han blev en av Sydamerikas mest berömda poeter. Han dog vid 83 års ålder, 52 år efter vårt första möte.

Jag tittade mig runt på min klass på filosofikursen och insåg plötsligt att vi var alla kufar. Vad skulle jag göra med filosofi? Jag ville genast sluta. Jag var deprimerad och villrådig för vad skulle jag nu göra? Absolut inte återvända hem med svansen mellan benen. I bokhandeln hittade jag en bok som hette "Hur man vinner vänner och inflytande" av Dave Carnegie. Det verkade ju vara rätt medicin för jag hade varken det ena eller det andra. Av Dave Carnegies många råd tog jag fasta på bara ett och jag tolkade kanske inte det rätt heller. Om du intresserar dig för någon så blir han intresserad av dig. Jag visste ju att jag hade lätt för att intressera mig för vad människor berättade och jag kunde läsa om alla möjliga ämnen och bli nyfiken på saker jag aldrig hört tals om tidigare. Men nu gällde det att träna. Jag sökte upp Lunds två bokhandlare och talade med dem om hur det kunde vara att sälja böcker. Det verkade som en magisk formel; dom blev väldigt intresserade att prata med mig. Jag skulle lämna ett par skor till lagning och övade på skomakaren. Min klocka hade börjat krångla och det gav ett nytt träningsförsök.

En dag på försommaren går jag upp till Konviktoriet i Lund, den klassiska studentmatsalen på Kyrkogatan 19 nära Lundagård konditori. Där sitter vid ett bord en underbar blond flicka med ett barn som är ungefär två år gammalt. Nu eller aldrig måste jag testa vad jag tränat på. Jag går fram och frågar om jag får slå mig ned. Jo det går bra. Det hade varit naturligt att förutsätta att en mamma med ett barn gärna skulle vilja tala om sitt barn men det föll mig aldrig in. Jag utgår självklart från att hon är mest intresserad av det hon studerar och det gäller att snabbt komma fram till det. Hon läser kemi, förstår jag, och det har jag ju också läst ganska nyligen så här har vi något gemensamt.

Det dröjer många veckor innan jag förstår att hon inte alls är intresserad av kemi utan bara behöver komplettera för att för komma in på folkskoleseminariet. Hon tycker jag är underhållande som jag håller på och gaffla om kemi och ber mig hjälpa henne begripa formlerna. Det ställer jag gärna upp på. Fast det visar sig att hon har fler andra studenter som hjälper henne med kemin. Men av någon anledning faller hon för min undervisning allra mest.

En dag överraskar hon mig och frågar om jag skulle vilja hyra ett rum hos henne. Hon har en tvåa men måste hyra ut det ena rummet för ekonomins skull. Det vill jag ju mer än gärna, jag är redan förälskad. Jag flyttar in och fru Blau blir ledsen och besviken men det kan inte hjälpas. Jag ringer min mamma och säger att nu har jag flyttat från fru Blau till fru Oskarson. Det är avsiktligt vilseledande för jag fasar för att hon skall börja rota i mitt privatliv än en gång. Hon får adressen men jag är säker på att hon inte kommer ner och besöker mig. En morgon när jag vaknar hör jag min unga hyresvärdinna säga till sin bästa vän att nu har hon och jag förlovat oss. Hur gick det till, undrar jag? Jag försöker minnas om jag sagt något som kan missförstås. Jag vill egentligen stiga upp och flytta därifrån eller i varje fall protestera. Men jag vågar inte och jag är ju fortfarande förälskad. Dessutom har jag börjat läsa medicin igen och det går fantastiskt bra.

