M gjorde återigen en rockad med medlemmarna i sin flock. Ni vet rockad från schack när plötsligt flera pjäser byter plats. Vi skulle dra ut på landet, det var den gröna vågen. Trots mina protester flyttade hon och alla barnen ut till vår sommarstuga på Hallandsåsen.
Våningen i Malmö var kvar, där skulle min dotters frånskilda man bo. Jag hade rum på sjukhuset i Hässleholm. Det var åtta mil till familjen på Hallandsås och jag hade ingen bil.
Min första prioritet blev därför att skaffa mig körkort. Jag var 38 år och det gick inte lätt. När jag äntligen var mogen att köra upp hade jag tur. Kontrollanten hade akuta besvär med allergi och man hade plötsligt dragit in en allergimedicin som han var beroende av, lergigan-amfetamin. Jag rekommenderade alternativ och lovade skriva ut olika mediciner så han kunde pröva. Uppkörningen gick ganska dåligt. När det var klart sa kontrollanten: "Doktorn får läsa på om rondellkörning" och så godkände han körkortet. Det är bra att vara läkare ibland,
Hösten 1969 godkändes 7-kronorsreformen, nästan bortglömd nu. Det föreföll så oskyldigt, patienten skulle betala ett enhetspris för besöket på 7 kronor och inte som tidigare betala separat för besök, labprover, särskilda undersökningar och intyg. Lagen gick i genom i riksdagen på en vecka utan diskussion eller remissbehandling.
Men lagen skulle få stor betydelse. För första gången skulle läkarna få fast lön och inte betalt per patient. Från att det ibland kunde vara kamp om patienterna mellan olika läkare blev patienten en belastning som man gärna kunde undvika. Mest dramatiskt blev det i början, t.ex. då kirurgen akut i Hässleholm bestämde att alla patienter dit måste komma genom remiss. Ambulanserna kom in med svårt skadade patienter men dirigerades om till provinsialläkarmottagningen på andra sidan sjukhuset.
Så småningom lugnade allting ner sig. Men en ny antagonism mellan öppen vård och specialistvård hade uppstått. Det formulerades av den öppna vården som att specialisterna plockade russinen ur kakan. Kvar blev den mindre smakfulla kakan av kroniska, psykiska och lätta patienter.
Jag vantrivdes mer och mer med mitt arbete och mitt liv i Hässleholm. Röntgen var inte längre glamoröst som i Malmö och den nya överläkaren, som tillträde på hösten 1969, var mycket negativ mot mig och min kollega. Det var också långa resor hem till familjen cirka 8 mil.
Jag ringde landstinget och frågade om det inte fanns något annat arbete för mig som låg närmare Hallandsåsen. Jo, det är en tjänst ledig som distriktsläkare i Örkelljunga, svarade man. Jag sökte samma kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar