50 år som läkare. Hur det började

Sommaren 1950
Jag hade aldrig tänkt att bli läkare när jag växte upp. Men hela mitt liv vändes upp och ner 1950 när min far dog och jag tvangs att välja framtidsväg. Märklig nog var det en bok som inspirerade mig, boken om San Michele av Axel Munthe.
Men min väg till att bli läkare blev inte så rak som jag tänkte mig när jag låg på mormors fina matta och läste om Axel Munthes äventyr som medicinstuderande i Paris. Jag kom att hoppa av mina studier två gånger, jag tror inte det är tillåtit nu för tiden att få börja en tredje gång.

Jag var i Paris sommaren 1950. Det var andra gången. Jag hade följt med pappa till Paris redan 1948. Hela Europa och inte minst Frankrike led fortfarande av följderna av kriget. Jag minns att man inte kunde få annat än svart bröd. Jag kunde mycket litet franska.

Det är annorlunda 1950. Paris har repat sig. Det är som i en roman av Hemingway. Jag är inte längre inackorderad i en familj utan bor på hotell centralt, Hotel des Grands Hommes, hotellet för stora män. Torget där jag bor är Place de Pantheon och de stora männen är naturligtvis alla mäktiga män som låg begravda i Pantheon. Det går bättre och bättre för mig att tala franska. Jag är förälskad. Ingen relation för Nicole är bara 14 år och dotter till hotellvärden. Hon älskar att vara med mig. Mest tycker hon om att reta mig. Jag är en idiot som inte hänger med när hon talar fort, tycker hon. Hon kan också massor med svåra ord som hon använder för att jag inte skall förstå dem.

Jag är mycket förtjust i impressionisterna och går på museer när Nicole är i skolan. Ibland går jag ensam på kvällen till någon källare där man sjunger visor. Jag träffar bara en svensk hela sommaren, en skolkamrat. Jag kommer ut från en bokhandel på Boulevard Saint Germain. Det är demonstration som vanligt, en lång procession av upprörda studenter går längs gatan. En polisman slår ner mig med sin batong så jag stupar. Skolkamraten hjälper mig upp och vi retirerar in i bokhandeln tills demonstrationen gått vidare.

Det bor en amerikan på hotellet. En dag kommer han till mig och frågar om jag kan tänka mig vara guide för amerikanska turister. Han kan inte hitta något fransman som inte tycker illa om amerikaner. Jag som har tillbringat tre månader i underbara USA kan inte tänka mig något bättre jobb. Mitt första sommarjobb överhuvudtaget. Busschauffören kör oss runt och jag har med mig en beskrivning på engelska och franska över alla sevärdheter. Notre Dame började byggas 1163 berättar jag men blir avbruten av en amerikansk professor som vet mer än resebroschyren: "Vad heter gargoyles på franska"?, frågar han. Jag har ingen aning, jag vet inte vad han talar om. Han pekar upp mot fasaden och det är de berömda skulpterade vattenkastarna av sten som han syftar på. Jag kan se på honom att han förstår att jag egentligen inte vet någonting om Notre Dame kyrkan. Gargouille (egentligen hals på gammalfranska) hade varit det rätta svaret, besläktat med vårt ord gurgla.

24 augusti får jag ett telegram. Pappa är svårt sjuk återvänd genast hem. Jag vet ingenting om vad som hänt. Efteråt har jag ofta funderat på varför man dolt för mig att pappa skulle operaras för cancer i tjocktarmen. Han dör inom en vecka efter operationen av hjärtsvikt.

Nu tror jag att det var pappa själv som inte ville störa min sommar i Paris. Han hade själv gett sig ut i världen tidigt, redan under första världskriget och gillade min äventyrslust. Jag hade under flera år varit arg på min pappa, jag vet inte egentligen varför. Det var väl ett vanligt tonårsuppror. När jag sitter på flyget kommer tvivlet: Kommer jag att gråta för att pappa är död? Det blir pinsamt för alla om jag inte alls kan gråta.

Jag är helt övertygad att han kommer vara död när jag är framme och så är det också. Min äldsta bror möter mig på flygplatsen. Han är alldeles blek men redogör sakligt för vad som hänt. Jag kommer hem och genast när jag går över tröskeln blir jag överväldigad av en häftig känsla av sorg som jag aldrig känt förut. Det är många i huset, mamma, syskon och fastrar och andra. Men jag hälsar knappt utan rusar upp till mitt rum och lägger mig och gråter. Jag har nog aldrig gråtit förut och nu kan jag inte hejda mig. Det kommer människor in till mig och vill trösta mig eller vill i alla fall att jag skall komma ner och äta. Men jag vill bara var i fred. Jag gråter i 12 timmar.

Men så är det plötsligt slut. Sorgen har bara liksom gråtits bort. Jag går upp och är helt lugn, tycker jag själv. Senare händer det ibland när jag är i stan att jag ser min pappa och börjar springa efter honom. Jag förstår att det är omöjligt att han kommit tillbaka men kan inte hejda mig. Pappa var 56 år gammal när han dog och mamma var 51. Hon kom att leva ytterligare 40 år som änka.Det är jobbigt att vara hemma med alla ledsna personer eftersom jag själv inte längre är ledsen på samma sätt. Jag får tillåtelse att bo hos min mormor några veckor. Hon bor i en 5-rums våning vid Karlaplan med sin hushållerska. Jag ligger på golvet i hennes vardagsrum och läser hennes böcker. Så hittar jag boken om San Michele av Axel Munthe (Först publicerad på engelska 1930, blev en fantastisk framgång). Ingen bok har någonsin gjort samma intryck på mig. De först kapitlen handlar om hans utbildning till läkare i Paris på 1880-talet. Plötsligt vet jag säkert att det är läkare jag vill bli.

Jag börjar studera
Det skulle dröja tre år innan jag på allvar började läsa medicin. Jag hade ju valt bort naturvetenskap på gymnasiet och var tvungen att komplettera med kemi och fysik som jag fann underbart fascinerande.

Hösten 1951 blev jag intagen på Karolinska för min första medicintermin. Vi skulle snabbt lära oss alla kroppens ben och deras namn på latin. Det är inte alldeles självklart hur många ben det finns med olika namn eftersom man kan räkna på flera sätt men åtminstone mer än 200. Det var för tråkigt och jag slutade efter ett par månader.

På våren 2002 blev jag våldsamt förälskad och överöste flickan jag älskade med en flod av brev, jag skrev nog mer än 50 kärleksbrev. Det var säkert minst 40 för många så hon blev helt avtänd. På sommaren samma år blev jag förförd av en äldre lärarinna kanske 35 år eller så. Jag var ju själv 22 år. Det var underbart att vara älskad men hon hade tidigare haft ett förhållande med en gymnasist och var föremål för utredning vilket jag inte visste någonting om. Hon blev så småningom suspenderad. Hon hade alltså ögonen på sig och någon rapporterad till min mamma. Mamma tog mig i enrum och varnade mig för att ha något ihop med äldre kvinnor. Men jag hade ju försökt och misslyckats, kunde jag ha svarat men det gjorde jag inte.

Jag ville gör ett nytt försök med medicin men ville inte bo i Stockholm och mitt lärarinna skjutsade mig till Lund. Vi skildes utan tårar. Jag hyrde ett rum mitt emot stationen. Det låg så vackert vid en gård där det lekte barn. Min värdinna, fru Blau, var över 80 år änka efter en tysk läkare. Lägenheten var stor och hon hade fler hyresgäster men hon var så lycklig att jag skulle börja läsa medicin, medicinarna var alltid de bästa hyresgästerna.

Det gick inte bättre i Lund. Här började vi med obduktion och det var läbbigt och äckligt men samtidigt litet spännande men så kom den obligatoriska benkursen och jag insåg återigen att jag valt fel bana. Nu skulle jag i stället läsa litteraturhistoria och filosofi, och samtidigt skriva böcker och poesi. Mina första vänner i Lund blev den peruanska poeten Javier Sologuren och hans unga svenska flickvän. Nu skulle vi skriva poesi tillsammans. Med en del av mitt farsarv beställde jag ett tryckeri från Tyskland. Det skulle vi dela och trycka egna dikter på. Men när tryckeriet dök upp ett halvt år senare hade jag redan insett att jag inte hade talang för poesi. Julklappsverser hade gått bra men poesi var jag helt obegåvad för. Så småningom återvände Javier till Peru och tog tryckeriet med sig. Han blev en av Sydamerikas mest berömda poeter. Han dog vid 83 års ålder, 52 år efter vårt första möte.

Jag tittade mig runt på min klass på filosofikursen och insåg plötsligt att vi var alla kufar. Vad skulle jag göra med filosofi? Jag ville genast sluta. Jag var deprimerad och villrådig för vad skulle jag nu göra? Absolut inte återvända hem med svansen mellan benen. I bokhandeln hittade jag en bok som hette "Hur man vinner vänner och inflytande" av Dave Carnegie. Det verkade ju vara rätt medicin för jag hade varken det ena eller det andra. Av Dave Carnegies många råd tog jag fasta på bara ett och jag tolkade kanske inte det rätt heller. Om du intresserar dig för någon så blir han intresserad av dig. Jag visste ju att jag hade lätt för att intressera mig för vad människor berättade och jag kunde läsa om alla möjliga ämnen och bli nyfiken på saker jag aldrig hört tals om tidigare. Men nu gällde det att träna. Jag sökte upp Lunds två bokhandlare och talade med dem om hur det kunde vara att sälja böcker. Det verkade som en magisk formel; dom blev väldigt intresserade att prata med mig. Jag skulle lämna ett par skor till lagning och övade på skomakaren. Min klocka hade börjat krångla och det gav ett nytt träningsförsök.

