Distriktsläkare i Örkelljunga

Hjälper det att ha röntgenblick? Och varför söker man?
Att börja som distriktsläkare efter fyra år på röntgen blev en kulturchock för mig. Jag förstod helt enkelt inte vad jag skulle göra med alla som sökte. Under mina år som röntgenläkare hade jag träffat väldigt många både friska och svårt sjuka patienter och det hade blivit en sport att gissa sig till vilka som skulle få ett helt normalt röntgenresultat. Jag upplevde i Örkelljunga att det gällde nästa alla. Ur röntgenperspektiv var de alla normala! Ungefär som Stålmannen kunde min röntgenblick visa att patienterna var friska. Men vad skulle jag egentligen göra med dom?

Förresten, det första jag gjorde på min nya arbetsplasts var att montera ner röntgenapparaten, som inte hade kontrollerats på många år och uppenbarligen var både värdelös och farlig och mest använts för att imponera på patienterna, den så kallade placeboeffekten.

Något som inte gjorde min situation som ny och på sätt vis oerfaren distriktsläkare lättare var att min företrädare var känd som elak och snål så folk hade inte sökt honom i onödan. Men nu gick ryktet att det kommit en snäll doktor och alla rusade till för att prova den nya doktorn. Väntetiden steg från ingen till sex veckor nästan meddetsamma.

En pensionerad och barnlös lärare på 72 år sökte redan första veckan och berättade för mig att han hade grundat Orienteringsklubben i Örkelljunga när han var omkring 50. Han var änkling och det som gjorde livet värt att leva var hans orientering. Men ibland kunde det hända att han kände en tyngd i bröstet när han hade sprungit två mil i skogen. Han ville veta om hans hjärta var friskt. Jag lyssnade på hjärtat och hörde ett tydligt blåsljud. Vad skulle jag säga? Jag tänkte att han blir olycklig om jag säger att han inte får fortsätta att springa så jag ljög och sa att allt hördes normalt. Två år senare dog han när han sprängde målsnöret efter att ha sprungit på rekordtid och slagit alla yngre medtävlare. Flera år efteråt grubblade jag på detta. Hade jag handlat rätt? En sak är säker. Jag skulle aldrig någonsin göra om något sådant. Hade jag blivit anmäld hade jag självklart blivit dömd. Men han dog en skön död, sa mina vänner.

En annan man, en frisksportare i 50 års åldern som huvudsakligen levde på kokt ris, sökte för att han blev andfådd när han cyklat tio mil. En frisör i sextioårsåldern fick ont i benet när han hade sprungit en mil. Alla tre kom första veckan. Vad var det för kommun jag kommit till?

Jag förstod att jag inte kunde klara mitt nya jobb om jag inte lät patienterna själva bestämma vad de ville få ut av besöket, allt var alldeles förvirrat för mig. På den tiden hade biträden för vana att ta in patienterna i undersökningsrummet och be dem att i lämpliga fall ta av kläder och ligga upp på britsen. Jag kom in efter en kort stund, hälsade och satte mig ner på sängkanten och sa inget mera. Så började patienten berätta. I hemlighet tog jag tid på klockan. Jag registrerade 100 fall innan jag slutade med denna "forskning". Ingen talade i mer än två och en halv minut. Så det stämmer inte att vi inte har tid att lyssna på våra patienter. I alla fall kan vi ge dom tre minuter. Tänk efter, hur ofta får du själv tala tre minuter utan att bli avbruten.

Jag gick vidare. Patienterna sa ju alltid varför dom sökte. Men räckte det? En patient tidigt i mitt liv i Örkelljunga sökte för huvudvärk som hon hade haft i tio år. Jag förstod inte varför hon skulle söka just nu. Det är ju spänningsvärk och inget att göra åt och inget att oroa sig för heller, sa jag helt enligt läroboken. Ja, det var skönt doktorn, min faster har just fått hjärntumör och jag har varit väldigt orolig. Varför fick jag reda på det först efter att jag ställt diagnosen? Jag insåg ganska snabbt att jag måste ändra mina rutiner.

Alla patienter fick hädanefter svara på två frågor innan jag började min undersökning. Första frågan: Vad tänker du själv om din sjukdom? För patienter som sökt ofta förut fick jag formulera mig extra noggrant: du som haft de här besvären så länge måste själv ha funderat mycket över vad som händer inom dig. Berätta om dina tankar för mig.
Andra frågan: Vad har du själv gjort för att bli bättre?

De här tre stegen, lyssna först utan att avbryta och sedan de två frågorna funkade så bra att det gick ett rykte i byn att det kommit en underdoktor till vårdcentralen. Tre journalister kom och intervjuade mig. Människor skrev insändare. Jag mådde inte helt bra av alla denna uppmärksamhet. jag kände mig delvis som en charlatan eftersom jag inte hade så gedigna kunskaper på alla de områden som krävs av en distriktsläkare.
Jag hade läst att man i Afrika brukade välja kungar, som fick besluta allt som behövdes beslutas och överöstes med gåvor. Dom brukade inte överleva mer än ett par år. Älskad till döds. Så kändes det.

Apropå frågorna. Från att jag började i Örkelljunga sa ja alltid du till patienterna och ingen tog illa vid sig. Personalen kallade mig doktorn vilket jag bad dom sluta med. Patienterna sa alltid antingen doktorn eller Carlestam till mig, aldrig förnamnet som dom senare ibland använde till kvinnliga läkare.

I jobbet ingick också att jag skulle vara överläkare på länssjukhemmet. Jag hade hand om mödravårdscentral och barnavårdscentral, samt hade dessutom visst ansvar för Ryagårdens ungdomshem, mest för att ta gonorréprov. Jag gjorde också många hembesök.

Alla var inte lika nöjda med min läkargärning. Sjukkassans chef tyckte att jag var alldeles för frikostig med att sjukskriva folk. Han fortsatte att klaga på mig under ett helt decennium tills han avgick. 1978 såg jag en översikt över sjukskrivningsstatistiken i Sverige. Det visade sig att vi hade ett sjukskrivningstal på 8 per 100 inskrivna vilket var lägst i landet och ungefär en tredjedel mot landet i övrigt.

M flyttade hösten 1972 tillbaka till Malmö och jag bodde sedan ensam på Hallandsås med mina två söner, 12 och 16 år gamla.