Dottern ringde. Pappan hade blivit opererad för cancer och nu hade han fått diarré. Jag lovade komma så fort jag kunde. Hon kunde inte berätta för mig hur jag skulle ta mig dit så jag nöjde mig med personnumret och hade tillgång till karta.
Ett problem var att det nu var höst och jag kunde inte lämna mottagningen förrän på kvällen. Jag trodde jag skulle hitta men var tvungen att stanna för att fråga en granne om vägen. Jag var ännu inte så känd för annars hade det varit förargligt att sprida ut att doktorn skulle hem till en granne som var sjuk. Jaså, han skall sälja gården nu igen, muttrade grannen och förklarade hur jag skulle köra.
Patienten en äldre mycket välvårdad man som klätt sig extra snyggt för hembesöket brättade om sina bekymmer med magen. Han hade för tre månader sedan blivit operarad för coloncancer och sluppit "påse" men han måste springa ofta och det var löst. Han hade inte magrat efter operationen utan tvärtom gått upp långsamt i vikt. Det lät ju inte oroväckande, han kunde knappast fått ett återfall så kort tid efter en lyckad operation. När jag undersökte honom genom att känna på magen verkade allt normalt.
Vårt samtal stördes av dottern som kom in ungefär var femte minut och sa att pappa har cancer och det finns inget att göra när man har cancer. Hon var uppenbart utvecklingsstörd och det var nog vanligt i Örkelljunga, tänkte jag, att sådana flickor blir hemmadöttrar. Jag mindes gamla filmer om doktorer som gör hembesök för förlossningar. De brukade alltid se till att alla hemma, som inte behövde hjälpa till, sattes i arbete med att koka vatten. Pappa måste få kokt ris det kan stoppa diarrén, sa jag till dottern. Hon hade aldrig kokat ris förut och förstod inte mina anvisningar men det visade sig gynnsamt. Hon hällde ris och vatten i en gryta utan lock och när vattnet hotade att koka bort hällde hon i nytt vatten och fortsatte att röra. Hon var inte färdig nästan en timme senare när jag gav mig i väg.
35 år senare måtte jag en gammal dam på mottagningen, som var väldigt nervös över att hon skulle missa färdtjänstbilen hem, och det var svårt att förstå vad hon ville att jag skulle hjälpa henne med, Så säger hon plötsligt. Jag känner igen doktorn. Det var ni som var hemma hos min far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar