Stadsläkaren gör besök på landet

En pappa ringer till mig i slutet av augusti 1960 när jag tjänstgör som stadsläkare i Södertälje.
Doktorn måste komma, min dotter bara ligger i sängen och kan inte komma upp.
Har hon feber?
Det vet jag inte, jag har ingen termometer.
Var bor ni någonstans?
Han ger mig adressen.
Men det ligger väl utanför Södertälje? Då måste ni ringa provinsialläkaren.
Nej, då får hon hellre dö.

Så jag lovar att komma. En taxichaufför hittar men det är långt ut i ödemarken. Ljuset från huset verkar inte vara elektriskt och mycket riktigt mitt på köksbordet står en stor fotogenlampa. Det är ett stort rum som tydligen tjänstgör som både kök och sovrum för dottern. Det finns ingen spis utan bara en stor spiselhäll. Dottern ligger i en sorts utdragssäng på andra sidan rummet. Det känns som om jag har förflyttats hundra år tillbaka i tiden.

Hur länge har er dotter varit sjuk, och hur länge har hon behövt vara sängliggande? frågar jag.
Ja, det är sen mor dog för ett ungefär halvt år sedan, jag tror det var den 28 februari.
Hon var med om begravningen men sen har hon bara legat där.

Mest för att det skall se ut som ett riktigt läkarbesök gör jag en så grundlig underökning som jag kan i det mörka köket. Skuggorna skapar en speciell stämning som om allting är overkligt, en dröm.

Jag kan inte säga exakt vad som fattas er dotter men ni skall få hjälp, det lovar jag.

Dagen efter ringer jag till distriktssköterskan som lovar att ta sig an fallet utan att blanda in provinsialläkaren.