Att hamna mitt i Östtyskland bland ryska soldater
1958 fick jag chansen att utbilda mig i Berlin, ytterligare patologi hette kursen. Det passade bra för min hustru arbetade redan där sedan ett halvt år som lärarinna för svenska skolan.
När jag steg på tåget i Sassnitz fick jag betala 10 västtyska mark för att få visa för Östtyskland. Tåget måste passera igenom Östtyskland för att komma till Västberlin. Resebyrån hade förvarnat om detta så jag hade växlat till mig tyska mark, men tyckte egentligen det var ganska fånigt. Vi hade inte någon möjlighet att stiga av tåget så varför behövdes visa? Det var bara en sorts inträdesavgift men man behövde förstås all utländsk valuta man kunde få.
Att studera patologi i Berlin var lärorikt, folk dog där av sjukdomar som inte längre fanns i Sverige på femtiotalet.
Men ännu mer fascinerande var staden själv. Det var före muren och för en svensk var det inga problem att fara över till Östberlin. Det kunde vem som helst göra men en tysk från Västberlin kunde kanske bli arresterad av polisen.
Några gånger åkte vi över. Man kunde köpa 4 östtyska mark för en västtysk så det var billigt att äta på lyxrestauranger men annars var allt trist. De nybyggda kasernliknande husen längs Stalinallén såg ut som omplanterade från Moskva. Staden var mörk och verkade smutsig och människorna var trötta och rörde sig som zombies. I Västberlin var allt annorlunda. Mycket låg fortfarande i ruiner men det fanns massor av nya vackra hus, staden var upplyst och allt fanns att köpa.
Jag gick på tysk kabaré och det var en sorts parodi på en tysk akademisk högtidsföreläsning. Konferencieren kom in och redogjorde t.ex för lerans betydelse för den tyska kulturen ända sedan romarriket. Sedan dök två kraftiga kvinnor upp och började gyttjebrottas i en särskild låda och publiken jublade som vid en boxningsmatch. I en restaurang som vi besökte var alla borden försedda med telefoner för ringa till andra bord. En sorts föregångare till Facebook kanske man kan säga.
Efter en månad var denna ovanliga semester slut. Min fru skulle fortsätta till vårterminens slut men för mig väntade nya kurser. På tåget hem kom konduktören och begärde att se biljett och pass. Jag räckte fram dokumenten och en 10-marksedel som han inte tog emot. Ni saknar visa till Östtyskland, sa han. Ja, men det köpte jag ju på tåget när jag for hit, går det inte på samma sätt nu? Nej, på hemvägen måste ni köpa visa i Berlin, sa han mycket strängt och till min förvåning stannade han det internationella expresståget och kastade av mig vid en liten station där annars inga internationella tåg stannade.
På stationen fanns det inga tyskar jag kunde tala med utan bara ryska soldater och dom talade nästan ingen tyska alls. Men jag såg en tidtabell och det föreföll som det skulle komma ett tåg tillbaka och den konduktören lät mig följa med gratis till Östberlin eftersom jag inte hade några östmark att betala med.
Till slut efter flera dagars fördröjning kom jag åter tillbaka till Lund. Några veckor senare kom det ett långt brev från Berlin. Min hustru hade besökt ett barnhem och funnit en pojke som hon tyckte vi skulle adoptera. Det var inte lätt att svara på, jag kunde ju inte bara säga nej. Vi hade ju diskuterat många gånger att vi skulle ha ett barn till och efter fyra års äktenskap hade vi inte fått något eget. Jag gick och funderade på brevet i flera dagar och var villrådig. Hade vi råd som studenter att skaffa ytterligare ett barn?
Men en dag behövde jag inte fundera mer för min fru ringde på dörren och där stod hon och höll det nya barnet i handen. Barnhemmet tyckte det var underbart att en svensk lärarinna ville förbarma sig över detta barn som mest hade varit sjukt. Det var mer än man kunde begära av någon familj att ta hand om denna stackare; "Zu viel wohltat", sa fröknarna.
Barnen hade nog redan från början försetts med pass så allt som behövdes var en namnteckning från den blivande adoptivmamman så var allt klart och det var bara att sätta sig på tåget till Sverige. En svensk lärarinna som vill ha ett barn, det var inga problem alls.
Pojken kunde tre ord när han kom till Sverige. Han hade legat tre år i sängen. Men han var väldigt söt och skrattade lätt. När vi var ute och promenerade fick vi passa noga på att han inte bara försvann med någon annan familj. Han var van vid att människor kom och gick i hans liv och kunde lika väl gå med några andra. Mormor tyckte att vi borde lämna tillbaka pojken, han måste vara imbecill. Han kunde ju inte prata fast han var över tre år.
När han hade varit hos oss nästan ett år hände följande. Hans äldre bror som var sju hade många kamrater hemma en vårdag och mamma skulle blanda saft till alla otåliga pojkar. Hon valde att hälla koncentrerad saft i en bägare med vatten men i stället för att röra om med en visp eller sked hällde hon tillbaka saftblandningen i annan tillbringare och så där höll hon på. För att sysselsätta pojkarna ville hon underhålla dem med en gåta och frågade om någon visste vad som gick och gick men aldrig kom till dörren. Och blixtsnabbt svarade den tyska pojken som annars inte sa många ord: " Och vem är det som häller och häller och aldrig blir färdig". Efterbliven var han inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar