Att lyssna på patienter

Vi måste låta patienterna berätta färdigt
Först en sjukhistoria som avskräcker, ej min egen patient.
I augusti 1990 råkade patienten, en kvinna anställd av SJ som tågklarerare, ut för en allvarlig olycka.
Patienten, ganska späd mindre än 50 kilo och 1.60 lång, skulle hjälpa en 15 cm längre man att lyfta upp en tung metallaxel lastad på en pall in i mannens skåpbil. Mannen lyfte så fort att pallen tippade över åt patientens sida, dessutom höll metallaxeln på att lossna från pallen, den var dåligt surrad. Den tunga pallen faller med stor kraft och patienten har inte muskelkraft att bromsa fallet. Inte förrän hennes högra arm och hand är maximalt sträckta bromsas fallet av mjukdelarna. Den ohyggliga smärtan (man kommer att tänka på medeltida tortyr när missdådarna låg i sträckbänk) borde ha lett till att hon släppt pallen. Men mot bestämmelserna hade patienten inga skyddsskor och hon stod inklämd i ett trångt utrymme så hon kunde inte röra sig bakåt. Om hon släppt taget hade hon fått 80 kilo på sina oskyddade fötter. Adrenalinpåslaget dämpade smärtan och patienten lyckas få pallen tillbaka till horisontalläget och baxa in den i mannens skåpbil.

Sedan dess har patienten haft ont i hela höger arm från hö axel och nedåt. Det märkliga är nu att under sjutton år och massor av läkarbesök är det ingen av läkarna som har noterat i journalen att patienten råkat ut för en olycka. Hon får därför helt naturligt inte rätt diagnos.

Först i februari 2008 får hon i lugn och ro berätta allt om olyckan och bara från sjukhistorien misstänker doktorn att hon fått en plexusskada (en skada på nerverna från nacken ned i armen) och en handledsskada. Undersökningarna bekräftar plexusskadan och handledsskadan är en lunatummalaci, när ett ben i handleden långsamt dör utan att det föreligger en infekton,så kallad aseptisk nekros.

Många läroböcker har skrivits om hur man skall bemöta patienter, en värdefull bok hette 15 minuters konsultationen. Men det glöms ibland bort att 15 minuter ofta är helt otillräckligt och att många patienter kräver en timme vid första besöket. Som det här exemplet visar är det ju frågan om beslut som kan bli livsavgörande.

Doktorerna upplevde nog den här patienten som besvärlig. Gör man det är det en gyllene regel, anser jag, att patienter som alltid är missnöjda och aldrig blir bra oftast har fog för sitt missnöje. De har verkligen blivit illa behandlade och de har aldrig fått den hjälp de borde ha fått. Jag hade själv aldrig något problem med detta: jag kom från en skyddad miljö, röntgen, där man aldrig träffade någon missnöjd. När jag först kom till Örkelljunga var jag helt fascinerad av alla missnöjda patienter som jag mötte. Det var ju hemska sagor att lyssna till och jag kunde aldrig få nog. Jag tänkte till slut att jag skulle specialisera mig på patienter, som andra doktorer tyckte illa om. Men högmod går före fall! De andra doktorena på vårdcentralen lärde sig snabbt att de kunde föra över alla patienter, de inte tyckte om, till den snälla doktor Carlestam. Det blev till slut för mycket.