En kväll skall min fästmö åka tåg till Stockholm. En au-pair flicka passar pojken men jag bestämmer mig för att följa min fästmö till tåget, med en regnrock ovanför min pyjamas. Väl där bestämmer jag mig för att följa med tåget även fast jag kanske är litet olämpligt klädd. På morgonen kommer vi fram till Stockholm och jag hittar en telefonkiosk på Norrmalmstorg och ringer hem. Jag minns mycket väl mina ord. Jag står här på Norrmalmstorg med min hyresvärdinna som också är min fästmö. Mamma lägger genast på luren utan ett ord och jag förstår vad som hade hänt. Jag hade avsiktligt lurat mamma att tro att fru Oskarson var i stadgad ålder precis som fru Blau, som hon själv träffat vid ett besök i Lund. Hon visste att jag vurmade för äldre kvinnor och nu skulle jag komma hem med någon som kanske var i hennes egen ålder eller t.om. äldre. När vi kom hem tog min syster emot mig. Mamma hade bara gråtit och sedan gått och lagt sig. Så småningom övertalade min syster henne att komma ner och mamma blev så förtjust i min fästmö att jag har nästan aldrig sett henne så glad.

Lund på 50 talet
Det var en mycket kreativ period i svensk medicinhistoria.

September 1946, Nils Alwall genomför den första dialysen.
Nils Alwall, den konstgjorda njuren och Gambro
1964 bildas Gambro so blir ledande på dialysapparter i världen

29 oktober 1953
Inge Edler och Hellmuth Hertz - de första rörliga bilderna från hjärtats inre med hjälp av ultraljud
Under andra världskriget hade sonar (ultraljud) använts för att upptäcka fientliga ubåtar så det skojades mycket med pionjärerna.

1956
Hos människan finns 46 kromosomer, det vill säga 23 kromosompar.
Detta fastställdes 1956 av den svenske genetikern Johan Albert Levan och amerikanen Joe Hin Tjio. Tidigare ansågs antalet vara 48

1957
Arvid Carlsson "snubblar över upptäckten Parkinsons sjukdom orsakas av dopaminbrist i vissa delar av hjärnan". Detta sker vid Farmakologiska institutionen i Lund.

1958
Världens första pacemaker som opererades in helt i en människa tillverkades i Sverige av Rune Elmqvist, och opererades in samma år av hjärtkirurgen Åke Senning.
Rune Elmqvist var född i Lund och utbildades sig till läkare där, men operationen skedde på Karolinska sjukhuset.

Om biverkningar av mediciner

Farfar blir förgiftad.
Under kursen fick vi träffa en gammal man, som hade flera sjukdomar och gick runt till olika läkare. Han fick nya preparat av varje doktor. Han fick Hypertonal för sitt blodtryck av hjärtläkaren. Han fick Veryl för sin mage. Han tog Pentymal till natten för att sova. Och flera andra. Men alla dessa olika mediciner innehöll som verksam substans ett barbiturat, den tidens lugnande medicin som Stesolid senare.

Ett barnbarn flyttade in till sin farfar och hon resonerade att det var meningslöst att farfar gick till läkare men inte tog de tabletter han hade ordinerats. Hon såg till att farfar tog sin mediciner varje dag och tre veckor efter att barnbarnet flyttat in hamnade farfar akut på sjukhus med barbituratförgiftning.

1958 fanns det ingen stor medvetenhet hos läkarna om biverkningar. Digitalis skrevs ut flitigt och betraktades som ofarligt.

Det skulle dröja till november 1961 innan läkarkåren vaknade upp och blev varse att läkemedel kunde ha många farliga och okända biverkningar. http://sv.wikipedia.org/wiki/Neurosedynskador_i_Sverige, Det tyska företaget Grünenthal som tillverkade neurosedyn stoppade försäljningen 26 november 1961, trots att de i flera veckor innan blivit upplysta om att det fanns anledning att tro att medlet gav farliga bivrkningar. Skamligt nog skulle det dröja tills 15 december innan Astra drog in preparatet och information hade bara gått ut till läkarna om att preparatet inte skulle erbjudas gravida kvinnor men inte till allmänheten. http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramID=2519&Artikel=814798.

Just när detta skrivs i juli 2009 skriver Sydsvenskan om: Mirakeltant tar igen förlorade år. Gulli Johansson vaknar plötsligt en dag upp ur sin demensliknande dvala som varat i elva år. Hon led inte alls av demens utan det rörde sig om en biverkan till en epilepsimedicin. Sedan hon vaknat upp har hon gått på teater, opera och cirkus och läst över 100 böcker. Och rest till Gotland och Marstrand berättar tidningen.

