Ryggvärk

Patienten som inte vågade berätta att han blivit botad
Tidigt i mitt arbete upptäckte jag att nästan inga läkare var intresserade av ryggar. Det var tråkiga fall utom de med dramatiska symtom som kunde opereras för diskbråck.

Men det fanns undantag. En vän till mig, läkare i Markaryd ägnade sig åt manipulation av ryggar. Han var utbildad i Ryssland, Österrike och Italien under andra världsriket och hade lärt sig mycket ute på kontinenten. Han började också tidigt med akupuktur som under flera år var tillåtit för alla utom läkare att utöva. Jag kände också en svenskamerikansk kiropraktiker i Helsingborg som hade sommarstuga i kommunen. När en konstnärsvän som älskade allt som var annorlunda och spännande ringde till mig och berättade om sin eländiga rygg beslöt jag att göra ett experiment. Jag bjöd in patienten och de två manipulerande doktorerna till vårdcentralen och sa att nu skulle dom tillsammans göra sitt bästa att bota patienten och så skulle vi jämföra metoderna. Vi var tillsammans flera timmar. Jag avbröt en halvtimma för förfriskningar men så fortsatte vi igen. Dvs jag gjorde inget annat än att titta på.
Patienten var helt lycklig över att bli så uppmärksammad och blev helt återställd från värken. Hela besöket var gratis och det hjälpte väl till en del.

Mitt experiment var inte särskilt vetenskapligt så när jag fick höra talas om att ortopedläkaren, Gertrud Lind, hade konstruerat en behandlingsbänk byggd på en ny förståelse av ryggar beslöt jag genast att bege mig till Stockholm och bese underverket på riksstämman.
Men uppståndelsen där var så stor att jag knappt kom i närheten av underverket än mindre kunde lära mig hur det fungerade.

Om Getrud Lind och hennes hängivenhet berättas det fantastiska historier. En vän till mig, Å, som var neurokirurg i Lund insjuknade med ett svårt diskbråck, som han inte vågade låta kollegorna operera. Han hade hörts talas om Gertrud Lind och ringde upp henne. Ta tåget meddetsamma och kom upp. Han kom fram klockan tolv på natten till Karolinska. Getrud Lind väntade på honom, hälsade kort och körde honom på bår in till röntgen. Ingen annan än Gertrud Lind vågade begära en akut ryggröntgen mitt i natten men hon krävde röntgen av alla hon skulle behandla. Halv två började behandlingen och klockan två var patienten smärtfri. För första gången på tre veckor kunde jag sova en hel natt, sa Å till mig några år senare. Tyvärr dog Gertrud Lind av bröstcancer ganska ung, men hennes metod lever kvar.

En bonde, som vi kan kalla Oskar Nilsson, fick akut diskbråck under höskörden och sökte mig senare i juli för att han inte blev bättre. Han hade väntat ganska länge för han var rädd för all sjukvård. Jag förklarade för honom att det fanns en behandling som var effektiv, alltså autotraktion, men tyvärr var mottagningen stängd under augusti så han skulle få vänta till september. Oskar verkade obekymrad över väntetiden utan undrade mest om autotraktion var något farligt. Nej inte alls man drar sig frisk och man bestämmer själv hur mycket man skall dra och hur det känns skönt. Han tyckte fortfarande att det lät skrämmande,

Sex veckor senare ringde en upprörd sköterska från ortopedkliniken i Ängelholm och frågade om det var jag som skickat Oskar Nilsson till ortopedavdelningen och vad jag hade tänkt att dom skulle göra med honom. Jag svarade att jag inte hade remitterat honom till ortopeden men om han nu ändå hamnat där så var det väl inte helt fel eftersom han hade svåra rggsmärtor. Om det inte gick att klara honom så fick dom gärna skicka tillbaka honom till mig.

Det var ett förbryllande samtal och först två mänader senare fick jag förklaringen. Patienten kom då för årlig hjärtkontroll. Han berättade att han tagit taxi till Ängelholm den dagen han skulle behandlas. Han hade ont förstås men framförallt var han så nervös att han nästan inte kunde tala. Taxichauffören upplevde patienten som myket dålig såg till att patienten kom in till behandlingen i rullstol.

Sjukgymnasten hälsade knappt utan bad mig ligga på britsen, berättade patienten vidare. Hon spände fast mig och gav mig handtag att dra i. Så skrek hon dra och jag drog allt vad jag kunde och jag är stark, doktorn. Men hon sa aldrig att jag skulle sluta så jag drog och drog till jag inte orkade mer. Jag hade blivit alldeles svett men vet doktorn det var ett underverk, ryggvärken försvann helt och hållet. För första gången på tre månader hade jag ingen värk, men jag var fortfarande rädd för vad man nu skulle hitta på. Sjukgymnasten bad mig att försiktigt gå ner från britsen och lägga upp mig på en bår. Sen kom en vaktmästare och tog in mig i hissen och körde mig upp till avdelningen. Skall jag opereras nu? tänkte jag.

Det var en förfärlig röra på avdelningen, ingen visste varför jag hade kommit dit och det ringdes och pratades i telefon. Till slut skickades jag ner till akuten där jag blev undersökt av två ortopedläkare och dom undersökte mig försiktigt och skrev ut en massa mediciner. Men sa du aldrig att du hade blivit botad? Nej jag var alldeles för nervös för att tala och det var inte heller någon som frågade mig hur jag mådde.