En dag på försommaren går jag upp till Konviktoriet i Lund, den klassiska studentmatsalen på Kyrkogatan 19 nära Lundagård konditori. Där sitter vid ett bord en underbar blond flicka med ett barn som är ungefär två år gammalt. Nu eller aldrig måste jag testa vad jag tränat på. Jag går fram och frågar om jag får slå mig ned. Jo det går bra. Det hade varit naturligt att förutsätta att en mamma med ett barn gärna skulle vilja tala om sitt barn men det föll mig aldrig in. Jag utgår självklart från att hon är mest intresserad av det hon studerar och det gäller att snabbt komma fram till det. Hon läser kemi, förstår jag, och det har jag ju också läst ganska nyligen så här har vi något gemensamt.

Det dröjer många veckor innan jag förstår att hon inte alls är intresserad av kemi utan bara behöver komplettera för att för komma in på folkskoleseminariet. Hon tycker jag är underhållande som jag håller på och gaffla om kemi och ber mig hjälpa henne begripa formlerna. Det ställer jag gärna upp på. Fast det visar sig att hon har fler andra studenter som hjälper henne med kemin. Men av någon anledning faller hon för min undervisning allra mest.

En dag överraskar hon mig och frågar om jag skulle vilja hyra ett rum hos henne. Hon har en tvåa men måste hyra ut det ena rummet för ekonomins skull. Det vill jag ju mer än gärna, jag är redan förälskad. Jag flyttar in och fru Blau blir ledsen och besviken men det kan inte hjälpas. Jag ringer min mamma och säger att nu har jag flyttat från fru Blau till fru Oskarson. Det är avsiktligt vilseledande för jag fasar för att hon skall börja rota i mitt privatliv än en gång. Hon får adressen men jag är säker på att hon inte kommer ner och besöker mig. En morgon när jag vaknar hör jag min unga hyresvärdinna säga till sin bästa vän att nu har hon och jag förlovat oss. Hur gick det till, undrar jag? Jag försöker minnas om jag sagt något som kan missförstås. Jag vill egentligen stiga upp och flytta därifrån eller i varje fall protestera. Men jag vågar inte och jag är ju fortfarande förälskad. Dessutom har jag börjat läsa medicin igen och det går fantastiskt bra.

En kväll skall min fästmö åka tåg till Stockholm. En au-pair flicka passar pojken men jag bestämmer mig för att följa min fästmö till tåget, med en regnrock ovanför min pyjamas. Väl där bestämmer jag mig för att följa med tåget även fast jag kanske är litet olämpligt klädd. På morgonen kommer vi fram till Stockholm och jag hittar en telefonkiosk på Norrmalmstorg och ringer hem. Jag minns mycket väl mina ord. Jag står här på Norrmalmstorg med min hyresvärdinna som också är min fästmö. Mamma lägger genast på luren utan ett ord och jag förstår vad som hade hänt. Jag hade avsiktligt lurat mamma att tro att fru Oskarson var i stadgad ålder precis som fru Blau, som hon själv träffat vid ett besök i Lund. Hon visste att jag vurmade för äldre kvinnor och nu skulle jag komma hem med någon som kanske var i hennes egen ålder eller t.om. äldre. När vi kom hem tog min syster emot mig. Mamma hade bara gråtit och sedan gått och lagt sig. Så småningom övertalade min syster henne att komma ner och mamma blev så förtjust i min fästmö att jag har nästan aldrig sett henne så glad.

Lund på 50 talet
Det var en mycket kreativ period i svensk medicinhistoria.

September 1946, Nils Alwall genomför den första dialysen.
Nils Alwall, den konstgjorda njuren och Gambro
1964 bildas Gambro so blir ledande på dialysapparter i världen

29 oktober 1953
Inge Edler och Hellmuth Hertz - de första rörliga bilderna från hjärtats inre med hjälp av ultraljud
Under andra världskriget hade sonar (ultraljud) använts för att upptäcka fientliga ubåtar så det skojades mycket med pionjärerna.

1956
Hos människan finns 46 kromosomer, det vill säga 23 kromosompar.
Detta fastställdes 1956 av den svenske genetikern Johan Albert Levan och amerikanen Joe Hin Tjio. Tidigare ansågs antalet vara 48

1957
Arvid Carlsson "snubblar över upptäckten Parkinsons sjukdom orsakas av dopaminbrist i vissa delar av hjärnan". Detta sker vid Farmakologiska institutionen i Lund.

1958
Världens första pacemaker som opererades in helt i en människa tillverkades i Sverige av Rune Elmqvist, och opererades in samma år av hjärtkirurgen Åke Senning.
Rune Elmqvist var född i Lund och utbildades sig till läkare där, men operationen skedde på Karolinska sjukhuset.