Första dagen

Min första dag som läkare,den 21 juli 1958, jag är tillförordnad underläkare vid epidemisjukhuset i Stockholm. Var jag nervös? Inte mycket men jag borde kanske ha varit för dagen skulle sluta med att jag tog livet av en patient. Ingen bra början på en läkarkarriär.

Morgonronder 1958 består minst av fyra personer. Först går överläkaren, efter honom underläkaren dvs jag och sedan avdelningssköterskan och biträdet. Alla har sina bestämda uppgifter, i dag, eftersom jag är ny, skall jag bara lyssna och ta emot order.

Vår första patient är en man i 45 års åldern som varit i Afrika och insjuknat i malaria. Han är mycket dålig. Sköterskan och biträdet hjälper honom att halvsitta så att doktorn kan komma åt och lyssna på hjärta och lungor. Huvudet hänger ned och han liknar Jesus på korset. Mannen är svettig, har feber och orkar inte svara på överläkarens frågor. Doktorn frågar syster hur natten har varit, ganska orolig blir svaret. Överläkaren svarar henne att doktorn får ge honom 2cc cedilanid (2 centiliter) intravenöst på erftermiddagsronden.

Doktorn, det är jag förstås, en order ges via syster. Cedilanid är digitalis i en beredning som kan ges direkt in i blodet. Digitalis var nästan den enda hjärtmedicin som fanns på den tiden och har använts sedan slutet av 1700 talet.

Av resten av ronden minns jag ingenting. Jag tänker hela tiden på hur jag skall klara av att ge injektionen. Vi hade tränat på varandra att spruta koksalt intravenöst och jag hade nog gett en injektion till någon patient, men den här patienten är ju så väldigt dålig. Tänk om jag misslyckas och blir utskämd!

Det är dags för eftermiddagsronden. Uppdraget att ge injektionen kommer sist och nu är jag ensam med patienten. Jag förklarar vad jag skall göra men patienten är nästan helt borta och svarar inte. Jag kunde ha bett syster ge mig en färdigladdad spruta men föredrar att dra upp medicinen själv. Det lugnar ner mig att fila sönder halsen på ampullen med den lilla sågen innan den bryts. Jag skall späda ut cedilaniden med 10 ml koksalt och ge det långsamt, det står i anvisningarna.

Jag kommer in i kärlet vid första sticket och för långsamt in kolven under tio minuter. Ingen av oss säger något. Jag stänger dörren tyst efter mig och går med spänstiga steg därifrån. Jag hade ju lyckats!

Jag har en egen expedition och dikterar vad jag har gjort och skriver recept till andra patienter som skall skrivas ut nästa dag. 20 minuter senare kommer biträdet rusande. Patienten som fick injektionen är så konstig, doktorn måste genast komma. Jag rusar dit men kan bara konstatera att patienten är död. Det är 1958 och ännu har man inte börjat med hjärtlungräddning. Det kom först året efteråt, 1959.

Syster kallas till rummet. Frun är på väg och kommer med en stor tårta. Doktorn måste tala om för henne vad som har hänt, säger syster. Jag går tillbaka till min expedition. Frun kommer in: "Tyvärr har er man hastigt avlidit" säger jag. Hon börjar storgråta och syster som står bakom tar tag i henne och för henne till ett annat rum.

En halvtimme senare kommer syster in igen. Frun vill absolut tala med doktorn, säger hon. Det låter strängt, nästan fördömande när hon säger det. Har jag gjort rätt? Frun kommer att förhöra mig: Min man var ju mycket bättre i går och överläkaren gav mig hopp. Hur kan han nu bara dö så där plötsligt?

Så kommer hon in, hon går fram till mig och tar mig i hand. Jag skall bara tacka doktorn för allt vad ni gjort för min man, säger hon och sen går hon. Jag lyckas inte säga något. Jag har ju inte gjort något annat än tagit livet av honom, tänker jag.

4 veckor senare kom obduktionsprotokollet som visade att det inte fanns ett enda oskadat organ i patientens kropp. Det var en stor tröst. Men ingen av mina kollegor kommenterade någonsin vad som hänt.