Röntgenläkare

Nästan alla människor inte minst läkare litar helt och hållet på röntgenbesked.
Jag skulle göra en upptäckt som kullkastade denna okritiska hållning och jag tror i dag att det blev anledningen till att jag fick sluta.

1964 gifte jag om mig med M och familjen flyttade till Malmö. Efter 1 år på infektionskliniken och tre månader på barnkliniken blev jag plötsligt arbetslös.
Det gick inte, jag hade fem barn och hemmafru att försörja.

Jag sökte och fick plats som underläkare på röntgen i Malmö. Det var en främmande värld. Avdelningen var världens största på den tiden och svensk röntgenologi hade världsrykte. I Sverige hade man sedan 20 talet bestämt att nästan all röntgen skulle utföras av särskilt utbildade röntgenläkare och inte som i andra länder av olika specialister som själva gjorde undersökningar inom sina egna områden. Medicinläkarna t.ex undersökte själva magsäcken med hjälp av röntgen.

Arbetet liknande ingenting som jag hade gjort tidigare. En del var hårt kroppsarbete. Vi använde något som hette Forsellstativet för att ställa in patienterna i mörkrum t.ex för lungröntgen med hjälp av en fluorescerande skärm. Stativet måste lyftas och vridas och jag hade ont i axlarna i tre månader. Ljuset från skärmen var så svagt att ögonen måste vara anpassade till mörkerseende vilket kunde ta 20 minuter. Om vi en kort stund gick ut ur rummet hade vi på oss röda glasögon för att inte förlora mörkerseendet.

En dag kom professorn inrusande i mörkrummet och knuffade undan mig. Flytta på dig, viskade han det här är inget fall för dig. Jag lämnade mörkrummet något förvånad. Man hade skvallrat för mig att professorn insisterade att hans själv skulle handlägga alla patienter med fina titlar. Men det här var ju en enkel arbetare. Mysteriet löstes när jag sedan läste att han bodde på Major Nilssons gatan i Malmö. Professorn hade tagit fel och trott att det var major Nilsson själv!

Jag har aldrig arbetat på en arbetsplats med så många överbegåvade läkare. Alla tio biträdande överläkare hade gjort betydande bidrag till röntgenforskningen. Att höra dom resonera på de interna röntgenronderna gav mig en hisnande känsla att jag lyssnande på Sherlock Holmes och hans nio bröder. Traditionen var att alla bilder skulle granskas av minst två läkare innan man godkände det slutgiltig svaret så det var internronder flera gånger om dagen. Jag förstod att så här duktig skulle jag aldrig kunna bli och det blev jag naturligtvis inte.

Professorn for jorden runt och presenterad Malmöröntgens senaste innovation, dubbelcolon som innebar att tjocktarmen först fylldes med kontrast som tömdes ut och ersattes med luft. Det var påfrestande för patienten men blev bilder av en kvalitet om man aldrig tidigare kommit i närheten av. Det viskades att professorn presenterade nyheten som helt och hållet sitt eget verk fast undersökningen redan var klar när han först fick professuren i Malmö. Ingen brydde sig särskilt, man var tacksam att han inte var hemma och ställde till trassel.

Ett halvt år innan mitt treårsförordnande skulle ta slut undersökte vi en ung kvinna på 35 år med ventrikelcancer. Det visade sig att hon blivit röntgad 3 år tidigare och då hade undersökningen tolkats som normal. Men när vi granskade undersökningen igen och visste exakt var vi skulle titta var det tydligt att man kunde se cancern redan då. Diagnosen hade kommit tre år för sent.

Jag letade fram de 35 senaste ventrikelcancrarna och 22 hade blivit röntgade förut. Tolv av dessa tidigare undersökningar visade att patienten hade haft cancern redan vid första undersökningen och det hade man missat.

Det ledde in mig på ett helt nytt projekt: Malmö var under 60-talet den stad i världen där det gjordes mest obduktioner. Jag gick dit varje vecka och fick en lista på alla som hade blivit obducerade och i många fall var patienten röntgad inom ett halvår före döden. Jag jämförde obduktionsrapporten med röntgenutlåtandena och där fanns många diskrepanser. Jag lånade ett eget tittskåp och hängde upp bilder, röntgenutlåtanden och obduktionsrapporter med nya fall varje vecka. Läkarna vallfärdade dit, det var en helt ny aspekt på vår verksamhet och jag var enormt stolt. En del läkare hade en otrolig träffsäkerhet, en läkare, minns jag, gjorde inte en enda felbedömning.

Jag har aldrig senare hört talas om en liknande kvalitetskontroll. Jag blev därför ledsen och förvånad när jag fick besked att mitt förordnande inte skulle förnyas, vilket jag hade räknat med. Senare har jag tänkt att det var nog många av de utlåtanden som professorn och hans nya fru hade skrivit som var ganska uppåt väggarna. Särskilt frun, som var dansk röntgenläkare läste bilder med solglasögon på, och var ganska nonchalant i sina bedömningar. Så att jag inte fick vara kvar ytterligare tre år som var brukligt var kanske ett straff för mina avslöjande ronder.

Å andra sidan var jag aldrig någon särskilt bra röntgenläkare. Som en amerikansk läkare sa till mig: Du skall inte fortsätta här. Du tycker alldeles för mycket om att prata med patienter.

Efter jag slutat i Malmö arbetade jag ett år som röntgenläkare i Hässleholm men nu var magin med superhjältarna på Malmöröntgen helt borta och jag beslöt att välja en annan bana.