2009 är det inte ovanligt att äldre patienter får mer än tio olika mediciner dagligen. En patient med diabetes kanske får två mediciner för sin grundsjukdom men följdsjukdomar är ofta hypertoni som kräver kanske tre sorters tabletter, för högt kolesterolvärde en tablett, samt kärlkramp med ytterligare tre sorter. Det blir nio bara som grundmedicinering men patienten behöver också värktabletter och sömntabletter vid behov och kanske annat.

10 olika mediciner kan ge upphov till 45 olika interaktioner parvis mellan de olika substanserna. Två mediciner kan nämligen störa varandra och tillsammans ge allvarliga biverkningar som fallet Gulli Johansson så dramatiskt visar. Dessutom finns möjligheten att farliga resultat inte uppstår förrän mer än två mediciner interagerar.

De flesta läkare i dag har har ingen hjälp av sina dataprogram för att hålla reda på alla dessa interaktioner och måste gå igenom möjligheterna genom att titta i Fass. 45 kontroller gör man inte på en kvart!

För varje krona som vi betalar för mediciner måste man betala 1 krona för att ta hand om biverkningarna, skriver socialstyrelsen.

Första dagen

Min första dag som läkare,den 21 juli 1958, jag är tillförordnad underläkare vid epidemisjukhuset i Stockholm. Var jag nervös? Inte mycket men jag borde kanske ha varit för dagen skulle sluta med att jag tog livet av en patient. Ingen bra början på en läkarkarriär.

Morgonronder 1958 består minst av fyra personer. Först går överläkaren, efter honom underläkaren dvs jag och sedan avdelningssköterskan och biträdet. Alla har sina bestämda uppgifter, i dag, eftersom jag är ny, skall jag bara lyssna och ta emot order.

Vår första patient är en man i 45 års åldern som varit i Afrika och insjuknat i malaria. Han är mycket dålig. Sköterskan och biträdet hjälper honom att halvsitta så att doktorn kan komma åt och lyssna på hjärta och lungor. Huvudet hänger ned och han liknar Jesus på korset. Mannen är svettig, har feber och orkar inte svara på överläkarens frågor. Doktorn frågar syster hur natten har varit, ganska orolig blir svaret. Överläkaren svarar henne att doktorn får ge honom 2cc cedilanid (2 centiliter) intravenöst på erftermiddagsronden.

Doktorn, det är jag förstås, en order ges via syster. Cedilanid är digitalis i en beredning som kan ges direkt in i blodet. Digitalis var nästan den enda hjärtmedicin som fanns på den tiden och har använts sedan slutet av 1700 talet.

Av resten av ronden minns jag ingenting. Jag tänker hela tiden på hur jag skall klara av att ge injektionen. Vi hade tränat på varandra att spruta koksalt intravenöst och jag hade nog gett en injektion till någon patient, men den här patienten är ju så väldigt dålig. Tänk om jag misslyckas och blir utskämd!

Det är dags för eftermiddagsronden. Uppdraget att ge injektionen kommer sist och nu är jag ensam med patienten. Jag förklarar vad jag skall göra men patienten är nästan helt borta och svarar inte. Jag kunde ha bett syster ge mig en färdigladdad spruta men föredrar att dra upp medicinen själv. Det lugnar ner mig att fila sönder halsen på ampullen med den lilla sågen innan den bryts. Jag skall späda ut cedilaniden med 10 ml koksalt och ge det långsamt, det står i anvisningarna.

Jag kommer in i kärlet vid första sticket och för långsamt in kolven under tio minuter. Ingen av oss säger något. Jag stänger dörren tyst efter mig och går med spänstiga steg därifrån. Jag hade ju lyckats!

Jag har en egen expedition och dikterar vad jag har gjort och skriver recept till andra patienter som skall skrivas ut nästa dag. 20 minuter senare kommer biträdet rusande. Patienten som fick injektionen är så konstig, doktorn måste genast komma. Jag rusar dit men kan bara konstatera att patienten är död. Det är 1958 och ännu har man inte börjat med hjärtlungräddning. Det kom först året efteråt, 1959.

Syster kallas till rummet. Frun är på väg och kommer med en stor tårta. Doktorn måste tala om för henne vad som har hänt, säger syster. Jag går tillbaka till min expedition. Frun kommer in: "Tyvärr har er man hastigt avlidit" säger jag. Hon börjar storgråta och syster som står bakom tar tag i henne och för henne till ett annat rum.

En halvtimme senare kommer syster in igen. Frun vill absolut tala med doktorn, säger hon. Det låter strängt, nästan fördömande när hon säger det. Har jag gjort rätt? Frun kommer att förhöra mig: Min man var ju mycket bättre i går och överläkaren gav mig hopp. Hur kan han nu bara dö så där plötsligt?

Så kommer hon in, hon går fram till mig och tar mig i hand. Jag skall bara tacka doktorn för allt vad ni gjort för min man, säger hon och sen går hon. Jag lyckas inte säga något. Jag har ju inte gjort något annat än tagit livet av honom, tänker jag.

4 veckor senare kom obduktionsprotokollet som visade att det inte fanns ett enda oskadat organ i patientens kropp. Det var en stor tröst. Men ingen av mina kollegor kommenterade någonsin vad som hänt.

Inledande upplysning till läsaren

Min största tillgång som läkare har varit att jag tyckt det var roligt att lyssna på patienterna. Varje människa har ett intressant liv. Som jag skriver om senare hoppade jag av läkarutbildningen två gånger. Vad som tredje gången avgjorde att jag fortsatte var att jag alltid fann det spännande att lyssna till människors berättelser om sina liv och sjukdomar.

Det är svårt att lyssna om man är stressad och det finns säkert mycket jag har missat under åren. En märklig sak är att manliga läkare har svårt att lyssna på sin egen familj. Mina två fruar och barn har alltid klagat över att pappa aldrig lyssnar när vi är sjuka. Min andra fru är tandläkare och när hon blev pensionerad efter 30 år så klagade jag i kafferummet på vårdcentralen över att tandvård var så dyrt. "Det har varit fantastiskt att vara gift med en tandläkare och få gratis tandvård men att var gift med en läkare kan man inte rekommendera." En av sköterskorna tände meddetsamma. Hon hade varit gift med en kirurg. Ett av barnen hade ont i magen i två dygn tills blindtarmen sprack. En gång när hon själv hade svår magvärk klappade han henne på magen och sa att du håller visst på att bli tjock gumman. Hon hade en stor cysta i ena äggstocken.

När jag kom till Örkelljunga som distriktsläkare måga år senare blev det snart känt att nu hade det kommit en läkare som lyssnade. Som om inte alla läkare måste lyssna. Men min fascination gränsade ibland till en besatthet. Det var som varje patient kunde vara en Scheherazade, ni minns henne som berättade spännande sagor för sin kung så hon inte skulle bli avrättad. Sagorna blev Tusen och en natt.

Jag blev väldigt medveten om att denna besatthet kunde ge problem när jag februari 2006 vikarierade i Kiruna. Det var en enastående upplevelse, jag hade väntat mig kyla och mörker. Kallt var det visserligen men det kändes knappt och det var ljusare än i Skåne med sol varje dag som reflekterades av snön. Jag var anställd som hyrläkare med mycket god lön. Det var inga svåra problem som de flesta sökte för. Men många jag träffade led av speciella norrländska sjukdomar. De var alla väl omhändertagna av sina ordinarie läkare och sökte för vardagliga problem men jag blev så fascinerad av deras bakgrund och de ville gärna berätta för någon som så tacksamt hörde på. Konsultationen drog ut på tiden utan att det egentligen gav någon medicinsk vinst. Jag fick inte mitt förordnande förlängt med motiveringen att jag arbetade för långsamt. Det var nog helt rättvist även om jag just då hade svårt att se det på det viset.

Till sist läkarmemoarer för med sig risken att man vill skryta med sina framgångar. Så om ni inte har högt blodtryck ta det jag har skrivit med en nypa salt. (salt är ju inte bra för blodtrycket)